Vi ser att det är fler och fler som skriver att de visst blir utförsäkrade, att man visst kan vara sjuk med nedsatt arbetsförmåga och ändå stå utan sjukpenning. Vad har hänt? Om det nu har hänt något.

Det första som hände vara att nuvarande regering satte ett bestämt mål för antalet sjukpenningdagar, man skulle ner ifrån 10 till 9 till år 2020. Det andra var att man tog bort den bortre tidsgränsen. Det tredje var att man gav Försäkringskassan direktiv att bättre följa upp människor i rehabiliteringskedjan, det vill säga att man skulle göra flera bedömningar vid tidsgränserna 90 och 180 dagar och vid ett år. Allt detta plus regeringens åtgärdspaket är tänkt att sänka sjukfrånvaron.

När man tog bort den bortre tidsgränsen skulle det inte göras utan någon annan ändring utan man gav Försäkringskassan 128 miljoner 2015 och 250 miljoner i år för att stärka handläggningen i sjukförsäkringen. Försäkringskassan hade tidigare fått kritik för att för få utredningar gjordes vid de tidiga gränserna och att man i stället passivt väntade på den bortre tidsgränsen. Den tidsgräns där ingen utredning eller bedömning av arbetsförmåga eller ohälsa gjordes utan man kastades bara ut ur sjukförsäkringen.
Redan innan det extra anslaget till Försäkringskassan hade man börjat att göra flera kontroller efter kritiken. Reglerna var de samma men antalet kontroller ökade och därmed också antalet avslag.

Har vi kvar utförsäkringarna?
Nej, inte i den mening att man utan utredning vid en administrativ tidsgräns står utan ersättning. Däremot kan man bli nekad sjukpenning. Det kan man bli varje gång man ansöker om sjukpenning. Varje gång man lämnar in ett läkarintyg som Försäkringskassan tittar på finns risken för avslag. Så har det alltid varit och så måste det vara om man ska ha en sjukförsäkring som är rättssäker, som folk kan lita på. Både när man betalar till den och när man får ut från sin försäkring.
Däremot oroar de många rösterna som vi nu hör om att människor nekas sjukpenning.
Det får inte bli så (igen) att det är den sjuka individen som ska stå för arbetet med att sänka sjuktalen och då betala genom sämre hälsa och ekonomi.

Vad säger regeringen om kontrollerna vid tidsgränserna?
I sitt åtgärdsprogram för minskad sjukfrånvaro skriver regeringen bland annat att man vill ha tydliga krav och och effektiv kontroll och det är det bland annat som man gett ökade anslag till. I samma åtgärdsprogram finns mycket om förebyggande och om olika aktörers ansvar men just nu, de senaste veckorna så känns det som det återigen är den enskilda individen som får stå för arbetet med att minska kostnaderna i sjukförsäkringen. Inte genom att man återfår hälsa och går tillbaka till arbete utan genom att man nekas ersättning.

Dra inte för hårt i avslagsänden.
Om man liknar hela situationen vid ett trassel med flera ändar så är det viktigt, och ganska självklart att man måste se till helheten. Det gjorde regeringen när den presenterade sitt åtgärdspaket som omfattade flera delar och områden. Där såg man att ansvaret för att förebygga ohälsa och att arbetet med att hjälpa människor återfå hälsa och arbetsförmåga bör ligga på flera än bara den enskilda individen. Man har givit direktiv och medel till Försäkringskassan, vården och andra aktörer som ska hjälpa till med det här arbetet. Arbetsgivarna ska nu också dra sitt strå till stacken med förebyggande och rehabilitering bättre. Egentligen inga nya regler där men en skärpning i kontrollen på efterlevnad behövs, att man inte bara använder de sätt att komma undan som finns eller passivt låter tiden gå tills man kan göra sig av med den anställde. Nu låter det väldigt bra och genomtänkt men som det ser ut nu så är det tråden i det där trasslet till den enskilde individen som det drar hårdast i. När man drar hårt och på fel sätt i ett trassel bildas knutar och är det det som vi ser hända nu?

Dra i de andra ändarna också.
Naturligtvis står den sjuka eller skadade i fokus men se då vad som behövs för att den ska återfå hälsa och arbetsförmåga. Det viktigaste är att vården finns och att man dessutom får tillträde till den. Vi har en toppenbra vård i Sverige, bara man kommer till rätt ställe i rätt tid. När man blir sjuk är vård och hjälp det första man vill ha och det sista man vill ha är en sjukförsäkring om hotar att kasta ut en om behandlingen man får inte läkt ut skadan eller sjukdomen. De mallar Försäkringskassan nu börjat använda mera hårt än tidigare är för stela. Vi människor är olika och tyvärr är vården vi får också mycket olik. Förr tog man i beräkningen av sjukskrivningstiden med flera faktorer än bara diagnos. Man tittade på hela livssituationen, t.ex. har en yngre människa med ordnad ekonomi och med trygga familjeförhållanden större förutsättningar för en snabbare läkning än en äldre, ensam och ekonomiskt utsatt människa. Ålder och social situation spelar roll, eller kan göra det iaf och då blir de verktyg Försäkringskassan alldeles för stela.
Så bättre vård som är tillgänglig, bättre utredningar och verktyg för bedömning för Försäkringskassan och egentligen borde det göras någon skrivning för att säkra att vård faktiskt givits. Kommer ni ihåg att man kan bli nekad sjukersättning (förtidspension) med motiveringen att alla behandlings- och rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda. Kanske något om att sjukpenning inte får nekas om inte alla relevanta behandling- och rehabiliteringsmöjligheter är prövade och utvärderade?

Vad är skillnaden mellan att bli utförsäkrad och att bli nekad sjukpenning?
När man blev utförsäkrad kom ett brev på posten utan att någon bedömning av någonting gjort utan bara på grund av att man nått en administrativ tidsgräns fick man beskedet att “Nu får du inga pengar mera”.
Nu om man blir nekad sjukpenning har det först gjorts en utredning och bedömning, sedan kommer beskedet “Nu får du inga pengar mera”.
Skillnaden är en klen tröst i ett fattigt hem.

Bättre kan väl ni i regeringen?