Att drabbas av sjukdom eller skada kan bli så mycket allvarligare än att just bara vara sjuk eller skadad. Men ska det behöva vara så? Är det rätt? Vilka följder kan det få? Ja, du kan tvingas sälja familjens hus.
Häromdagen läste jag om en kvinna som städat och fejat sitt hus. Inte för sin egen skull, det var ingen vårstädning.
Nä, den här kvinnan och hennes man tvingas lägga ut sitt älskade hus till försäljning. Tvingas ja. Det är inget frivilligt val. Kvinnan har för flera år sedan blivit utförsäkrad och trots att hennes läkare skriver intyg och hon ansöker om att få sjukersättning så får hon inte det. Hon är sjuk – för sjuk för att kunna arbeta. Det i sig är fruktansvärt påfrestande. Vilken sorg att på grund av sjukdom eller skada tvingas inse att man inte klarar av att arbeta mer. Vi är många som vet. Många som kämpat med dessa känslor och tankar och som om inte det vore nog så får vi också kämpa mot omgivning och myndigheter. För att bli trodda. För att de ska förstå hur situationen är. Att vi inte hittar på. Trots att läkare skriver intyg, ibland flera specialistläkare. Efter avslag kan man överklaga till förvaltningsrätten men det är inte säkert man får rätt där heller – trots de där intygen jag skrev om, trots att proffs på att bedöma ens skador och sjukdom anser att man inte skulle klara att arbeta så kan man få avslag.
ALLA borde förstått detta efter alla år som utförsäkringarna pågått men vi möter fortfarande på människor som inte förstår hur systemet ser ut. Att det ibland inte räcker att vara så sjuk eller skadad att man inte kan arbeta – man får inte vara varken sjukskriven eller få sjukersättning, det vill säga det som förr hette sjukpension – för tydlighets skull.
Ibland känns allt tungt.
Putsat och donat i flera dagar, nog för att det behövdes städas, men nu är det för husvisning igen. Kroppen skriker efter vila och sömn, men värken tillåter inte det i natt. I morgon bitti ringer klockan tidigt, då vi flyr fältet en stund och åker och morgonfikar hos en vän. Det känns lika tungt varje gång vi ska ha visning, vill ju inte flytta.
Ja alltså, inte nog med sorgen över att ha blivit sjuk eller skadad. Ekonomin, den kan drabbas katastrofalt. Blir man utförsäkrad och kanske även nollklassad som rätt många blivit ja då står man där. Utan inkomst – utan möjlighet att försörja sig själv. Bor man då i ett hus så kan man inte få hjälp av socialen, man får inte försörjningsstöd. Oavsett om det där huset/lägenheten man äger faktiskt är billigare i månadskostnad än en hyreslägenhet. Oavsett om det finns möjlighet att hyra en lägenhet för det är heller inte givet.
Jag har genom åren då och då läst om drabbade som inser att de inte kan lämna sitt förhållande om hen skulle vilja det. Det skulle innebära ekonomisk katastrof! Man skulle inte klara sig på egen hand. Man är alltså fast med sin partner. Man får ju då hoppas att förhållandet är bra. Det finns även de som inte kan välja själva, utan som helt enkelt blir lämnade av sin partner. Fattar ni. Lämnad utan inkomst utan trygghet utan fast punkt. Hur ska man få bostad? Hur ska man orka?
Vad är det för politik?
Vad är det för samhällsklimat?
Vad är det för trygghet?
Vad har hänt med trygghetssystemen i det här landet?
Tycker verkligen folk att man får skylla sig själv?
Tycker verkligen folk att det är väl upp till var och en att fixa sin tillvaro.
Vi kan väl inte betala för alla människor?
Är folks tankegångar så här cyniska?
Ska man verkligen skylla sig själv om man råkar bli sjuk eller skadad?
Hur skulle du klara dig om du blev drabbad?
Om du blev sjuk eller skadad i morgon? För du vet väl att det inte finns någon garanti för att du får vara sjuk – hur sjuk du än är. Någon kan avgöra att du minsann kan arbeta. Fast du själv vet att det inte går, trots att din specialistläkare vet det.
Många börjar känna sig besvikna, börjar känna av missmod. Allt skulle ju bli bättre sa den nya regeringen. Men kommer det att bli det? Hur kan regeringen låta utförsäkringarna fortgå? Vad kommer man att göra för de som redan drabbats hårt? Kommer alla dessa människor som drabbats under de gångna 8 åren att få lida i resten av deras liv. Eller vi, jag kan skriva vi, för jag är också drabbad. Fattigpensionär redan nu, inte ens 42 år gammal. Det är resultatet för mig som till slut fick sjukersättning beviljad men efter så lång tid att med de nya reglerna blev ersättningsnivån väldigt låg. Jag vet inte ens om det är 64% av 80% av den lön jag hade för 8 år sedan då jag blev sjuk, en lön som redan den var väldigt låg. Men jag vet att det är ungefär på försörjningsstödsnivå för mig och mina två barn. En nivå som är satt så man ska klara sig en begränsad tid. Det är så det är tänkt med försörjningsstöd. Men vi är många alltså som får klara oss på den nivån resten av våra liv. Vad gör det med vårt psyke?
En annan drabbad uttrycker sig så här:
Jag tycker det är en skam hur vi sjuka behandlas! För mig har denna politik blivit kränkande. Ett synande i sömmarna angående attityd och inställning, istället för en mer professionell rehabilitering med t.ex. smärtteam. Och hur många i ens omgivning förstår att den som är sjuk också har rätt till livskvalité och ett värdigt liv?
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.