“I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför” sas det innan valet, alla som befann sig i utanförskap skulle in i gemenskapen igen. Hur gick det då?

För det måste väl ha varit det som var meningen? Om man säger att ingen ska vara utanför, inte leva i utanförskap, då måste det väl vara gemenskapen man vill ha in folk i?
Nu har vi till och med fått en grupp som är utanför utanförskapet, som inte finns med i något system, inte får bidrag eller ersättningar, inte får lön eller någon sorts studiestöd.
Man antar att en stor del av den här gruppen består av hemmafruar och kriminella (?) traditionellt sett men nu tillkommer en ny sorts människor.
Senaste siffran jag såg var 140.000 stycken utanför utanförskapet, där ingår de som inte får stöd från socialen eftersom de har en partner i livet eller ett ägande som de först ska sälja av med.
Inte partnern, den ska inte säljas – än så länge.

Kostnaderna för försörjningsstödet ökar.
Jag kollar siffrorna för försörjningsstödet, tidigare socialbidraget, hur det förändrats sedan 2007 och fram till och med 2011.

– 2007 betalade svenska kommuner ut 2268 miljoner kronor i försörjningsstöd
– 2011 betalades 2946 miljoner kronor ut
Det är en ökning med 678 miljoner och det kanske inte ser så mycket ut när man ser alla miljonerna men räknar man om i procent så blir det 30 procent.
Och bara för att ingen ska komma med slutsatsen att det är invandrarnas fel så vill jag tala om att utbetalat ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlänningar minskat med 61 miljoner under tidsperioden, det vill säga 13 procent. Orsaken till att dessa redovisas separat är att kommunerna får ersättning av staten för dessa utbetalningar.

Men varför har socialbidragen ökat så mycket?
Jag tror det är utförsäkrade som fått söka hjälp och de som inte fick hjälpen återfinner man i de 140.000 utanför utanförskapet. Jag tror även att man kan förklara med det ökade behovet av försörjningsstöd till de som ingår i FAS3 med lägsta ersättning, folk som “jobbar” åtta timmar om dagen men ändå måste söka försörjningsstöd. Lägg där till en arbetslöshetsförsäkring där ersättningsnivåerna minskat och kraven för rätt till ersättning ökat samtidigt som avgifterna höjts så till den grad att de som lever på marginalen valt bort att betala sin a-kasseavgift.
Sedan kan vi fortsätta att titta på höjt högkostnadsskydd för medicin och vård vilket drabbar många i det här grupperna.

Vad visar senaste siffrorna?
Enligt Jonna Simas artikel, i Aftonbladet 14 augusti, har kostnaderna för försörjningsstöd första halvåret i år ökat med 10 procent.
Om de som får bidrag ökat med 10 procent, hur många har det då ökat med som inte får? Vi har redan hört att det är svårare att få beviljat försörjningsstöd och att handläggarna på socialen ibland måste väga två lika ansökningar mot varandra, se till vilken det är mest “synd” om, ifall parametrarna i övrigt är lika.
Vi vet ju att det sagts att det är fint när folk hjälper varandra och många får stöd från föräldrar eller partner. Men när de inte orkar eller kan hjälpa längre, när pengarna inte räcker längre?

Jamen, då har vi ju alla frivilligorganisationer och kyrkor!

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/jonnasima/article15256202.ab

http://solrosuppropet.se/2012/05/hur-utanfor-kan-man-bli/

http://solrosuppropet.se/2012/08/jag-ett-bidragsfnask/