Jan Guillou skriver kritiskt och pricksäkert om varför politikerna inte vill avskaffa varken arbetslösheten eller privatiseringarna.

”När högern vill sänka skatterna för de rika och betala det med minskade utgifter för de fattiga, de sjuka och de arbetslösa låtsas man att det är jobbskapande. För om rika får mera pengar så blir de väldigt flitiga. Om de fattiga får pengar blir de lata.”

Sveriges offentliga sektor har sedan tjugo år tillbaka långsamt urholkats, av besparingar och av privatiseringarna. Socialdemokraterna har under Göran Perssons ledning splittrats i en höger- och en vänsterfalang, och högerfalangen har avgått med segern. Men det har fått katastrofala följder. Det finns idag en politisk enighet över blockgränserna om att privatiseringarna är av godo. Alla vill slåss om den eftertraktade medelklassens röster, men det får katastrofala följder för klyftorna mellan fattiga och rika.

Guillou menar att politikerna inte längre törs ifrågasätta privatiseringarna:

”Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.”

Jag tror att politikern har tappat markkontakten. Är medelklassen verkligen så hårdhjärtade? Fler och fler vänder sig emot de ökande klassklyftorna, många fördömer de omänskliga utförsäkringarna, och ifrågasätter om Fas3 verkligen är en väg in i arbetslivet, eller bara modernt slaveri.

Guillou har rätt i att det är dags att väcka liv i den solidaritet som byggde upp det här landet. För politikerna kan minska arbetslösheten och klassklyftorna genom att anställa fler i den offentliga sektorn.

De vill bara inte.