I lördags deltog Ina Hallström från Solrosuppropet.se i ett panelsamtal på Feministisk samling på ABF-huset i Stockholm. Temat på samtalet var: Vem äger kroppen om den har normbrytande funktionalitet*? Med i panelen var Christine Bylund, genusstudent och metodutvecklare på STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige), Veronica Kallander, nyligen invald i partistyrelsen för Vänsterpartiet och Ina Hallström, masterstudent i genusvetenskap som skriver om utförsäkrade kvinnor.

För ett par veckor sedan skrev Solrosuppropet.se om förslaget att göra oanmälda hembesök hos assistansanvändare eller de som lever på försörjningsstöd. Syftet var att sätta dit fuskare. Det här är bara ett i raden av olika sätt som vissa människor förväntas acceptera att hemmet eller den egna kroppen ska vara allmän egendom.

Vem har egentligen rätt att ha kroppslig integritet? Som funkis eller sjuk är rätten att sätta gränser kring den egna kroppen inte något självklart. För att få rätt till samhällets olika stödinsatser, i form av personlig assistans eller sjukpenning, så måste behovet av insatserna bevisas. Men hur är det egentligen att bli utsatt för dessa tester och kontroller? Under samtalet pratade vi om vem som har rätt till samtycke och integritet. Vi har alla erfarenheter av att bli bedömda med vårdens, Försäkringskassans eller kommunens blickar.

Det kan handla om att granskas i duschen eller att klocka tiden för toalettbesök. Det kan också handla om att vara ett exempel för läkarvetenskapen under uppväxten och rehabilitering som handlar mer om att bli som andra än att må bra själv. Kroppen ska bedömas till den grad att den inte längre känns som ens egen och där den egna viljan att delta eller inte delta inte spelar någon roll. Det kan handla om tester av arbetsförmåga där ett team av arbetsterapeuter, läkare, psykologer och sjukgymnaster ska kontrollera om man kan utföra olika moment. Allt ska gås igenom: det handlar om psykologiska, fysiska och kognitiva undersökningar.

En extrem variant av viljan att kontrollera är Hässleholmsförsöket, ett försäkringsmedicinskt vårdprojekt för att avslöja simulanter. Försöket hölls hemligt för de som utsattes och det blev en mindre skandal när projektet blev känt för pressen i maj förra året. Hur kommer det sig att vissa grupper: assistansanvändare, sjuka eller fattiga, konsekvent förnekas rätten till att få ha ett privatliv och kroppslig integritet? För det handlar inte om misstänkta fuskare utan om hela grupper av människor. Går det att tala om rätten till samtycke när man vet att om man inte ställer upp på kontrollen så kan pengarna dras in? Ska det vara så att man inte kan ha behov och få behålla rätten till sin kropp? Vem får ha ett privatliv?

Nästa gång en politiker eller tjänstemän föreslår oanmälda hembesök eller liknande vill jag be alla journalister ställa dem frågan: Skulle du själv acceptera det? Genom att inte ställa frågan accepterar man synen att det är skillnad på folk och folk och att integritet är en lyx som är vissa förunnat. För är du sjuk, assistansanvändare eller fattig så är det fortfarande en lyx. Som det fungerar idag får du helt enkelt välja: tillgång till välfärdsinsatser eller integritet.

 

* Normbrytande funktionalitet är ett sätt att beskriva att alla har en funktionalitet men bara de som bryter mot normen behöver leva med konsekvenser av det.