Det här blir ett högst personligt inlägg, en beskrivning av min nuvarande situation som skulle kunna klassas som ett enskilt fall, ett sådant som genom den beskrivningen ger ett sken av att knappt finnas.
Men jag vet att jag inte är ensam om att vara i den här situationen, vi är många. Skillnaden är väl att jag har möjlighet och vilja att vittna om situationen. Att jag har modet. För mod krävs det för att uttala sig och det i Sverige 2014.
Att jag inte är ensam om det här ger ingen tröst, inte ett förbaskat dugg faktiskt utan tvärtom. Det gör mig förtvivlad och orolig men allra, allra mest gör det mig urförbannad.

Jag har kämpat i åratal med att bli bättre, att få ett liv utan så stora smärtor och begränsningar, kämpat för att bli arbetsför, jag har gått alla behandlingar, gjort alla operationer och ätit alla mediciner som stått till buds. Jag har aldrig velat ge upp tanken om att jag ska klara det, tänkt att imorgon är det bättre. Jag har tagit alla chanser till behandling och rehabilitering, jag har gått alla utredningar genom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som funnits. Jag var den första de varit med om som krävde försäkringsmedicinsk utredning, jag ville ju bara framåt.

Nu är jag vid vägs ände, det finns ingen operation kvar att göra, det finns inget som motiverar att jag är inskriven på Arbetsförmedlingen längre eftersom ingen av de utredningar och arbetsprövningar jag gjort visar på någon arbetsförmåga. Jag söker nu hel sjukersättning och alla papper och intyg är inskickade som visar vad jag gått genom.
På Försäkringskassan sitter min handläggare och sammanställer allt till ett underlag för beslut innan han lämnar över det till nästa instans som tar beslut. I det här underlaget ska det också ingå ett samtal med den sökande där flera frågor ska ställas.
Det samtalet kom för ett tag sedan till mig. Jag får börja med att redogöra för hur jag har det rent fysiskt och socialt, vem bor jag med och hur många djur har jag? Sönerna och två katter. Eftersom jag bor på landet får jag frågan om jag har häst vilket jag inte har och på följdfrågan “Hund då?” blir svaret också nekande. Bara två katter som kommer och går som de vill. Jag som söker för en ryggskada/sjukdom kan förstå att det kan vara intressant att ställa frågorna, en häst hade varit härligt att kunna sköta men tyvärr…

En bit in i samtalet frågar handledaren vad jag har för bisyssla. När jag svarar att jag inte har det ifrågasätter han hur jag så länge klarat mig på den låga inkomst jag haft från aktivitetsersättningen, du måste ha haft en bisyssla, säger han, inkomster från annat håll. Jag svarar att jag sålt allt som fanns värde i, smycken, instrument, elverk, gasolgrill – allt som gick att omvandla till mat. Han framhärdar dock att det inte känns troligt att det skulle förklara att jag klarat mig och ställer för tredje gången frågan om bisyssla. Det är då jag berättar att min far dog för ett år sedan och att jag använder av ett snabbt krympande arv för att betala allt varje månad. Mitt i allt tycker jag att det är skrattretande att man har så låg ersättning att bara det att man överlevt tyder på att man fuskar med en bisyssla, sug på den liksom!

Men det som jag gått och funderat på sedan det där samtalet rör något helt annat. Frågan om föreningsarbete. Mitt deltagande i Solrosuppropet.se kunde ses som arbetsförmåga. Jag talar om att jag ligger i fosterställning och skriver, att jag bara gör det korta stunder och med medicinering. Att jag inte har några krav på mig och har mera aktiva perioder och andra perioder då jag inte producerar något.
Han ber mig uppskatta ett medelvärde på satsad tid i månaden. Jag svarar att kanske 3 – 5 timmar i månaden, i snitt. Det är att jämföra med arbetsförmåga säger han.
Men….var får jag ett jobb på 3 – 5 timmar i månaden? Spelar ingen roll, din arbetsförmåga skulle i så fall beräknas till 25 %, har man arbetsförmåga så kan man alltså inte ha mindre än så.
Jag berättar att vi har våra möten via Skype, att vi alla i styrelsen är sickos, eller alla utom en i alla fall, och att det innebär att det finns stor förståelse för att man tar timeout periodvis, inga krav. Men nu är det alltså som så att jag riskerar att få min ansökan om hel sjukersättning avslagen på grund av att jag sticker ut hakan och både hörs och syns. Min första tanke blir helt naturligt att nu törs jag inte fortsätta, nu får jag lägga ner mitt skrivande. Min handläggare sa också att om jag nu fick min ansökan godkänd så skulle jag inte vara säker på att få behålla den eftersom “någon” kunde anmäla mig för aktivitet och att om jag då vid en utredning skulle bedömas ha arbetsförmåga skulle ersättningen tas ifrån mig. Jag vet att det är så men jag såg hur jag i framtiden skulle vara tvungen att inte ens utnyttja den lilla förmåga jag har kvar.

Sedan blev jag iskall, tänk om de visste hur mycket tid jag lägger på det här med föreningen som blivit mitt intresse, alla timmar jag ligger i soffan och följer riksdagsdebatter på TV, kollar Agenda och nyheterna. Alla timmar jag tänker innan jag har i huvudet så att jag kan skriva ett inlägg.
Det var där jag bestämde mig, “alla timmar jag tänker”, du söker sjukersättning alltså ska du inte tänka, inte titta på annat än såpoperor, och inte använda dator och i vart fall inte praktisera din demokratiska rätt att uttrycka dig och försöka påverka.
Det var där jag bestämde mig, var så god och pröva mig, prova om min allt jämt fungerande tankeverksamhet utesluter rätten till sjukersättning. Bring it on!

När jag var som allra sämst och blev utförsäkrad i november 2011 fanns det en operation som skulle kunna hjälpa mig till ett värdigare liv. Det var tanken på den som gjorde att jag klarade mig genom dygnets tjugofyra timmar, det var hoppet. Eftersom landstinget inte ville stå för den så betalade jag själv 140 000:- för privat operation, pengar som syrran belånade sitt hus med för att låna mig.
Där i soffan lovade jag mig själv att bara jag blev så att jag kunde så skulle jag vittna om hur illa det stod till med sjukförsäkringen, att man kunde vara så dålig att man ofta var tvungen att vara inlagd för smärtlindring och ändå åka ur sjukförsäkringen.

Så fick jag höra om Påskuppropet men kunde inte vara med aktivt i arbetet eller demonstrationen och då lovade jag mig själv att sedan, när jag blev bättre då skulle jag minsann… Nu kan jag inte vara med på demonstrationer och manifestationer, jag kan inte vara ute och sprida debatt och information på gator och torg.
Men jag kan skriva, jag kan tänka och jag kan uttrycka mig och jag lovade mig själv att jag skulle göra vad jag kunde för att ingen annan skulle hamna där jag hamnade. Det här har blivit ett intresse för mig, att följa med i politiken, att hålla mig informerad. Om jag varit intresserad av släktforskning och läst böcker om det, hade då det varit en arbetsförmåga? Om jag skrev dikter? Om jag låg och spelade dataspel eller TV-spel? Ska man vara helt ointresserad av allt för att få sjukersättning? Inget handarbete, ingenting?
För det kan väl inte ha att göra med att jag är med och driver en “ältarsajt för sjukskrivna”?

Nu är vi 75 000 utförsäkrade och ca 5 000 är dubbelt utförsäkrade, det vill säga utförsäkrade två gånger. Vi blir av politiker kallade för enskilda fall och för både myter och vandringssägner. Ska vi bara ta det, vara tysta för att vi annars kan bli av med vår ersättning? Men jag lovade ju, jag lovade mig själv och om jag sviker mig själv hur ska jag då orka leva? Så nu får vi se hur det går. Om jag får avslag så ska det bli mycket intressant om det blir det på grund av omfattande föreningsarbete.

Och bara för att förekomma Hanne Kjöller; nej, jag har inga dokument som visar att handläggaren sa si eller så. Jag har inte någon bandinspelning heller.