Hur var det egentligen? Sa Allianspartierna före senaste valen att de ville strama upp sjukförsäkringen och a-kassan plus sänka minimilönerna?

 

Tisdagen den 5 mars var jag, Carina Wellton, ibjuden till Manifest Analyses Årskonferens i Oslo. Manifest Analyse är en tankesmedja på vänsterkanten. Vi tackade ja till inbjudan då konferensen ville höra vår beskrivning av hur trygghetssystemen i Sverige förändrats. Vilken retorik användes inför valen 2006 och 2010 i Sverige? Vilka är de stora förändringarna i sjukförsäkringen?

 

Orsaken till att de var intresserade av vad vi har för erfarenheter var att Norges Høyre (motsvarande Sveriges Moderaterna) anses av vissa ta efter Moderaternas retorik och politik. Det är val nu i september 2013 i Norge och de som vill bevara trygghetssystemen vill sätta fokus på denna retorik som de kallar ”blåkopi”. Det har nyligen kommit ut en bok med samma namn. Författaren till Blåkopi heter Wegard Harsvik och förlaget Res Publica. Nedan har jag sammanfattat det som jag pratade om. Reservation för att ordningen kan vara olik den på scen och att jag både lagt till och dragit av vissa stycken.

 

Konferencierer Kari Anne Moe startade med frågan – vad sa moderaterna före de tog över makten efter valet 2006? Alla vi i Sverige, och speciellt vi sjuka, minns den massiva kampanj som drevs mot de sjuka och sjukförsäkringen före valet 2006. Det pratades om att det fuskades, eller överutnyttjades som det heter på politikerspråk. Dessutom påstods det att människor som egentligen hörde hemma i arbetslöshetsstatistiken ”gömdes undan” i sjukförsäkringen och att det skulle löna sig att arbeta. Alliansen anklagade de rödgröna för att driva en bidragslinje och ville införa arbetslinjen. Bara i Dagens Nyheter publicerades det 50 ledare om detta under ett par år. Övrig media var inte sena att hänga på, även tidningar som socialdemokratiska Aftonbladet. Det märkliga är att denna kampanj inte kunde bevisas vetenskapligt. De försökte föra fram sina teser med hjälp av ett antal myter. (Läs mer om dem under fliken ”Myterna om sjukförsäkringen” högst upp här på sidan.)

 

Kari Anne Moe ber att jag berättar om min egen historia. Kort berättar jag att jag insjuknade i en odiagnostiserad neurologisk sjukdom ganska hastigt 1998. Förmodligen har jag ärvt sjukdomen av min far. Utöver det har jag fem diskbråck och lite annat smått och gott. Efter insjuknandet försökte jag tre gånger komma tillbaka till mitt arbete på 25% men misslyckades varje gång. Jag var för sjuk. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till mina gamla yrken, konditor och motorcykelmekaniker, då de var för fysiskt tunga. Om jag i framtiden skulle bli bättre var det ett lättare arbete som gällde och jag gick långsamt och vidareutbildade mig inom datorkunskap m.m. Efter flera års utredningar och försöksmedicinering hittades en behandling jag blev lite bättre av. Då fick jag en arbetslivsinriktad rehabilitering som var till stor hjälp. Jag hade då varit sjuk i nästan åtta år. Ekonomi och statistik blev det jag arbetade med under de fem år jag fortfarande hade arbetsförmåga kvar. En kraftig försämring i min sjukdom gör att jag nu inte lönearbetar någonting. Men jag håller hjärnan aktiv genom ett par ideella förtroendeuppdrag.

 

Nästa fråga Kari Anne Moe ställer är vilka förändringar som gjorts i sjukförsäkringen. (Vi hade kommit överens om att inte bli för tekniska med antal dagar och procentsatser utan gå igenom de stora dragen.) En stor förändring är den förskjutning i ansvar från läkaren till handläggaren på Försäkringskassan som skett när det gäller att avgöra arbetsförmåga. Tidigare togs läkarens intyg på större allvar. Något som läkarna har reagerat över. Det är orimligt att ett flertal intyg från läkare som känner en patient väl kan negligeras av en handläggare utan medicinsk kompetens, som ibland aldrig träffat personen det gäller. Jag är en av de som lyckats få sjukersättning och det känns som om jag vunnit på lotto. Jag vet många som är mer sjuka än mig som fått indragen ersättning. Jag har haft tur. Jag har en engagerad läkare, kan uttrycka mig i tal och skrift plus har haft turen med att få en handläggare som godkände min ansökan och läkarens utlåtande. Sån tur har inte alla och nu ökar antalet som överklagar sina beslut. En process som inte alla klarar av. Detta innebär att rättsosäkerheten ökat. De rigida tidsramarna är också en stor förändring. T ex den som efter 180 dagar ger arbetsgivaren rätt att säga upp dig om den inte kan erbjuda en anpassad plats om du har en viss arbetsförmåga. Tidigare var det mycket svårare att göra sig av med en anställd som var sjuk. Tänk på att det är många sjukdomar som tar betydligt längre tid än sex månader att läka. Istället för att utförsäkra sjuka bör man satsa på vård och att de som behöver det får rehabilitering. Individuella bedömningar ska göras för att få den som klarar det tillbaka i arbete. Regeringen hävdar, trots att det inte finns statistik på hur många långtidssjuka som återgick i arbete förut, att de fyra procent som nu återgår i arbete efter utförsäkring är en framgång. Två av dessa fyra procent får lönebidrag, något som även fanns förut. Dessutom återgick långtidssjuka i arbete även förr, att påstå något annat är ovetenskapligt.

 

Kari Anne Moe frågar vad som händer med de 96% som blir utförsäkrade och som inte börjar arbeta. Efter de 90 dagar man är i karens så återkommer merparten direkt till sjukförsäkringen. Några få börjar studera och några hamnar i arbetsmarknadsåtgärder. Men många blir hänvisade till försörjningsstöd (socialbidrag) eller hamnar helt utanför statistiken då de försörjs av sina familjer. De flesta av dessa är fortfarande sjuka enligt läkare men bedöms som friska (ha arbetsförmåga) av Försäkringskassan.
Kari Anne Moe frågar vilket stöd dessa förändringar har bland svenskarna. Förändringar, som inte bara moderaterna har ansvar för, utan samtliga partier i Alliansen med stöd av Sverigedemokraterna, då Alliansen är en minoritetsregering. Jag påminner om att visst har de som nu regerar ansvar för förändringarna men vi får inte glömma att det var Socialdemokraterna som tillsatte den utredning som senare låg till grund för den nya sjukförsäkringen. Socialdemokraterna är dock villiga att ta bort de mest extrema förändringarna ifall de återtar makten 2014. Allmänheten verkar på ytan nöjd. De som har jobb har fått sina skattesänkningar. Det är först när de själva eller någon i deras närhet drabbas som de inser hur nedbantat skyddet är både för sjuka och arbetslösa. Men den massiva kampanjen mot sjuka har satt sina spår. Attityderna gentemot sjuka har ändrats markant. Det är okej att insinuera att sjuka är lata eller fuskar. Detta har gjort att det finns de som inte ens vågar berätta att de får sjukersättning. De känner misstänksamheten och kan få de mest märkliga frågor om varför just de inte arbetar. En slags mobbing. Det är även ett stort demokratiproblem att sjuka och arbetslösa ej hörs så mycket i debatten. Det finns de som blivit av med sin ersättning pga att de bloggat eller varit politiskt aktiva. Många är rädda och tystas därmed.

 

Men visst finns det ett motstånd. Från alla drabbade och deras anhöriga, från facken, forskare, läkare, organisationer, religiösa samfund och politiska partier. Solrosuppropet är en partipolitiskt obunden gräsrotsrörelse som ger sjuka och arbetslösa en röst. Vi bloggar, skriver debattartiklar, debatterar med politiker, genomför manifestationer och torgmöten, Facebookar och twittrar. Allt för att skapa opinion runt dessa frågor. Vi vill tillsammans med alla andra som kämpar för bättre trygghetsförsäkringar göra detta till  viktiga valfrågor 2014.

 

Efter genomförandet av den nya sjukförsäkringen 2008 förändrades retoriken något från Alliansen. Det påstådda fusket gick aldrig att bevisa. Nu hette det att vi sjuka och även arbetslösa skulle räddas från att förbli ”inlåsta i ett utanförskap”.

 

För egen del tar jag det som ett hån. Ett hån mot en grupp som på intet sätt är homogen. Här ryms allt från de som tar sig fram och gör sig hörda på egen hand (Solrosuppropets arbete uppmärksammades av ett magasin och jag blev vald till en av Årets Kvinnor 2012, så värst inlåst känner inte jag mig)  till de som behöver mer stöd och en knuff på vägen för att våga testa sin förmåga, kanske i en helt ny bransch. Vi betackar oss dock för att beskrivas som inlåsta i ett utanförskap. Vi är sjuka och/eller arbetslösa. Att svårt sjuka, ja, till och med dödssjuka blir av med ersättningen är ingen hjälp. Att sänka a-kassan och lägga hela ansvaret på individen är ingen hjälp. Det finns de som har 20-40 års arbetslivserfarenhet och är högskoleutbildade som går arbetslösa. De behöver en helt annan form av jobbskapande åtgärder än katastrofen Fas 3 som inte leder till jobb, bara undergräver den ordinarie arbetsmarknaden med sina bidrag till arbetsgivaren. Förre socialförsäkringsministern, Husmark Persson, som genomförde den nya sjukförsäkringen har i efterhand erkänt att besparingarna skulle bekosta skattelättnader för de som arbetar. Så vi måste skilja på vad ett parti säger när de går till val och på den politik de bedriver. Oavsett om Moderaterna nu kallar sig för det nya arbetarpartiet och säger sig vilja hjälpa de sjuka och arbetslösa från sitt utanförskap så är det en klassisk högerpolitik de bedriver som har för avsikt att hålla lönerna nere. Läs mer om de ökade inkomstklyftorna här http://www.dn.se/ekonomi/klyftan-vaxer–de-med-jobb-drar-ifran

 

Vi avslutar samtalet med att prata om den kalender som Föreningen Solrosuppropet.se har gjort. Regeringen har gång på gång pratat om hur de ”har sett till att vanligt folk fått mer pengar i plånboken”. Vi sjuka och arbetslösa tittar ner i vår plånbok och ser mindre pengar. Därför gjorde vi en kalender som heter just Vanligt Folk. Med bara sjuka och arbetslösa som modeller. (Finns fortfarande att köpa på hemsidan.) Vi tar nämligen oss rätten att kalla oss vanligt folk. Och det är just det vi trycker på när vi försöker nå de som är friska och har jobb. ”Ni ska veta att de flesta av oss en gång varit precis som er, närsomhelst kan ni bli en av oss”. Det är inte en viss typ av människor som blir sjuka eller arbetslösa. Ingen är vaccinerad mot sjukdom eller arbetslöshet. Det kan drabba vemsomhelst, närsomhelst.

 

Mot slutet visas bilden på Niklas från kalendern på storbildsskärmen. Alla bilderna till kalendern har tagits av den duktige fotografen John Ash. Niklas utstrålar stolthet och meddelar då jag pratar med honom inför konferensen att han inte låtit sig knäckas av att vara långtidsarbetslös. Han har i sex års tid varit utan stadigt arbete. Sedan fyra år befinner han sig i Fas 3. Just nu har han en placering hos SALO i Norrköping. En, i våra ögon, lyckosam placering då de aktivt motarbetar Fas 3 i sin verksamhet. Niklas har tidigare arbetat bl a som fastighetsskötare och fritidsledare. Han söker, och kan tänka sig att ta,

vilket jobb som helst. Han skickade med mig en fråga. Var Norge kanske intresserade av honom? För så långt har det gått, han har börjat tänka på att emigrera. Bara han får ett arbete.