Aftonbladet hade den 16 maj en artikel där Ulf Kristersson går ut och meddelar att sjukförsäkringen ska ses över för psykiskt sjuka. Han menar att det är direkt farligt att låta människor med psykisk ohälsa gå hemma utan rutiner. Naturligtvis blev det en anstormning av reaktioner. Både från människor med egen erfarenhet och läkare samt patientföreningar gav förslaget en massa kritik.
Jag har läst och hört en massa under de här dagarna och jag kommer återigen fram till samma slutsats; se orsaken Kristersson, se orsaken.

– Det finns verkligen skäl att undersöka om sjukförsäkringssystemet är anpassat för psykisk ohälsa och om det är rustat för den här ökningen, säger Kristersson till Aftonbladet.
Det ska även utredas varför det är en övervägande del kvinnor som  drabbas av psykisk ohälsa men anledningen till det kan jag här och nu återigen berätta. Det behöver inte sättas till dyra utredningar utan det går att  direkt börja med de åtgärder som skulle minska sjukskrivningarna för psykisk ohälsa.

I kvinnodominerande yrken har många neddragningar och besparingar gjorts, täta omorganisationer som inte görs av någon annan anledning än att minska utgifterna. Det här är yrken där man arbetar med människor, i vård och omsorg, socialt eller pedagogiskt yrke.
Det här är människor som ger sitt yttersta för andra människor, som ser vad som sker i verkligheten av de siffror som politiker och andra beslutsfattare ser som siffror på ett papper.
De här yrkesmänniskorna jobbar så mycket de kan – och lite till. De tänker att fram till semestern ska jag orka, en vecka till, en dag till. Och jobbet tar all kraft och energi.
Jag läste någonstans en kommentar om att det kanske inte är jobbet man ska sjukskriva sig från utan att det kan vara andra delar i livet som man behöver dra ner på. Den dagen de här människorna inte kommer ur sängen är en dag då de redan har valt bort allt vad övrigt heter. De har inte ett socialt liv längre, de går på autopilot för att klara jobb och bara hem. De här människorna brinner för sitt jobb – det är de som brinner som blir utbrända.

Jag läser ett inlägg från en kvinna som jobbat inom vården.

“Med anledning av att M tycks ha dragit igång en kampanj för att arbete är ett universalmedel mot psykisk ohälsa, så kom jag att tänka på en väldigt “signifikant” händelse i mitt yrkesliv… Angående “allmänhetens” insikter om psykisk ohälsa..

-Platsen är ett av konferensrummen på psykmottagningen i Umeå. Morgonmöte 8.15, obligatorisk närvaro. (Så mycket för flextid – den gällde bara åt andra hållet…) Det har varit omorganisation vart 1,5:e år sedan nån gång på mitten av 90-talet och vår gamla teamföreståndare vill kliva av och jobba som psykolog igen och ska därför byta team så hon inte blir kvar som fd chef och undergräver den nya teamföreståndarens position. Den nya är rekryterad “utifrån”. Har varit avd. föreståndare inom den somatiska vården, thoraxkirurgi. En bra chef, omtänksam och organisatoriskt begåvad. Men – fullständigt insiktslös vad gäller psykiatri. Jag minns inte hennes exakta ordalag, men andemeningen i det hon sa etsade sig fast:

Psykiatri kan ju inte jämföras med “riktig” sjukvård. Den är ju på liv och död, folk ligger och dör i transplantationsköerna, en del av dom unga som skulle kunna ha ett långt och produktivt liv framför sig. Här (i psykiatrin) kommer ungdomar och vill bli sjukskrivna för att det blev slut med flickvännen…
Ridå…
Då ska man betänka att dödligheten i depression är hög, minns inte siffrorna. Samma gäller alla psykiatriska diagnoser. Överdödligheten hos de gamla patienterna på Umedalen som hamnade i gruppboenden eller eget boende har varit jättehög. Fler dör i suicid än i trafikolyckor och i psykiatrin finns ingen nollvision. Inga möjligheter att ställa sig i nån transplantations-kö. Uppe på akutavdelningen låg just då flera mycket unga tjejer som gjorde suicidförsök ibland flera ggr/v och ibland skickades upp på rättspsyk-avdelningen för att dom hade högre personaltäthet. Bland min “patientstock” var många drabbade av multipla diagnoser på värk och andra somatiska sjukdomar förutom depression och ångest. Andra gick jag varje fredag hem med ont i magen för… Skulle dom ta livet av sig själva eller nån annan under helgen? Fullt på avdelningen, så inläggning var uteslutet om dom inte var psykotiska. Dessutom hade två arbetskamrater tagit livet av sig de sanaste åren… Kort därefter gick jag i väggen första gången.
Men… vi med “psykisk ohälsa” borde väl ta oss i kragen och gå och jobba. För jobb finns det ju gott om för alla skadeskjutna människor…”

Jag läser vidare och inser att det är inte en arbetsplats den här patientgruppen behöver, det är lugn och ro för återhämtning.

Jag blir så less på det där “känna sig behövd och ha rutiner-köret”…-Det sista jag behöver är att känna mig behövd! Det betyder nämligen att jag och mina behov inte räknas, inte får plats, nån/nåt annat är ständigt viktigare och måste prioriteras. Mitt liv reduceras till återhämtning och akuta brandkårsutryckningar, -nåt rasar och går inte att skjuta upp längre. Allt långsiktigt får vänta, berget av “måste prio 2” och alla “borde” växer och växer.Och det där “ha rutiner-snacket”… Rutiner är på gott och ont. Jag vill ha rutiner, behöver rutiner med min skadade organisationsförmåga, behöver kunna köra “på autopiloten” för att ha kraft och energi kvar till allt det viktiga som verkligen behöver fokus. Men jag behöver ju rutiner som funkar med mig – inte “andras” rutiner… För det är ju såna rutiner dom menar – arbetstider enligt någon annans schema, inte efter dagsform och förmåga. Mat och fika efter när det passar nån verksamhets byråkrati eller öppettider, inte när jag är hungrig eller trött. Sömn efter när det passar en eller annan verksamhet att jag ska infinna mig, inte när min kropp och själ vill/kan sova…Var ska man ta vägen när ens kropp vägrar underkasta sig “andras scheman”??? *Filosofisk fråga snarare än bokstavlig mening*…

Så Ulf Kristersson, förstår du vad jag menar?

Det är inte en snävare sjukförsäkring som ska ta ner ohälsotalet, det är förebyggande arbete som är lösningen. Vi behöver arbetsplatser som inte gör sina anställda sjuka och vi behöver en sjukförsäkring som inte fattiggör och förvärrar människors sjukdomar genom hot, rättsosäkerhet och oro.
I Expressens Kvällsposten skrivs på ledarplats att kritiken mot Ulf Kristersson är hafsig. Att han har belägg för att människor med psykisk ohälsa mår bäst av att arbeta eftersom man fått kritik av OECD för att människor sjukskrivs och förväntas vila sig friska när ett mera aktivt tillvägagångssätt från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassa ger bättre prognos.

Ledsen Mr X, det framgår inte vem som skrivet ledaren, men riktigt så uttryckte sig inte OECD. Man kan i rapporten läsa att OECD rekommenderar:

• bättre skolhälsovård för att bättre tidigt fånga upp de med psykiska hälsoproblem.
• ge adekvat hjälp till de som inte fullföljer sin utbildning, men även de som inte går i skolan eller arbetar.
• förstärka stödet till arbetsgivare, särskilt små och medelstora företag, så att de behåller arbetstagare med psykiska hälsoproblem.
• säkerställa att personer som uppbär sjukpenning och som har psykiska hälsoproblem får adekvat stöd att söka arbete och adekvat hälso- och sjukvård.
• utveckla metoder för att integrera hälso- och sjukvården med de stödformer som erbjuds i samband med arbetssökande.
• reformera aktivitetsersättningssystemet för personer i åldern 19–29 år och lägga mer fokus på åtgärder för att hjälpa dem tillbaka till arbete.

Mest handlar det om hälso- och sjukvård, tidigt uppfångande och hjälp till de med psykisk ohälsa. Skolhälsovården får kritik av OECD för att den inte kan fungera med så små resurser som den tilldelas i dag. Sedan handlar det om arbetsgivarnas ansvar och om att sjukförsäkringen för unga bör fokusera på att hjälpa personer i 19-29 år att komma tillbaka till arbete – genom mera adekvat hälso- och sjukvård. En sjukvård som måste vara tillgänglig för de sjuka.

I samma artikel i Expressens Kvällsposten nämns även att självmorden bland unga med aktivitetsersättning har ökat dramatiskt och att det beror på att de är i ett utanförskap utan arbete som ger strukturer och rutiner. Det kan naturligtvis vara en del men jag tror att det är farligt att bara se arbete som den enda lösningen för de här ungdomarna.

Gunilla Wahlén, ordförande för Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd, säger i Svenska Dagbladet att vården släpper taget om de självmordsbenägna och berättar att förbundet ofta får samtal som vittnar om personer som tagits in på sjukhus efter en överdos på helgen och skrivs ut på måndagen, utan någon social- eller psykologkontakt.
Tomas Eneroth uttalar sig om sjukförsäkringen och unga i samma artikel så här:
– Även om prognosen att komma tillbaka till arbetslivet är dyster, så måste det handla om att komma tillbaka till livet, och inte bara arbetslivet.
Han ser att det finns en risk i att det inom sjukförsäkringen blivit en ”nyttofixering”.

Att gå ut och säga att psykiskt sjuka ska jobba är inte bara nedvärderande mot dessa människor utan det är okunnigt.
Jag kan heller inte se någon som helst nytta med att gå ut och sätta press på dessa människor på det här sättet. Har vi inte redan nu en sjukförsäkring som jagar folk till att inte vara sjuka och att jobba så fort det bara går?

Så nu har jag lämnat förslag på vad jag anser behövs; förebyggande i form av ett bättre jobb med arbetsmiljön, ett tidigt uppfångande av unga med psykisk ohälsa och att man ger dessa adekvat vård och stöd, inte en snävare sjukförsäkring. Det är att börja i helt fel ände. Det handlar inte främst om arbetslinjen utan det handlar om arbetsmiljö, förebyggande och om sjuk- och hälsovård.

Bild: Robert Nyberg