Alliansföreträdare hävdar ofta att det var deras reformer inom sjukförsäkringen, i arbetslinjens namn, som tog ner sjuktalen. Men om man inte har en övertro till politiska reformer så faller det påståendet. En övertro om att reformen fungerat innan den införts. Sjuktalen började nämligen sjunka innan reformerna infördes. Man kan också se att sjuktalen ökat igen trots att sjukförsäkringen urholkats av den förda politiken. Viktigt kan vara att se när sjuktalen först ökade. Och varför.

Om vi tittar tillbaka i tiden, runt 1992, vad det gäller sjuktalen och sjukförsäkringen så ökade sjuktalen och många människor, kvinnor allrahelst var de som blev sjuka. Nedmonteringen av företagshälsovården, rehabiliteringen och andra viktiga insatser för sjuka och för förebyggande insatser har gjorts i flera steg och av flera regeringar.
Vi fick en text av en person, för oss i föreningen känd, men som vill vara anonym. Vi delar här med oss av den texten eftersom vi tycker att den sammanfattar på ett riktigt bra sätt.

Vi kan börja med att titta på vad som hände på 90-talet. I början av 1990 så befann vi oss i en ekonomisk kris. Med den ekonomiska krisen ökade sjukskrivningarna, för ute i arbetslivet ägnade man sej åt att slimma sina organisationer, för att klara sej genom krisen, samtidigt som att kraven på prestation ökade. Man minskade samtidigt på rehabiliteringsinsatserna, lönebidragsanställningar och tog bort möjligheten till att få delpension.

Och om man slimmar allt, så att inte en enda möjlighet finns till andrum, så blir människor till slut så utslitna, att det blir allt svårare att återhämta sej. Man ägnade sej alltså åt materialutmattning, och de som blev drabbade var hårt arbetande och seriösa människor, såna som hade svårt att lämna ett dåligt jobb bakom sej. Materialutmattning eller utbrändhet ger långa sjukskrivningar.

Så de många och långa sjukskrivningarna hade sin grund i krisen, och i den politik som fördes av den då sittande regeringen. Man påbörjade redan då avvecklingen av sjukförsäkringen, genom de försämringar man passade på att införa, exempelvis minskningen av rehabiliteringen, och borttagandet av delpensionen och svårare att anpassa på arbetsplatsen och det blev lättare att avskeda någon som blivit sjuk.

Genom arbetsmiljö och rehabiliteringsreformen 1990 och stoppet för statsfinansierad företagshälsovård 1992 samt lagen om allmän sjukförsäkring från 1995 bröts det gamla systemet för rehabilitering ner, före det fanns anpassningsgrupper på arbetsplatserna som hade resurser för exempelvis rehabilitering, pension, lönebidrag eller arbetsplatsanpassning. Det var där man vände samhället emot de sjuka, och det var där man gjorde om arbetslivet till ett exkluderande ställe, för den som råkat bli sjuk.

Man började också att lägga skulden för sjukdom, på den som blivit sjuk, genom att man drev opinionsbildning, att det var så mycket fusk, och att läkarna blivit så slappa med sjukskrivningarna osv. Svenskt näringsliv bland annat hörde till dem som förde en sån kampanj. Man presenterade en undersökning, där man valde att utelämna att 60 % av svenskarna faktiskt gick till jobbet fast de var sjuka, och valde att föra fram, att 25 % tyckte det var okej att vara hemma från jobbet ifall man mådde dåligt pga problem exempelvis inom familjen. Man valde alltså att medvetet trixa med siffrorna för att få sjuka att framstå som fuskare.

När detta var genomfört, var det sen mycket lätt för regeringen att fortsätta avvecklingen av sjukförsäkringen. Idag vet vi hur det ser ut, vi har en stupstock, en tidsgräns för hur länge man får vara sjuk, och kriterier för vad som räknas som sjukdom eller ej. Människor som har den “fula egenheten” att ha en sjukdom som varar för länge, blir utkastad ur försäkringen, och ska då räknas som frisk och stå till arbetsmarknadens förfogande.

Helst ska den som är sjuk också ha en mycket dålig ersättning. För i dagens Sverige, har man anammat samma attityd som i USA, den som är sjuk får skylla sej själv, det är rätt åt den som är sjuk. Och den som är frisk är bra, och duktig, och ska därför belönas. Och det är därför man tar pengar från sjukförsäkringen och lägger det som jobbskatteavdrag till de friska.

Nuläget har inte behövt se ut som det gör, för det gör inte människor friskare, det finns andra vägar att gå, det är bara att titta på vårt grannland Norge, där gör man helt tvärtom mot vad man gjort i Sverige. I Norge räknas sjuka/sjukskrivna som fullvärdiga med människovärde, och mår mycket bättre, men om det tänker jag inte skriva idag, det får bli en annan dag. Men bara så ni vet, så finns det andra sätt att göra saker på, ifall man verkligen vill och bryr sej om alla människor, sjuka som friska. “

När man vill lägg pusslet till sjukfrånvaron, ohälsan och dess orsaker och verkan så måste man gå längre bakåt och se vad som gav vad. Man kan inte bara tro att en enstaka åtgärd kan fixa, eller stjälpa, man måste se alla bitarna. Att tro att utförsäkringarna skulle minska antalet sjuka är att blunda för fakta lika mycket som när man tror att avskaffandet skulle innebära motsatsen.
Vi behöver se tillbaka på vad som fungerade, ta det till oss och anpassa det efter dagens situationer.
Om vi tittar på diagrammet ovan, från Försäkringskassan, så ser vi att sjuktalen redan börjat gå ner innan rehabiliteringskedjan införts, att den dessutom stiger igen när effekterna av densamma borde kunna ha haft som starkast verkan. Rehabiliteringskedjan infördes 2008 och de första utförsäkringarna drabbade sjuka för första gången årsskiftet 2009/2010.

Så om man vill se vad som fungerar och vad som inte gör det får man gå bakåt för att hitta pusselbitarna och försöka lista ut vad de heter och hur de ser ut.
Men fyra av dem lär i alla fall heta: förbygg – vårda – rehabilitera – anpassa.