Ja ni go vänner. Ska vi ta och sammanfatta de senaste femton-tjugo årens havererade sjukförsäkringspolitik såhär tio dar innan valet? Varning, för det här blir en redigt lång “rant”.

OK. Vi börjar med neddragningarna i den offentliga sektorn. Närmare bestämt i vården och rehabiliteringen. Spara, spara, spara. Hmm, undrar vad som händer då? Jo, folk som blir sjuka får inte den vård de behöver. Och de som behöver rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet, de får inte det heller.

Om sjuka inte får vård och rehabilitering, vad händer då? Jo, de blir inte friska. De fortsätter vara sjukskrivna. Alltså ökar antalet sjukdagar i sjukförsäkringen. En rätt uppenbar slutsats. Men inte i politiken. Politikerna från båda blocken var för en gångs skull rörande överens om att det fuskades istället. Så ser det nämligen ut när en tar det totala antalet sjukdagar och delar det på hela befolkningen. En beräkning som borde få de flesta statistiker att vrida sig av obehag. Men tydligen står det inte särskilt bra till med statistikkunskaperna bland våra politiker. Eller så är det mycket lättare att skylla på allt annat än besparingarna. För då måste man ju tillföra mer resurser till vården och rehabiliteringen och det kostar ju pengar.

Så de rödgröna tillsatte en utredning, ledd av fd socialförsäkringsminister Anna Hedborg (S). Inte heller hon kunde något om statistik, tydligen, för hela hennes utredning utgick från att det faktiskt fanns ett omfattande fusk med sjukförsäkringen.

2006 var Anna Hedborg klar med sin utredning och presenterade den för den nytillträdda Alliansen. En riktigt smarrig välkomstpresent tyckte Alliansen, som genomdrev reformen trots omfattande protester från nästan alla remissinstanser, inklusive Försäkringskassan själva. Nu skulle fuskarna få!

Det nya systemet sjösattes och blev en succé. Tyckte Alliansen. Det tyckte nu inte de sjukskrivna, som plötsligt stod helt utan ersättning när deras dagar “tagit slut”. Oavsett hur sjuka de än var. Och det fanns flera tidsgränser som ställde till det. Efter 180 dagar fick de inte vara sjukskrivna från ett jobb som inte kunde anpassas efter deras nuvarande arbetskapacitet, och efter 360 dagar skulle deras arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Med lite tur kunde de få förlängd sjukpenning, till lägre nivå, i 550 dagar. Då skulle de väl för sjutton hinna bli friska. För sen väntade nittio dagars karens, då de fördes över till Arbetsförmedlingen och skulle arbetspröva. För när någon varit sjuk så länge måste de ju få chansen att visa vad de går för. Eller hur?

Nja, det gick ju inte så bra. Arbetsförmedlingen var inte särskilt glada, för de fick plötsligt ett inflöde av människor som var alldeles för sjuka för att arbeta.

Men Alliansen var nöjda och glada. De hade nämligen också hittat på en fiffig statistik som definierade alla som fick ersättning från sjuk- eller arbetslöshetsersättningen som att de var i ett “utanförskap”. För normen var ju att jobba. Alla skulle jobba. Och alla som jobbade var Duktiga och skulle få Skattelättnader. Och sänkt krogmoms. Och RUT. Fast inte funktionshindrade. De skulle sitta hemma i underkläderna och kosta så lite som möjligt. Då behövde de ingen assistans för att kunna jobba och då kunde staten spara ännu mer pengar. Tjohoo! För det visste ju alla redan att det fuskades med assistansen också. Bergis jättejättemycket. Det såg man ju i tidningarna hela tiden.

Nu är ju jag bara en helt vanlig människa, men ordet utanförskap signalerar ju att en på något vis står utanför samhället eller systemen. Eller hur? Men nej, det var det fiffiga. Alla som inte jobbade var i Utanförskap. När du utförsäkrades, då hamnade du plötsligt UTANFÖR utanförskapet. Och de som var utanför utanförskapet, de räknades inte. Smart va? Lägre sjuktal och mindre pengar från sjukförsäkringen. Att socialbidragen istället rakade i höjden, det hade ju inte med sjukförsäkringen att göra. Typ.

Nåväl. Ett par år in i det nya systemet, sådär runt 2011-2012, började det komma besvärliga siffror. De där som stod utanför utanförskapet, ni vet, de som ingen längre behövde hålla reda på, de fanns visst iallafall. Ungefär 140’000. Oops! Och de som utförsäkrades, de blev ju inte friska. Dumma dom! Istället var det mer än hälften som gick tillbaka till sjukförsäkringen och började om från ruta ett igen. “Men de har fått jobb!” meddelade regeringen glatt. Nja, det höll ju inte heller för granskning. För det var ju bara ett par ynka procent som lyckats få jobb på den reguljära arbetsmarknaden. De flesta hamnade i någon sorts åtgärder, som Fas3, och de som gick tillbaka till sina gamla jobb jobbade sällan heltid. Det var faktiskt väldigt få som jobbade heltid. Fast de sa de inte, regeringen.

Sen kom det andra siffror, som borde ha fått folk att höja på ögonbrynen rejält. Det var nämligen inte så att det var så mycket fusk med sjukförsäkringen. Det var i själva verket ganska lite fusk. Mindre än en procent, faktiskt. För problemet var ju inte att de sjuka fuskade, utan det var ju att de inte fick vård och rehabilitering så de blev inte friska. Och lika illa var det med assistansen. Det fuskades väldigt lite med den också, nämligen.

Kanske borde alla de här rapporterna ha lett till lite eftertanke. Men nehejdå. Statistik kan man alltid vrida och vända på. Sen finns det en annan taktik som Alliansen använde sig flitigt av, och det var att helt enkelt ignorera de som bevisade att de ljög. De upprepade helt enkelt samma siffror om och om igen i hopp om att det skulle fastna. Och det gjorde de, förvånansvärt nog. För redaktörer och mediachefer landet över verkade ha väldigt svårt att göra kritiska granskningar av sjukförsäkringen. Det var tydligen jättejättesvårt. Då och då kom det något alldeles särdeles ömmande enskilt fall och det skrev de ju om. Men det blev liksom aldrig någon storm mot sjukförsäkringen. Kanske är det svårt när regeringen inte erkänner att de gjort något fel. Eller när de inte säger någonting. Det blir liksom inte lika snaskiga nyheter då.

Nåväl, i allt detta fanns det ju ändå folk som hade koll på läget. Som Solrosuppropet. Och LO. Och de som protesterade mot Fas3. De blev med åren fler och fler som pratade om sjukförsäkringen och mopsade sig mot regeringens beskrivning av sjukförsäkringsreformen som en succe. Folk som kunde sätta alla de där besvärliga enskilda fallen i ett sammanhang och som kunde bevisa att de inte alls var några enskilda fall utan ett allvarligt fel i systemet.

Nu står valet inför dörren, 2014. Kritiken har äntligen nått smärtgränsen och nu pratar folk om problemen om sjukförsäkringen. Kanon! Utförsäkringarna ska stoppas, dundrar Löfvén, och det ska till mer resurser till rehabilitering. Hurra!

Men vi har ju fortfarande ett stort problem kvar, och det är vården. Ni vet, den där anledningen till att folk blev sjuka från början? För under hela Alliansens regeringstid så minskade inte nedskärningarna, de fortsatte. Karva, karva, karva. In med riskkapitalet. Ojdå hoppsan, fick vi in fula fiskar som bara utnyttjade systemet, det var ju dumt. Ja det hålet måste vi täppa till säger sossarna. På något vis. “Bort med riskkapitalet i välfärden!” domderar Sjöstedt. Javisst det låter ju bra. Då måste ju vården bli bra. Eller?

Nja, det finns ju ett stort grundproblem. Idag är vården en snårskog av reformer på varandra, beställare och utförare, vårdbolagsstrukturer i det privata och det offentliga och däremellan massor av led där pengar kan försvinna iväg till allt annat än vård. Vilket de gör. Så även om vi kastar ut riskkapitalisterna med ändan före står vi fortfarande där med en vård som inte fungerar, med ett obefintligt patientsäkerhetstänk, ingen som helst samordning, inget helhetsperspektiv och så stort avstånd mellan stolarna att patienterna oftast måste ha klättringsutrustning och dubbar för att kunna få en kontinuerlig vård.

Så min fråga är då, nu när allt annat har prövats, är det nu äntligen dags att vården får en återställare och äntligen kan börja göra det den egentligen är till för, nämligen att ge människor vård så att så många som möjligt faktiskt blir friska? Eller ska vi tramsa runt med en massa andra reformer och strunta i att vårdpersonalen går på knäna, att åtta personer dör varje dag av vårdskador och att tiotusentals till får skador de aldrig hämtar sig från? Samt att de där sjuka som varit sjuka på grund av bristen på vård kanske nu äntligen ska få den där vården?

Det blir nästa mandatperiods ödesfråga. Det parti som lovar mer resurser och bättre uppföljning i vården – sign me upp, bejbe! Jag tycker nämligen att det vore väldans trevligt om vi för en gångs skull kunde åtgärda grundproblemet istället för att fjanta runt med dyra och meningslösa reformer som bygger på missuppfattningar och feltolkningar.

O-kay?

Av Malin Hammarström