Det har redan gjorts ett försök med att öka arbetsgivares insatser för arbetsmiljön genom ekonomiska incitament. Den socialdemokratiska regeringen Persson införde den 1 januari 2005 ett medfinansieringsansvar som innebar, med vissa undantag, att arbetsgivare skulle stå för 15 procent av anställds sjukpenning när den var sjukskriven på heltid.
Den 31 december 2006 tog den nya alliansregeringen Reinfeldt bort medfinansieringsansvaret. Så två år fanns medfinansieringen och kunde man då se några effekter av det och vilka analyser av resultaten gjordes då? Vilka analyser har det gjorts senare?

Det är svårt att hitta någon fullständig utvärdering och analys av vilken eller vilka effekter medfinansieringen hade. När Göran Perssons regering infört det gav man i december 2005 den Sociologiska institutionen vid Umeå universitet och Företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet i uppdrag att utvärdera
reformen ur olika aspekter.
Februari 2006 beslutade regeringen även om ett sådant uppdrag till IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering).
När Fredrik Reinfeldts regering 2006 avskaffade den särskilda sjukförsäkringsavgiften från och med 1 januari 2007 avbröt man också finansieringen av utvärderingarna. Man hade alltså hunnit att samla in enkät- och intervjustudier men ingen finansiering till utvärdering eller analys av materialet fanns. Men en del går att hitta om effekterna även om tiden för reformen är för kort för att göra säkra bedömningar av utfall samtidigt som flera andra förändringar infördes under tiden som kan påverka.

Varför infördes det och varför avskaffades det?
Den socialdemokratiska regeringen införde ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare i syfte att minska sjukskrivningarna. Tanken var att det skulle löna sig för arbetsgivare att arbeta förebyggande för att hålla sina anställda friska och vidta åtgärder för att åstadkomma detta. Man ville också att arbetsgivare i större utsträckning skulle arbeta med arbetsanpassning och rehabilitering för att underlätta för sjukskrivna anställda att komma tillbaka i arbete. En extra morot för arbetsgivaren var att när en anställd med hel sjukskrivning kunde återgå till arbetet på deltid försvann arbetsgivarens medfinansieringsansvar. På så sätt ville man förmå arbetsgivare att jobba aktivt med arbetsanpassning och rehabilitering.

Alliansregeringen Reinfeldt motiverade avskaffandet med att:
”Regeringen anser att arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenningkostnaden har
hämmat särskilt mindre företags vilja att växa och att anställa personal. Dessutom
har medfinansieringen försvårat för kroniskt sjuka och människor med
funktionshinder att få arbete.”
Här anser regeringen det ha varit hämmande för små företag och man skyller medfinansieringen för sjukas svårigheter att få anställning på densamma. Alliansen såg inte kopplingen till en arbetsmarknad med hårt slimmade organisationer, en dåligt fungerande sjukvård och rehabilitering som orsak utan man koncentrerade sig på att driva sin arbetslinje. I tider där organisationer slimmas och det görs nedskärningar är det alltid svårt för de med sjukdomshistoria eller funktionsnedsättning att få arbete.

Några effekter av medfinansieringen enligt Isf.
Enligt Ifs (inspektionen för socialförsäkringen) som gjorde en rapport om de här åren 2015 kan man inte se någon förändring på längden av sjukskrivningarna men däremot en ökning av de som gått från heltids sjukskrivning till deltids sjukskrivning. Man ser också att flera tar ut av rehabiliteringspenningen.
Isf skriver i sin sammanfattning:

Analysen försvåras av att en jämförelsegrupp saknas och att flera andra politikförändringar genomfördes samtidigt. Som väntat under dessa förutsättningar verkar den ökade kostnaden för arbetsgivarna inte ha haft någon större synlig inverkan på sjukskrivningarnas längd. Dock förefaller reformen att som avsett ha ökat användningen av deltids-sjukskrivning och av rehabiliteringspenning. Orsaker till att reformen av allt att döma inte hade några större effekter kan vara att arbetsgivarnas kunskap om reformen var begränsad, att den inte gav arbetsgivarna tillräckligt starka drivkrafter att arbeta för att motverka sjukfrånvaro och att den var i kraft alltför kort tid. För att kunna registrera tydligare effekter skulle man behöva utforma systemet på ett annat sätt och låta reformen verka under längre tid.

Vad säger Försäkringskassan om effekterna?I
Försäkringskassan lämnar ett svar på Isf:s rapport och svarar i stort sett bara att det “det vet vi inte”.

ISF har studerat effekterna av hur medfinansieringsreformen påverkade
sjukfrånvaron i Sverige. Medfinansieringen var i kraft under en mycket kort
period 1 januari 2005 till oktober 2006. Under samma tidsperiod genomfördes
andra politikförändringar och några resultat har därför varit svårt att påvisa.
Det finns indikatorer som visar på en ökad användning av deltidssjukskrivning
och rehabiliteringspenning.
Försäkringskassan har inga synpunkter och avser inte att vidta några åtgärder
med anledning av rapporten.

Vad säger nuvarande regering om effekterna?
I regeringens promemoria Hälsoväxling för aktivare rehabilitering och omställning
på arbetsplatserna tittar man på hur reformen kan ha påverkat och gör en utvärdering av de uppgifter som finns.

Resultaten antyder trots detta att reformen kan ha haft viss påverkan i form av ökade möjligheter för individen att få rehabilitering. Resultatet är i linje med reformens intentioner och är särskilt tydligt för grupper som mer sällan genomgår rehabilitering, exempelvis unga, äldre och arbetstagare på arbetsplatser med högst 50 anställda. Därmed skulle resultatet kunna tolkas som att reformen bidrog till att utjämna användningen av rehabiliterings-penning mellan grupper.
Resultaten antyder också att sjukskrivning på deltid i lägre utsträckning övergick till sjukskrivning på heltid efter reformens införande, i jämförelse med perioden före reformen. Även detta resultat går i förväntad riktning utifrån reformens konstruktion och är särskilt framträdande för kvinnor, de mellan 30 och 55 år, och anställda på stora arbetsplatser. Kvinnor och medelålders var redan innan reformen överrepresenterade bland deltidssjukskrivna, och det är sannolikt lättare att anpassa arbetsuppgifter till deltidsfrånvarande på stora arbetsplatser.

Man kan alltså inte med säkerhet fastslå att sjukskrivningarna minskar i antal men det verkar som om de minskar i omfattning, att man alltså i större utsträckning jobbar deltid. Man ser också att det faktiskt jobbas mera aktivt med arbetsplatsanpassning och rehabilitering vilket var en stor del av regeringens intention. Man kan även se att det gynnar de grupper som ofta står utanför insatser, man utjämnar alltså insatserna mellan olika grupper. Det verkar särskilt gynna kvinnor på stora arbetsplatser.

Vad tycker arbetsgivarsidan?
Svenskt Näringsliv har uttalat sig i ett dokument där man är mycket kritisk till förslaget om medfinansiering. Man menar att det slår mot jobb och företag och anser att om folk är sjuka är det oftast inte på grund av jobbet. Man ser också en risk att de med sjukdomshistoria eller funktionshinder ska få det tuffare på arbetsmarknaden.
Det hänvisas även till att man då 2005-2006 inte sänkte antalet sjukskrivna och att det därför är en reform utan avsedd effekt. Sedan refererar man ett citat från Sfi:s rapport.

”ISF har analyserat effekterna på sjukskrivningens längd av de förändrade
incitamenten för arbetsgivarna. En övergripande slutsats är att den ökade
kostnaden för arbetsgivaren inte förefaller ha haft någon större inverkan på
sjukskrivningarnas varaktighet. Analysen försvåras emellertid av att en jämförelsegrupp saknas och att flera andra politikförändringar genomfördes
samtidigt.”

Så här står det i ISF:s rapport om man tar hela och inte bara början och så ett slut från ett annat stycke. Jämför och se hur innehållet påverkar betydelsen när man tar med hela.
“En övergripande slutsats är att den ökade kostnaden för arbetsgivaren inte förefaller ha haft någon större inverkan på sjukskrivningarnas varaktighet. (sedan fortsätter texten) Resultaten antyder emellertid att reformen kan ha haft viss påverkan i form av ökade möjligheter för individen att få rehabilitering. Detta visar sig genom en ökad benägenhet att lämna sjukpenning på heltid för att i stället motta så kallad rehabiliteringspenning. Resultatet är i linje med reformens intentioner och är särskilt tydligt för grupper som mer sällan genomgår rehabilitering, exempelvis unga, äldre och anställda på arbetsplatser med högst 50 anställda. Därmed skulle resultatet kunna tolkas som att reformen bidrog till
att utjämna användningen av rehabiliteringspenning mellan grupper.”

Från högern talar man ofta i debatten om att arbetsgivare är oroliga. I en interpellationsdebatt i riksdagen mellan Katarina Brännström och Lotta Finstorp från moderaterna och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll nämndes ordet “oro” tolv gånger. Här finns att jobba med för SN och övriga arbetsgivarorganisationer: information!
I den ovan nämnda promemorian från regeringen skriver man att studier från andra länder visar att arbetsgivare reagerar på ekonomiska incitament som är kopplade till sjukfrånvaro, men också att så inte alltid är fallet. Ett skäl till att medfinansierings-reformen av allt att döma inte har haft några betydande effekter skulle kunna vara att arbetsgivarnas kunskap om reformen har varit begränsad. Detta bekräftas av tidigare genomförda enkätstudier.
Det finns flera anledningar att återkomma till SN:s dokument men det här inlägget kan inte få bli hur långt som helst så det får bli en annan gång.

Så det kunde vara en bra idé att informera om hur saker hänger ihop och sedan komma fram till förslag från arbetsgivarnas parter om motförslag för att minska och förebygga sjukfrånvaron. Att företagarna och högern inte gilla Hälsoväxlingen har vi förstått men vad har de för förslag själva?