Nu i svallvågorna efter fattigdomsdebatterna i veckan bör vi ta oss en funderare.  Vad har hänt? Vem ville uppnå vad? Har du ändrat inställning? Och hur går vi vidare?

Först har vi Laila Bagge som förfasar sig över att en hemlös hon ser från bilfönstret plockar upp en mobiltelefon ur fickan. Inte nog med det – han ändrar helt stil då han får ett samtal, sitter inte hukad med knäppta händer. Tänk – han har mage att se mänsklig ut ett tag när han får ett samtal från någon han känner. Nä, fy och usch! Sitta här och spela teater! Har man råd med mobil KAN man inte vara en som tigger på gatan (vilket det handlade om, ifall mannen var hemlös eller inte vet ingen mer än Laila tydligen). Känslan som består hos mig är att Laila känner sig lurad. Tiggaren var inte fattig nog enligt hennes kriterier och följde inte regeln om att se underdånig och lidande ut.

Andra debatten rör Uppdrag granskning från i onsdags där Janne Josefsson ”har gett sig ut på en resa i Sverige för att se hur barnfattigdomen ser ut i verkligheten”. Ursäkta, men avsikten med det programmet är något helt annat. Ville man visa hur den ser ut går man inte runt i utpekat fattigt område med filmkamera och letar. Då har man noll förståelse för hur fattigdom fungerar. Noll. Det som är scoopet hos Uppdrag granskning är en kampanj hos Rädda Barnen (som är nedlagd pga överdriven) som Janne tycker är just överdriven. Ett annat scoop är att Majblomman överdrivit hur många som sökt hjälp hos dem.

Det är bra att organisationer granskas. Plocka gärna fram fakta som dessa. Det är inte det som jag hakar upp mig på. Det som är så beklagligt är att om man endast ser Janne Josefssons bild av barnfattigdom så existerar den knappt. För han hittade inga ”hungriga barn som tvingas gå i Foppatofflor på vintern” vilket tydligen är hans definition på fattigdom. Den enda riktigt kritiska rösten som kommer fram är Susanna Alakoski. De forskare de pratat med som tydligt kan påvisa att klyftorna ökar och fler lever på försörjningsstöd (socialbidrag) fick inte komma med i programmet. Det Janne vill visa är cheferna för organisationerna som med olika bra resultat försöker förklara sig. Där lägger han krutet.

Vad är det Janne är ute efter? Påvisa att barnfattigdom inte finns? Inte om han får bestämma vad som är fattigdom i alla fall. Dessutom undergräver han hjälporganisationernas förtroende. De som skänker pengar får bilden att organisationerna överdrivit bilden av barnfattigdom för egen vinnings skull. Återigen är det känslan av att vara lurad som blir viktig.

Jag personligen mår fysiskt illa av båda dessa debatter. Ingen av dem handlar om de utsatta. De handlar om dem som GER. De som tar sig rätten att definiera vem som är och inte är fattig. Det måhända att just de som svälter eller ej har vinterskor inte är en kvarts miljon. Men de finns. De finns. Hur många är mycket svårt att få reda på. Just för att fattigdom inte är något man skyltar med.

Veckan som gått har jag haft en insamling för en vän.  Hon är välutbildad, har inga missbruksproblem men är sedan en tid sjuk. Innan hon insjuknade arbetade hon på olika visstidsanställningar varvat med perioder av arbetslöshet. Det är så det ser ut för många idag. Ibland oavsett hur bra utbildning du har eller hur duktig du är. Nu har hon tömt sitt sparade kapital och hon lever på försörjningsstöd. En ganska vanlig situation för många tusen i detta land. Och hon har barn. Som såklart påverkas av hennes ekonomi. Hon frågade mig förra veckan om jag visste någon organisation som kanske skänkte matkassar. Insåg snart att hon redan vänt sig till kyrkan och de större hjälporganisationerna. På mitt initiativ startade jag insamlingen. Jag vädjade till de som hade pengar till sina räkningar att sätta in en slant. Kvinnan har hela tiden fått vara anonym. För det är så fattigdom fungerar. Det är inget man skyltar med som sagt. Jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Skulle de lita på mitt ord att min beskrivning av kvinnan stämde? Att jag inte behöll pengarna själv? Ville de ge till en för dem okänd? Nedan kan ni läsa kvinnans tack till er som hjälpt till, som spridit insamlingen på twitter och Facebook, som brytt er.

“Hej alla som sträckt ut era händer till mig i form av bidrag till min hjälplösa situation. Jag kan inte beskriva hur rörd och tacksam det gjort mig och jag vill att ni ska veta att det inte är lätt att ta emot. Men när jag befinner sig i en sådan här utsatt situation ser man inte så många lösningar, och där tror jag att det är viktigt att inte känna skam och skuld som hindrar från att be om hjälp, eller kanske främst tala om hur det är. Att oroa sig för överlevnad i nästan varje vaken stund är en otroligt jobbig psykisk stress. Då jag själv jobbat hårt och varit ensamstående i många år, vet jag hur det är med hopplösheten att lösa uppkomna kriser och samtidigt inte kunna planera en vecka framåt, en månad, pga otrygghet i arbetslivet. I mitt liv har jag stött på många i min situation, där det enda som finns att tillgå är socialtjänst och frivilliga organisationer, kyrkan. Det jobbigaste är att inte kunna vara delaktig, att vara den som drar sig undan och som alltid säger nej till sitt barn. Och att leva med överlevnadsstress i stort sett varje vaken stund.

Era bidrag har fullkomligt överväldigat mig. Så otroligt mycket tack! Jag har nu kunnat betala två räkningar som jag bara stoppat undan och köpt mig mat att stoppa i skafferiet. Jag har också kunnat fylla på min mobil och ser också fram emot att kunna köpa månadens SL-kort och betala den a-kasseavgift som släpat efter. Så oändligt mycket tack…

Fortsätt tänka på de som oskyldigt slås ut av systemet. Lämna en röst för att få detta att sluta. Vi är bara hederliga människor som vill få en möjlighet att klara oss själva.

All kärlek och tacksamhet till er….varma kramar.

Ps. Det som mest gjort intryck är era uppmuntrande ord av förståelse, vilket gör att jag orkar lite till. Läser och suger in, berörs. Åter- tack.”

Vi är båda överväldigade över gensvaret. Över engagemanget och de vänliga orden till kvinnan. Hon har kunnat följa samtalen runt insamlingen på mina Twitter- och Facebookkonton. Tack för visad medkänsla!

Jag undrar ifall jag startat insamlingen denna vecka – hade det kommit in lika mycket pengar då (ca 4600 kr)? Eller hade veckans debatter fått mina medmänniskor att hålla lite hårdare i slantarna? Jag önskar så jag kunde hjälpa alla de människor med utsatt ekonomi jag känner att få ett extra tillskott. Men bara för att man inte kan hjälpa alla behöver man inte hjälpa ingen. Du kanske själv behöver hjälp? Be en vän ordna insamling. Eller så känner du kanske någon som har det knapert som du vill hjälpa. Jag hoppas er vilja att ge till era medmänniskor inte påverkats av veckans debatter. Och att ni fortsätter sätta press på politikerna så att sjuka, arbetslösa och andra utsatta inte ska behöva hamna i fattigdom och i framtiden aldrig någonsin ska behöva be om en matkasse.