När jag har debatterat sjukförsäkring de senaste åren, så har jag stött på några återkommande felaktiga påståenden. Ofta är det svepande kritik som går ut på att allt är regeringens fel och att myndigheterna och tjänstemännen måste göra som regeringen säger. Inte helt sällan brukar de påstå att allt löser sig med en ny regering eller med ett omval.

Problemet är bara att det inte är så Sverige styrs. REGERINGEN tar initiativ till att ändra lagarna, men det är RIKSDAGEN som beslutar om lagändringen ska genomföras. MYNDIGHETERNA är de som tillämpar lagarna, och FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA avgör hur bra myndigheterna har lyckats med att tillämpa lagarna. Även om regeringen inte gillar hur myndigheterna tolkar lagen, så kan de inte kräva att myndigheten gör som de säger. För att förändra hur en myndighet tillämpar lagen så måste de ändra lagen, och det tar tid.

Här är några exempel på sådana felaktiga påståenden:

1) “Försäkringskassan måste göra som regeringen säger.”

Nej, Försäkringskassan, som är en myndighet, måste inte göra som regeringen säger. Alla svenska myndigheter är nämligen självständiga enligt den svenska grundlagen, vilket gör att de har rätt att tolka de lagar som de ska använda i sitt arbete. Hur bra de lyckas med det avgörs av de särskilda domstolar som finns för myndigheterna, förvaltningsdomstolarna. Dit kan både myndigheter och medborgare överklaga myndighetens beslut. Förvaltningsdomstolen bestämmer sen om beslutet var rätt eller fel.

Varje år beslutar regeringen om regleringsbrev för myndigheterna. I regleringsbrevet står det hur myndigheten ska arbeta och hur mycket pengar den kan använda. Det här kallas förvaltning, och därför kallas myndigheterna ibland förvaltningsmyndigheter. Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna.

I resten av världen är det ovanligt med självständiga myndigheter. Istället brukar myndigheterna styras direkt av en minister. I Sverige fungerar det inte så. En svensk minster som lägger sig i hur en myndighet tillämpar lagen i enskilda fall kan anklagas för ministerstyre, vilket är olagligt och kan leda till att ministern åtalas för det.
Länkar:

Om det statliga förvaltningssystemet.

Om regeringen och regeringskansliet.

Om ministerstyre.

2) “Handläggarna måste göra som deras chefer säger.”

Det här är inte heller sant. Alla som arbetar på svenska myndigheter är statstjänstemän. De representerar staten i det dagliga arbetet, vilket betyder att de i sitt jobb har rätt att bestämma över andra medborgare. Med detta kommer också ett särskilt ansvar att göra sitt jobb genom att tillämpa lagarna. Till sin hjälp har de handledningar som myndigheten har utarbetat, samt olika vägledande domar om lagen.

Även om en chef pressar medarbetarna att spara så mycket pengar som möjligt, så är tjänstemännen fortfarande skyldiga att följa lagen. De skyddas precis som alla andra arbetare av arbetsrättsliga lagar och sina olika fackföreningar. De har också rätt att prata med media om missförhållanden, sk meddelandefrihet, och det är olagligt för deras chef att ta reda på vem det är som har skvallrat.

Om statstjänstemannarollen.

Om meddelandefrihet och efterforskningsförbud.

Som en representant för staten har statstjänstemännen också ett särskilt skydd. Den som hotar eller skadar en tjänsteman gör sig skyldig till ett brott mot staten.

3) “Försäkringskassan måste följa Förvaltningsdomstolarnas domar.”

Inte heller detta är sant. När en dom från den högsta förvaltningsdomstolen har kommit så blir den domen ibland vägledande för hur andra, liknande fall, ska tolkas. Men det är inte så att domarna bildar något slags uppslagsverk i hur lagen ska tolkas, den berörda myndigheten måste också ta ställning till hur domen kommer att påverka deras arbete. Även om de inte kan ignorera Förvaltningsdomstolarnas vägledande domar så kan de välja att tolka deras beslut mer eller mindre strängt.

Om praxis.

Sammanfattning.
Om man vet hur Sverige styrs, så förstår man också att en myndighet som till exempel Försäkringskassan inte kan göra precis hur de vill, men de har möjlighet att påverka hur de använder lagarna i sitt arbete. Man förstår också att även om regeringen har makt över myndigheterna så kan de inte beordra myndigheterna att göra vad som helst.

Det här är viktigt, för när organisationer och gräsrotsrörelser vill åstadkomma förändring, till exempel genom olika upprop, så behöver förslagen vara sådana att de går att genomföra och att de får den önskade effekten på hur en myndighet tillämpar en lag.

Med andra ord: Det gäller att sparka åt rätt håll, annars är risken stor att man bara sparkar i tomma luften, och då har man ju inte åstadkommit något.

Här kan du läsa lite mer utförligt om hur Sveriges statsskick fungerar.

Ni som vill ha en mer utförlig förklaring om myndigheternas självständighet kan läsa den här uppsatsen.

 

Dagens gästbloggare heter Malin Hammarström, ”en halvakademiker med brokig meritlista. Kronisk smärta och depression tog min arbetsförmåga, men inte mina tankar. Under åren har ilskan över ett samhälle som föraktar de svaga vuxit och nu har jag hittat orden att beskriva den med.”