Rossana Dinamarca har skrivit en interpellation till Annika Strandhäll där hon frågar socialministern om Försäkringskassans bedömning av sjuka utifrån läkarintygen. Dinamarca menar att det inte finns stöd i lagen för de krav Försäkringskassan ställer på läkarintygen och undrar om Strandhäll kan tänka sig att ta några lagstiftningsinitiativ för att säkerställa att lagen följs. Debatten blev lite skev när det i en del, de flesta, frågorna är Försäkringskassan som står för tolkningen av lagen, inte Strandhäll eller någon annan politiker.

Strandhäll påpekade flera gånger att det är politiker i riksdagen som sätter lagarna men de kan inte lägga sig i hur lagarna tolkas av en myndighet, i det här fallet Försäkringskassan. I regleringsbrevet från regering till myndighet beskrivs uppdraget till myndigheten. Där står sådant som mål, uppdrag, uppföljning och samarbetspartner. Regeringen har i regleringsbrevet för 2018 skrivit om att nå målet om 9 sjukdagar ” Regeringen förtydligar att Försäkringskassan i sitt arbete med att nå målet ska samverka med berörda aktörer.” Så kan regeringen t.ex. formulera sig i ett regleringsbrev och där skulle Försäkringskassan kunna tolka det som att man kan göra annat än att neka sjukpenning eller sjukersättning för att nå målen. För Strandhäll har rätt: det är inte politikers sak att kritisera hur en myndighet tolkar och tillämpar lagen.

Man kan läsa lagar, regler och instruktioner tills man möter sina förfäder och ändå är det svårt att hitta “den skyldige” när det kommer till ansvaret för de ökande avslagen och indragningarna av sjukpenning samt avslagen av ansökningar om sjukersättning (förtidspension). Men vi kan inte komma ifrån att avslagen och indragningarna ökade när 9-dagarsmålet sattes. I sjukförsäkringen finns ett ansvar att ta från statsministern och ända ner till enskild handläggare. Riksdagen sätter lagarna och myndigheten och handläggarna kan göra tolkningar som skiljer sig från fall till fall. Men kan vi inte bara skriva lagar som funkar och så får myndighet och enskilda handläggare bara följa det? Nej, så preciserade lagar kan vi inte ha, dels för att det inte går att skriva så detaljstyrda lagar och dels för att det ska finnas tolkningsutrymme. Regeringen har faktiskt föreslagit två saker som skulle kunna göra bedömningarna mera generösa; det är “nolltoleransen” och “särskilda hänsyn”.

 

Nolltolerans och särskilda skäl.
Så här skrev Strandhäll i DN.
Nyckeln till en god rehabilitering ligger i ett gott samarbete och god kommunikation mellan arbetsgivare, hälso- och sjukvård och Försäkringskassan. Här har Försäkringskassan ett stort ansvar som måste växlas upp. De får ett uppdrag om att vara mer närvarande, både i kontakten med individer och andra aktörer. Läkarintyg skickas fram och tillbaka, vilket skapar osäkerhet för de sjukskrivande läkarna, otrygghet för individen och svårigheter för Försäkringskassan att göra sitt jobb. Det ger en dålig arbetsmiljö inom både sjukvården och på myndigheten och i slutändan är det individen som får betala priset. Vi ger därför ett uppdrag om bättre dialog mellan hälso- och sjukvården och Försäkringskassan. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen får ett nolltoleransuppdrag, det måste bli ett slut på att människor faller mellan stolarna. En utredning ska se över de luddiga begreppen ”normalt förekommande arbete” och ”särskilda skäl vid bedömning av arbetsförmåga.”

Att reda ut vad som ger vad och vad orsaken är till olika effekter är ett pussel med många bitar och som ofta dessutom inte håller sig inom ramarna. Hur sätter man regler och lagar som ger både trygghet och rättssäkerhet? Försäkringskassan har gett ut en rättslig uppföljning av bedömningen för sjukersättningen, Rättslig uppföljning 2017:3, där diskuteras lag och tillämpning som följande:

De centrala rekvisiten för sjukersättning – arbetsförmåga och stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan – har inte definierats närmare i lagtexten. Inte heller i förarbetena går det att utläsa någon väl avgränsad definition av begreppen. Man kan säga att vaga rättsliga begrepp – såsom till exempel arbetsförmåga, särskilda skäl och oskäligt – innehåller ett bedömningsutrymme. Anledningen till att lagstiftaren på vissa områden har lämnat ett bedömningsutrymme istället för att ange mer exakt vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ersättning ska kunna beviljas är bland annat att bestämmelserna annars skulle bli alltför detaljerade. De omständigheter och kombinationer av omständigheter som ska vägas in kan vara så många att det i praktiken är omöjligt att beskriva det i lagtexten. Det kan ibland också vara svårt att på förhand förutse alla aspekter som bör beaktas.

Dinamarca tog i debatten upp att Försäkringskassan gör bedömningar som de inte har stöd för i lagen och Dinamarca ställde därför två frågor till Strandhäll.

1.) Hur tänker ministern komma till rätta med den rättsosäkerhet som uppstår när det inte går att fastslå var i lagen det finns stöd för Försäkringskassans krav på läkarintygens utformning?
2.) Kommer ministern att ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta någon annan åtgärd för att säkerställa att det är lagen som tillämpas och inte något annat?

Försäkringskassan skriver handledningar för bedömning av olika sorters ersättningar och i Vägledning 2015:1 Version 7   står att läsa om läkarintyg och “objektiva fynd” :

 

I rättspraxis betonas ofta att en bedömning av rätten till sjukpenning måste göras utifrån intyg som innehåller en tydlig beskrivning av sjukdomen och de funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som den ger. Man understryker att bedömningen så långt möjligt och rimligt ska utgå från objektiva fynd, tester och observationer och att läkarens bedömning inte i sig är avgörande för om sjukpenning ska beviljas.

Men objektiva fynd går inte alltid att hitta, särskilt inte något som skulle vara något bevisbart som kommit fram genom prov eller mätningar. Men vad gällde debatten tidigare idag? Det kom till att handla mycket om hur lagar stiftas och hur myndigheter har att efterleva dem, om hur mycket en politiker kan gå in och peta i systemet efter tycke och smak. Ministerstyre, brukar det kallas när en politiker går utanför sina befogenheter och det vill vi inte ha. Så hur kommer vi tillrätta med de brister vi ser, hur kan man förhindra att sjuka utan arbetsförmåga hamnar utan ersättning? Det finns som vanligt inte ett magiskt trick som fixar allt utan det måste göras flera saker. Och faktiskt skulle Försäkringskassan redan nu kunna låta sjuka få sin sjukpenning eller sjukersättning, det finns ingen lag som hindrar det.

Dinamarca nämner Ruth Mannelqvist, professor i rättsvetenskap, som är mycket kunnig i frågor som rör rätten till ersättning från sjukförsäkringen. Mannelqvist säger i en intervju i SVT att hon anser att sjukförsäkringen inte är rättssäker.

“Jag ser det som ett problem att man har en politisk vilja om att man ska ha ett visst sjuktal i landet och att det påverkar en juridisk bedömning. / … / Det är rättsosäkert så till vida att det är svårt att förutse vad beslutet kommer att vara. Reglerna har sett ungefär likadana ut under väldigt lång tid, men tillämpningen av reglerna har sett ganska olika ut. Sjuktalen har varierat genom åren och det handlar inte om att folk blir friskare eller sjukare, utan om hur man tillämpar reglerna.”
//Mannelqvist

Det vi har att se fram emot är dom i de två fall i Högsta Förvaltningsdomstolen angående arbetsförmåga och normalt förekommande arbete som drivs av LO/TCO-rättsskydd. Enligt Robert Sjunnebo, enhetschef på rättsskydd, har reglerna antingen tillämpats fel eller också måste reglerna ändras. Regeringen har självt tillsatt en utredning som fått i uppdrag att se över tillämpningen av begreppet “normalt förekommande arbete” samt “särskilda skäl” vid bedömning av arbetsförmåga.
Och så är vi tillbaka i “tolkningsutrymmet” och hur det används, men en politiker får inte lägga sig i om lagen följs av en myndighet utan vad den i så fall kan göra är att ändra en lag eller att ge direktiv som utnyttjar utrymmet för tolkning. De åtgärder och reformer som regeringen gjort, i samarbete med Vänsterpartiet, borde kunna ge resultat. Men under tiden far folk fortfarande illa och då är det bra att veta att debatten om sjuka engagerar i riksdagen. Just den här debatten blev väldigt engagerad, man kunde ha vunnit på att prata om de som hamnar utanför utan att dra den utslitna, iofs sanna, repliken att “är man inte nöjd får man överklaga”.  Folk vill ha raka frågor och tydliga svar och jag önskar att det var lättare att få det. Du kan se debatten på riksdagens webb-TV.

Det folk hör nu är en socialförsäkringsminister som säger att hon vill se en trygg och rättssäker sjukförsäkring där sjuka ges ersättning och hjälp och stöd för återgång till hälsa och arbete. Där ingen ska hamna mellan stolarna och där man ska kunna lita helt på att det fungerar. När man sedan ser att det inte fungerar så för alla blir ilskan stor och då hjälper det inte att tala om de bra reformer som faktiskt gjorts. Vi hör sjuka, läkare, organisationer och forskare som kommer med kritik och pekar på svagheterna i sjukförsäkringen och kritiken kommer även från socialdemokratiska riksdagsledamöter. Vi behöver ha de där raka frågorna och de tydliga svaren och vi behöver dem nu.

Kanske kritiken borde riktas mot Försäkringskassan nu? Och varför är generaldirektör Ann-Marie Begler alldeles osynlig? Och styrelsen för Försäkringskassan, var är den i debatten? Statsministern och finansministern, vad har de för roll i frågan? Vad skulle Försäkringskassan kunna ha för tolkningsutrymme med ändringarna som redan gjorts i regleringsbrevet? Varför styr 9-dagarsmålet mera än andra formuleringar? Vem/vilka bör hållas ansvariga? Saker att fundera på men tydligt är att svaren brådskar.

Lästips!
Bedömningen av sjuka ses över – Kommunalarbetaren

 Regeringen vill stärka stödet i sjukskrivningsprocessen