Den 24 maj var socialförsäkringsministern med i Agenda och blev utfrågad om det ökande sjuktalet, kostnaderna och utförsäkringarna. Frågorna handlade mycket om behålla kontroll och press på sjuka men också om förebyggande och delat ansvar. Anna Hedenmo som frågade ut Strandhäll undrade om sjuka faktiskt inte behöver ha en blåslampa för att ta tag i sin situation. Strandhäll gav många bra svar men vi har en del frågor kvar och önskar en del förtydligande.
Försöker bena ut vad Strandhäll sa och vad hon menar och så en kommentar med vidare frågor.
Varför ökar sjukskrivningarna?
Det är en komplex bild utan enkelt svar. Den psykiska ohälsan, stressen, ångest och depressionerna ökar. Sjukskrivningarna hos kvinnorna ökar. Att det finns ett samband mellan att det görs färre kontroller nu på sjukskrivna skulle vara en anledning håller Strandhäll med om till viss del. Kontrollerna vid de tidiga tidsgränserna har minskat sedan 2010 men man ska inte titta på det som den enda förklaringen.
Nu tittar man på det här och det handlar inte bara om kontroller utan det handlar om rätten till rehabilitering och rätten till de insatser som Försäkringskassan ska samordna för att man ska komma tillbaka i arbete.
När första kontrollen görs vid 90 dagar är det sent. Regeringen vill stärka det tidiga arbetet, det med förebyggande resurser., innan man blir sjuk.
Kommentar: håller med om att tidiga insatser kan vara en lösning för vissa patientgrupper men det kan också vara helt förödande för andra. Kommer man redan från ett sjukfalls början kunna ta hänsyn till att olika diagnoser kommer att kräva olika hanteringar? Kommer Försäkringskassan att kunna ställa krav på vården att agera snabbare och bättre?
Vad gör vi med kostnaderna i sjukförsäkringen.
Kostnaderna ökar, 2014 låg kostnaderna på 27,7 miljarder och beräknas 2018 ligga på 39,5 och det är ett stort problem. Svergie har en extremt fluktuerande sjukskrivningar.
Det främsta arbetet är att få ner sjukantalet man samtalar med arbetsmarknadens parter, Försäkringskassan och man satsar på arbetsmiljö och särskilt på kvinnors arbetsmiljö.
Kommentar: naturligtvis är det bästa sättet att få ner kostnaderna, och lidandet, att förhindra att folk blir sjuka. Men om vi ser på ekonomin i sjukförsäkringen så fanns det innan Alliansen snattade pengar från den, ett överskott på 45 miljarder. Nu när man tagit pengarna från sjukförsäkringen till annat samt minskat delen av vårt löneutrymme till densamma endast, 2 miljarder i överskott. Finns det planer på att återställa sjukförsäkringen som den var innan vad gäller inflödet av kapital? Borg fick en del av de sociala avgifterna “till fritt förfogande”. Vad gjorde han och måste vi fortsätta så?
Ska man bort utförsäkringarna, stupstocken, bortre tidsgränsen?
Den ska bort för den fungerar inte. Det sker ingen prövning där utan man åker bara ut ur försäkringen och när man sedan kommer till Arbetsförmedlingen är man alldeles för sjuk för att passa in där. Arbetsförmedlingen får lägga resurserna på dem då i stället för att de kunde använts tidigare. Man blir inte frisk av att bli utförsäkrad utan vi ska stärka de tidigare insatserna. stället. Om vi vill ha ner sjukskrivningarna nu så är det att förstärka den arbetsplatsnära rehabiliteringen.
Det är definitivt rätt tillfälle att stoppa utförsäkringarna, de stoppas till årsskiftet.
Det är de insatser som sätts in tidigt i ett sjukfall som är effektiva, det är där vi ska lägga resurserna. Och nej Anna Hedenmo
Kommentar: Hedenmo undrar om inte sjuka egentligen behöver stupstocken som blåslampa (!) för att sjuka ska ta tag i sin situation. Återkommer om det synsättet i ett senare inlägg.
Man ska inte behöva hamna två och ett halvt år in i ett sjukfall, säger Strandhäll. Hur ska ansvaret för tillfrisknandet inte bara ligga på individen utan även på arbetsgivare, Försäkringskassa och vård? Finns planer för att man ska sammankoppla vårdens ersättningar med insatser? Och så den där viktigaste frågan igen: kommer man att redan vid ett sjukfalls början ta hänsyn till diagnos när plan för insatser och rehabilitering görs?
Vi hoppas att Strandhäll så fort som möjligt vill ge oss svar och förtydligande.
Avsnitt från Agenda som sändes den 24:de maj.
“Arbetsplatsnära rehabilitering” kan säkert låta fint i somligas öron. Själv kräks jag nästan och får panik när jag hör dessa ord.
Vi är många, många som plötsligt slagits ut från våra arbetsplatser p g a kränkande särbehandling, mobbning, empatistörda chefer etc. Detta är ett mycket stort problem.
Att arbetsgivare som bryter mot lagar och regler på arbetsrätts- och arbetsmiljöområdena ställs till svars, straffas, avstängs etc. skulle få många utsatta att må bättre och kunna ta tag i sina fortsatta liv.
När man mår uruselt och dessutom märker att det s k “rättssamhället” – inklusive “arbetsmarknadens parter” – inte alls fungerar KAN man inte rehabiliteras. Åtminstone är det mycket, mycket svårt.
Detta är en väldigt viktig sida vad gäller de många sjukfallen p g a undermålig psykosocial arbetsmiljö.
“Krokom-fallet” ang. Lars Perssons självmord är tyvärr ingen isolerad företeelse och det skulle behövas många fler rättsfall.
Se till att Arbetsmiljöverket tvingas ingripa vid mobbning etc – det skadar hjärnan och är livshotande liksom att få en balk i huvudet.
Håller med i det ni skriver. En ytterligare förändring är att personalen inom psykiatrin också börjar fullständigt skita i att stödja långvarigt sjuka patienter som genomlidigt mycket. Gärna då nytillsatta 28-åriga psykiatriker eller kuratorer från privligierade områden med privatskolebakgrund.