Debatten från högern om sjukförsäkringen är allmänt obalanserad och i synnerhet när det kommer till den bortre tidsgränsen. Den som kallas stupstock eller utförsäkring och inträder efter 914 dagars sjukdom. De som förespråkar en tidsgräns brukar motivera det med att man inte vill ha passiva sjukskrivningar, att sjuktalen kommer att öka och att det faktiskt var regeringen Persson som först tog initiativet till hårdare regler i sjukförsäkringen. Senast i raden artiklar är nu en artikel av Johan Rudström i UNT, Upsala Nya Tidning.

Rudström skriver att borttagandet av stupstocken den 1 februari 2016 kommer att få en del sjuka att må bättre eftersom de slipper att kastas mellan olika system hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Att ca 80 procent av de som utförsäkrats gått tillbaka till sjukförsäkringen och att en del av de som inte gjort det nu lever på socialbidrag.
Vidare skriver Rudström att det är negativt att som sjuk ifrågasättas och tvingas till kurser, utredningar och annat.
Han anser även att det kan vara förödande för den sjuke att lämnas därhän, som förbrukad. Vi håller med så långt. Men att behålla utförsäkringen är inte ett sätt att motverka detta.

Att man genom att ta bort utförsäkringarna skapar en passiv sjukförsäkring med inlåsning är ett påstående som vi ofta hör. Jag har ingen förståelse för det påståendet. Ingenstans har jag sett att någon förespråkat en passiv sjukförsäkring där folk inte får rehabilitering och vård. Tvärtom så har vi nu en socialförsäkringsminister som pratar om riktiga insatser, inte bara en rehabilitering till namnet utan också till innehållet.
En mera aktiv sjukförsäkring innebär inte bara större ansvar för individen utan också för övriga aktörer. Inte minst för arbetsgivare där det förebyggande arbetet måste stärkas. Det bästa är nämligen om folk håller sig friska.

Att behålla utförsäkringarna därför att regeringen Persson såg sjukskrivningarna som ett problem är en motivering så pass dum att jag bara låter den rinna ut i sanden. Det finns ju annat som den regeringen förordade som vi inte har idag. Att det från början inte var Alliansens idé gör det ju inte bättre.
Att utförsäkringarna motade nivåerna är heller inte sant eftersom den minskningen kom innan utförsäkringarna började och när de väl sedan vann laga kraft så ökade sjuktalen igen så jag kan inte förstå hur man kommer till den slutsatsen.

Det kanske är där vi ska stanna ett tag? Hur högern och högerdebattörer kommer fram till det de gör? Högern brukar ju tala om att de står för ett av två förhållningssätt; det humanistiska och att vänstern står för det humanitära förhållningssättet.
Enligt högern skiljer sig de båda sätten åt likt följande:

Humanistiskt förhållningssätt: där har man en tilltro till människans eget förnuft och förmåga, människan tillåts att vara agerande och bestämmande i sitt eget liv. Man stärks av möjligheten att äga sitt eget liv och andras stöd.
Humanitärt förhållningssätt: bygger på att man genom välgörenhet ger bistånd och är omhändertagande. Man görs till objekt för andras insatser och passiviseras i sin oförmåga samt förlorar tron till sig själv.

Om det endast är de här två renodlade förhållningssätten som högerdebattörer debatterar utifrån så förstår jag varför de hamnar i de slutsatser de gör och där igenom förespråkar blåslampor och fattigdom för att ge sjuka incitament till att ta sig i kragen. De missar några delar. En av de delarna heter respekt och en annan empati. Respekt och förståelse för att människor inte går genom livet antingen som en stark, kapabel och frisk människa eller som en svag och hjälpbehövande. Det är förhållanden och förutsättningar som förändras under ett liv. Om högerdebattörer tror att hjälp är det samma som att passiviseras så ser jag det som allas vår uppgift att hjälpa dem att inse och respektera att det finns olika grader i och av allt. Jag har som sagt inte hört någon föreslå en passiv sjukförsäkring utan vad jag hör, och som jag önskar att en del debattörer kunde ta till sig, är att man kan ist för bara det ena eller andra synsättet ha ett helhetstänk, hela människan är viktig, hela situationen. I ett debattinlägg på SVT Opinion skriver Annika Strandhäll om de utförsäkrade:

Dessa människor och deras familjer har försatts i otrygghet och fått en kraftigt försämrad ekonomi, vid en tidpunkt i livet då de behövde samhällets stöd som mest.

Många faller ur systemet och drabbas så hårt att de tvingas söka försörjningsstöd eller blir långtidsplacerade i ineffektiva arbetsmarknadsprogram. Andra blir beroende av sin partner för sitt uppehälle. En del tvingas ta ut sin ålderspension i förtid.

Det är inte att minska sjukfallen – det är att mörka sjukfrånvaron.

Samtidigt ökar sjukfrånvaron i Sverige. Fler människor blir sjuka och fler människor fortsätter vara sjuka en längre tid. De senaste fyra åren har sjukskrivningarna och kostnaderna ökat med ungefär 50 procent vardera.

Det är en allvarlig situation som får stora konsekvenser för Sveriges ekonomi.

I det här kritiska läget lägger vi tid och resurser på en åtgärd som inte fungerar. Det är inte rimligt. Den bortre tidsgränsen har haft ytterst begränsad effekt på sjukfrånvaron och drabbat enskilda individer hårt.

Därför vill jag och regeringen ta bort den bortre tidsgränsen.

Det är dags för kraftiga åtgärder – och framförallt rätt åtgärder. Vi behöver ett starkt förebyggande arbete på arbetsplatserna och tidiga evidensbaserade rehabiliteringsinsatser när någon blir sjuk.

Vi vill se en trygg, effektiv och jobbinriktad sjukförsäkring. En sådan inkluderar inte utförsäkringar.

Att man nu tar bort utförsäkringarna är inte att jämställa med att man gör sjukförsäkringen passiv. Tvärtom finns nu alla förutsättningar att skapa en sjukförsäkring där intentionen är att människor ska bli sitt friskaste jag och återfå största möjliga arbetsförmåga. Nu vill vi ha en rehabiliteringskedja med rehabilitering på riktigt, inte en som består av tidsgränser som endast syftar till att snabbast möjligt kasta ut de sjuka ur sjukförsäkringen.

Till sist måste jag avsluta med ett av de avslutande påståendena i Rudströms artikel där han skriver:

Trygghet betyder antagligen att vi ska slippa se mer ”ömmande fall” i sjukförsäkringen, det vill säga fall där Försäkringskassan gör en annan bedömning än den sjukskrivne (och kanske läkaren som skrivit sjukintyget). Dessa fall var ymnigt förkommande i medierna runt valet 2010, men förekommer inte alls i dag, trots att ungefär lika många lämnar sjukförsäkringen varje månad.

Jag tycker att kalla det för ömmande fall inom citationstecken när folks liv slås i spillror är högst osmakligt. Det här är inte människor som bara drabbats av sjukdom och allt vad det innebär utan också av en stor oro för ekonomi och framtid. Det här är människor som lever med smärta, oro, sjukdom och en stor sorg över att livet inte blivit som man önskat, hoppats och planerat. Raljera inte över deras situation.

Och om Rudström tror att det inte förekommer att man hamnar mellan stolarna längre så kan jag upplysa om att jag just nu har kontakt med två personer där Arbetsförmedling, läkare, annan vårdgivare och personen själv bedömer att arbetsförmåga helt saknas men Försäkringskassan gör en helt annan bedömning.