Solrosuppropet.se har som tidigare nämnts gått tillsammans med Välfärdsmanifestationen och Social Aktion i ett upprop om skälig nivå på sjukersättningen. Genast kommer då frågan om vad som är “skäligt”, ska man ha en standard som liknar den som har egen försörjning eller ska man ha en ersättning som ligger närmare normen för försörjningsstöd? Vi räknar och diskuterar.
Vi är “vanligt folk” som resonerar runt det här och försöker se saken ur alla vinklar och perspektiv. Hur tänker du?
Ska man titta på vad normen för försörjningsstöd ligger på eller ska man gå efter konsumentverkets uträkningar på vad det kostar att leva? Vad har man “rätt” till att ha? Får man ha TV, internet, mobiltelefon och kanske en fritid innehållande en hobby? När man tittar på försörjningsstödets nivå så är ju det inte tänkt att man ska leva på det under en längre tid utan det är mera tänkt som en tillfällig lösning.
Sjukersättning (förtidspension) däremot får du när du bedöms vara så sjuk eller skadad att du aldrig mera kommer att kunna jobba. Hur ska resten av ditt liv se ut ekonomiskt nu.
Sjuka har stora kostnader för medicin och behandlingar. En del mediciner ingår inte i högkostnadsskyddet och en del av oss kanske måste ta en del behandlingar och vård som ligger utanför landstingets regi.
Vilken levnadsstandard kan man kräva?
Har du jobbat och skaffat dig hus kanske du vill ha kvar det, är det rimligt? Du har bil eftersom du varken kan bära eller gå längre sträckor, ska du ha ekonomisk möjlighet att ha bil eller ska den säljas? Många sjuka har ett terapeutiskt värde av ett husdjur, ska man få ha kvar det?
Nu menar vi inte att det ska vara så att allt åt alla men ska det i ersättningen finnas utrymme för att välja, att prioritera? Hund, bil, eget boende eller en hobby.
Som det är nu är ersättningarna så låga att man tvingas att välja där det inte är skäligt att göra det.
Ska jag köpa medicin till mig, mat eller ska sonen få kalsonger och strumpor? Att leva i riktigt små ekonomiska omständigheter en kort tid klarar de flesta men när det kommer till sjukersättningen så räknar man ju med livslångt. Till sist blir kläder, möbler eller vad som helst uttjänt och då behövs det skaffas nytt. Ska det finnas utrymme för sparande?
Vad ska man ha “rätt” till när man lever på sjukersättning? På regeringens webbplats för mänskliga rättigheter kan man om skälig levnadsstandard läsa:
Alla människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard omfattar mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner liksom trygghet vid förlust av försörjning under omständigheter som man själv inte har kunnat råda över. Rätten till en skälig levnadsstandard är specificerad till sitt innehåll, men inte till omfattning.
Vi vill ha igång en diskussion om detta, vad är dina tankar om det? Om du drabbas av livslång sjukdom eller skada imorgon, vad tycker du att det vore skäligt att dina pengar räckte till? Vi försöker nu lyfta den här frågan och Solrosuppropet.se:s Monica Armini har idag en debattartikel publicerad i Social Politik där hon vill blåsa liv i den här frågan. Vad är dina tankar? Dela gärna med dig!
https://www.facebook.com/Valfardsmanifestationen
Jag tänker att försörjningsstödsnivån är just existensminimum. En oerhört låg gräns, en gräns så du överlever. Men det är inte mycket till liv.
Har man blivit beviljad sjukersättning ska man kunna leva på den resten av livet. Inte leva loppan kanske men kunna ha ett värdigt liv där man inte tvingas välja mellan mediciner eller mat. Det bör finnas utrymme för bil om behov finns. Givetvis inte värsta flådiga o nyaste. Utrymme för hobby o kanske motion. För att leva handlar om så mkt mer än att överleva. Tänk vilket värde det finns i sociala kontakter, att kunna komma iväg till släkt, att kunna välja vilken affär man vill handla i – bättre prismässigt i stora mataffären än lilla kvarters/bybutiken.
Det är fastslaget i mer än en forskning att det är bra för människan att känna intresse för något, att umgås, att göra något som är meningsfullt för just den personen.
Tänker också att det absolut måste finnas möjlighet att gå till tandläkaren. Har i helgen läst om ganska många som inte har råd, som fått avstå tandvård i flera år. Som till sist får den absolut nödvändigaste tandvården o det innebär att dra ut tänder!!! Fatta vad det innebär! Obalans i käkarna (ja så hade en tandläkare sagt, det påverkade helheten i munnen), svårigheter att faktiskt äta, o hur trevligt är det att som 40-50 åring vara tandlös? Hur påverkar inte det psyket? Det är upprörande…
Tänderna ja! Det har ju kommit många rapporter om att det är i munnen man kan skillnaderna och klyftorna i samhället. Ska man ha råd att gå till tandläkaren måste det finnas utrymme för sparande i ersättningen. Eller också kanske man skulle se över tandvården? Den kanske skulle höra till resten av kroppen, den där munnen, och ingå i den vanliga sjukvården? Men innan den gör det så är det önskvärt att alla hade råd att gå för som du påpekar får man inte hjälp till tandvård förrän det gått riktigt långt.
Personligen hoppas jag kunna få hålla en dräglig standard den dag då jag tvingas avsluta mina studier, vilka är det enda min kroniska sjukdom medger. Jag vistas mer än 1 vecka i månaden på sjukhus oftast å grund av oplanerade akutbesök men även ordinarie provtagningar och uppföljningar. Min medicinering är så omfattande att jag från dag till annan inte vet hur mitt hälsotillstånd kommer att se ut. Det är en tidsfråga tills jag når den punkt att jag inte klarar av takten som tentor ska lämnas in.
Jag vill givetvis att jag även fortsättningsvis ska kunna sätta mat på bordet för mina döttrar. Jag ser det inte som lyx att få ha tillgång till telefon och internet som oftast är min kontaktyta med omvärlden.
Jag har arbetat och betalat skatt i 25 år och aldrig ifrågasatt solidaritet, men idag är jag rädd att lägga in mig på sjukhus eftersom jag inte vet om det är detta besök som kommer leda till att jag blir av med mitt deltidsarbete eller min studieplats och utan dessa inkomster kommer jag tvingas gå från mitt hem. Mina läkare tjatar på mig att jag måste ta hälsan först, men hur ska det vara möjligt i ett land som förföljer sjuka som vore vi paria.
Det är tufft som sjuk att få dessa dubbla budskap från sin läkare och från samhället. Å ena sidan ska man sätta hälsan först och “vara rädd om sig” och å andra sidan ska man i första hand vara egenförsörjande. En sjuks första önskan är att må så bra som möjligt även vid kronisk sjukdom och en förutsättning för detta är naturligtvis att man kan äta och bo och försörja sina barn. En ständig oro är inget som främjar hälsan, en oro som gäller ren överlevnad ekonomiskt. Om man vet att man har en trygg ekonomisk situation kan man göra just det läkaren rekommenderar; ta hälsan först!
Jag tycker att det ska göras en översyn på alla typer av ersättningar,idag är de ju inte alls verklighetsförankrade.Jag har införsel och ska leva på existensminimum,Det innebär hyra +3700,elen idag är dyr,mycket dyrare än det är beräknat för tror jag.Dessa belopp har inte uppräknats på mycket länge.Samhället gör mig till en evig skuldsatt,de kräver räntor som är höga,skulden minskar inte men jag lever på mycket fattiga villkor.Äta bra mat?glöm det,likaså tandläkare ,har inte köpt kläder på många år.Tyvärr så syns min fattigdom tydligt,jag skäms !Fast det är inte jag som gjort fel från början,hur det blev så är ett långt inlägg så jag lämnar det…
Naturligtvis ska alla ersättningar vara så att man kan leva i en skälig nivå. Både ersättningar i sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och ålderspensionen. Jag hoppas och tror att om man får upp den här frågan på agendan så kommer det att ge genomslag på hur man tänker och agerar i de här frågorna. En viktig sak som du tar upp är att man ska räkna upp ersättningen, vilket inte har gjorts, så att det följer kostnadsökningar i samhället. Det du skriver, att du inte gjort fel, tror jag på av hela mitt hjärta av samtidigt som det gör mig rosenrasande att du känner att du vill skriva det. Den här skuld- och skambeläggningen av sjuka, skadade eller arbetslösa som lata eller fuskar är förskräcklig! Vi vill ha en vettig och skälig levnadsstandar men också en insikt om att sjukdom, skada eller arbetslöshet kan drabba vem som helst när som helst!
Skrev inlägget i februari,det som hänt nu är att jag blivit uppsagd från lägenheten.Orsaken är försenad hyra.Efter andra gången på 1 år får man ett varningsbrev,då glömmer min läkare att skicka in läkarintyget till f-kassan,så jag får mina pengar försent.Inte mitt fel ,men hjälper inte som argument.Jag skulle ha fixat det på nåt sätt ändå.Ska jag sälja hunden när jag vet pengar kommer men försenat?Har som tur är varit med i hyresgästföreningen hela tiden,de kommer att hjälpa till med mitt ärende,fast de låter inte optimistiska alls.Nä fyfan vilket samhälle vi fått,önskar det blir bättre för mina barn och barnbarn,för min del har jag gett upp.
[…] Vad ingår i en skälig levnadsstandard? […]