Göteborgs-Posten skriver måndagen den 8 september om återvändarna respektive icke-återvändarna till sjukförsäkringen. Föga förvånande visar det sig att det lönar sig ekonomiskt att bli återförsäkrad efter en utförsäkring, jämfört med att helt kastas ut ur systemet.
Våra egna styrelsemedlemmar Carina Wellton och Lisbeth Forsberg kan båda vittna om att det är väldigt lätt att förstöra sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst) om man försöker arbeta som sjuk. Arbetsempot blir lägre och inkomsten därefter. Trots att tanken är att man ska locka ut sjuka människor i arbete så saknas moroten. Med vacklande hälsa är det inte lätt att komma upp i samma arbetseffektivitet som innan man blev sjuk. Och utan samma lön och samma arbetsgrad så sjunker också SGI:n.
Vidare skriver GP att ”av de som helt lämnade försäkringen saknar ungefär 40 procent inkomt från arbete. Exakt hur de försörjer sig är inte klart; en del är hos Arbetsförmedlingen, andra har socialbidrag och ytterligare en del har gått i pension.” Vad tidningen inte berättar är att det finns en grupp människor i den här kategorin som varken kvalar in för a-kassa, försörjningsstöd (socialbidrag) eller pension. De lever på sparkapital, sambo/make/maka eller lån från familj och vänner. Eller ännu värre, har förlorat hus och hem.
Det är bara att konstatera att rehabiliteringskedjan har varit ett misslyckande både på nationell nivå och individnivå. Andelen som lever på ekonomiskt bistånd har ökat. Och personer som slagits ut har också eskalerat när tidsgränserna i sjukförsäkringen infördes. Det har helt enkelt blivit för tufft. Det är svårt att få jobb som sjuk. Och även om du lyckas skaffa ett arbete med en förstående arbetsgivare så blir lönen så låg att det är svårt att klara sig. För vem tror att den som i grund och botten lever med en kronisk och svår sjukdom klarar av ett heltidsarbete?
Frågan ställs också i tidningen om det är värt att komma tillbaka till arbete med lägre lön än sjukpenningen. Med tanke på att sjukpenningen som högst bara är 80% av SGI:n känns det som ett hån mot den som satsar sin hälsa och ger sig ut i jobb utan att vara frisk. Självklart ska man kunna klara sig på sin inkomst. Och inte är det väl rimligt att man ska gå back för att man jobbar? Man drabbas redan av marginaleffekter när man börjar arbeta, främst i form av ökade resekostnader. Att man dessutom ska förväntas arbeta till en lägre lön än sjukpenningen känns fullkomligt orimligt. Nej, alla – såväl sjukskrivna som arbetande – måste ha en sportslig chans att kunna leva på sin ersättning. Idag är det svårt för väldigt många.
Monica Armini
Någonstans kan man leda tillbaka systemets och dess konstruktion till en filosofisk betraktelse om vad som kännetecknar ett bra samhälle och bra liv. Det är inte den bokstavliga betydelsen av att sakna tak över huvudet eller mat att äta som sliter isär samhället och plågar oss. Det är den utstuderade modellen där rädslan och risken för att förpassas till en relativ fattigdom som innebär att vi hamnar på ett underskott d.v.s på skuldsidan eller under 0. En situation som i vissa länder i praktiken innebär att åtminstone periodvis stå utan både mat och tak över huvudet.
I ett land som Sverige innebär en sådan fattigdom iregel inte att vi står utan mat eller någonstans att sova. Men relativt sin omgivning är det ett plågsamt socialt utanförskap. Att försöka upprätthålla ett fungerande socialt liv bland den majoriteten av svenska folket som har ett arbete och inkomst blir en stressfaktor belastar utöver den sjukdom eller funktionshinder som orsakar inkomstbortfallet.
När politiker eller media försöker släta över med att vi ändå har det “så bra” trots låga ersättningsnivåer vill de inte inse att straffet blir dubbelt.
Om vi jämför med samhällen och länder där fattigdomen samhällen är utbredd och delas av många. Jag menar inte då krigs- och katastrofområden utan länder /platser företrädelsevis med ett varmare klimat där människor har det mycket knappt men för det mesta kan få fram tillräckligt att äta och ha ett tak över huvudet. Beroende på plats och omständigheter kan det naturligtvis innebära extrema påfrestningar. Men det kan ofta finnas en social sammanhållning och gemenskap som ändå skapar förutsättningar för lyckliga liv i en miljö som delas av “alla”.
I vårt land har vi, sedan länge gjort, vad vi kunnat för att splittra det sociala kitt som som är livsnödvändig efter de fysiska behoven av mat och husrum. I takt med att denna splittring pågår vinner politiska krafter som vill dela upp och cementera detta utanförskap rasistisk inordning.