Den 1 februari 2016 togs den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen bort. Vi saknar den inte utan vi räds istället att den ska komma tillbaka på grund av ett riksdagsbeslut där Alliansen och SD röstat emot regeringen och fått igenom att man ska se över möjligheten att återinföra den.
När den bortre tidsgränsen vill försvaras brukar man hävda att utan den lämnas människor utan stöd och insatser för att återgå till arbete. Under de år utförsäkringarna pågick utförsäkrades vid 130 000 tillfällen människor från sjukförsäkringen, nästan 10 000 utförsäkrades två gånger och några hann med det tre gånger. Än så länge har vi aldrig sett någon bli frisk av själva utförsäkringen, varken den första, andra eller tredje gången. Att återfå hälsa under otrygghet, oro och fattigdom är inte så lätt utan när det kommer till att värna människors hälsa är det helt kontraproduktivt.
Under Alliansregeringen infördes rehabiliteringskedjan vilket inte var annat än tidsgränser för möjlighet att neka sjuka ersättning från sjukförsäkringen, rehabiliteringskedjan har inte fungerat någon gång och effekterna av den har varit det motsatta mot vad som sas vara intentionen; att få sjuka i arbete och att minska antalet människor i sjukförsäkringen. Två procent av de utförsäkrade gick till arbete utan anpassningar eller anställningsstöd och antalet individer i sjukförsäkringen ökade dramatiskt, trots 100 000 som kastades ut. De flesta gick tillbaka till sjukförsäkringen igen, sjukare och fattigare. Ännu några gjorde varken eller utan “försvann”. Drygt 16 000 människor återfanns ingenstans, inte i sjukförsäkringen, inte hos Arbetsförmedlingen, de gick inte någon utbildning eller levde på försörjningsstöd. Det är rimligt att anta att de blev “anhörigförsörjda” av partner eller annan närstående. Men lite svinn får man räkna med? Eller som Reinfeldt sa “det är fint när människor tar hand om varandra”.
Det är alltså det vi har att se fram emot om Alliansen och SD får sin vilja igenom. Enligt en undersökning gjord av LO vill inte svenska folket ha en stupstock i sjukförsäkringen, så mycket som 85 procent anser att det inte ska finnas en tidsgräns där ingen hänsyn tas till individens hälsa utan man kastas ut utan någon som helst prövning av hälsa, situation eller arbetsförmåga. Moderaterna vill också att nivåerna i sjukförsäkringen ska minska, mindre pengar till den som blir sjuk alltså, de föreslår att sjukpenningen ska uppgå till 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten från dag 90 och till 70 procent från dag 365. De föreslår också ett sänkt inkomsttak. Vidare vill de också införa en till karensdag. Man håller alltså fast vid tanken att ekonomisk utsatthet och osäkerhet är hälsofrämjande. Vi andra vet att det är just de sakerna som brukar beskrivas som två orsaker till sämre hälsa och kortare livslängd.

I motionen om införandet av den bortre tidsgränsen skriver Johan Forell (M), som är författare av motionen att förutom att den bortre tidsgränsen bör återinföras i sjukförsäkringen menar vi att en regelbunden uppföljning av den försäkrades arbetsförmåga bör ske under hela sjukfallet fram till den bortre tidsgränsen.
Vi ser ju alla att kontrollerna vid de tidiga tidsgränserna, dag 90, 180 och 365 ökat dramatiskt med en hel del tveksamma avslag och indragningar som följd så ett införande av stupstocken finns inget fog för. Centern, Liberalerna, KD ställer sig tillsammans med Moderaterna bakom motionen och SD ger sitt bifall till den.
Men vad betyder det att riksdagen till regeringen lämnat ett tillkännagivande om att se över återinförandet av stupstocken? Måste det göras? Regeringen är skyldig att utreda det, analysera och återkomma med svar. Johan Forsell, som är Moderaterna drivande och ansvarige i de här frågorna fortsätter att stöta på och påminna. Senast den 10 januari i år genom en skriftlig fråga.
Forsell: den 14 december 2017 uppmanade riksdagen regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som återinför den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll:
Hur ser tidsplanen ut för ministern när det gäller återinförandet av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen i enlighet med riksdagens uttalade vilja?

Strandhäll: den bortre tidsgränsen infördes av alliansregeringen i syfte att minska sjukfrånvaron. Utfallet visar att åtgärden endast hade en marginell effekt på antalet långa sjukfall, utöver det rent statistiska. Under tiden den bortre tidsgränsen verkade steg sjukpenningtalet med 4,8 dagar eller drygt 80 procent. Jag kan konstatera att sedan borttagandet av tidsgränsen har sjukpenningtalet minskat. Försäkringskassan räknar med fortsatt nedgång under de kommande åren. Nedgången gäller också de långa sjukfallen, detta samtidigt som antalet nybeviljade sjukersättningar är på en låg nivå. Jag har därför svårt att se några positiva effekter av den bortre tidsgränsen. /…/ Jag ser att vi idag inte längre har stöd i riksdagen för det beslut vi fattade om att ta bort den ineffektiva bortre tidsgränsen. Jag kommer att analysera tillkännagivandet och återkomma till riksdagen i frågan om den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen.
Så vi firar lite att den bortre tidsgränsen avskaffats och samtidigt håller vi ett öga på vad som sker i arbetet med att återinföra den. Det är valår och det märks redan och aldrig går det att påverka partier så mycket som då så ta redan på hur just ditt parti resonerar i den här frågan och om du inte är nöjd så låt dem veta det. Skriv, ring eller på annat sätt hör av dig till dem så att vi om två år kan fira att det är fyra år utan utförsäkringar.
Länkar.
Tack för att Soluppropet finns, återigen!
Det är skönt att det finns en oberoende granskningsmyndighet (ISF) som objektivt bevakar FK. Strandhäll kommer vinna på sin empati gentemot oss sjuka. Hon vill oss väl och tänker rätt, tillomed tar exempel från sig egen familj. Hon vinner långt i mina ögon.
Vi avvaktar och ser hur hon vinner i riksdagen också. Håller tummarna för henne.
Vill inte vara jättepolitisk men jag röstar på Solrosuppropet!
Regeringen överväger att införa nya tidsgränser för sjukdomar och sju
skrivning och hårdare kontroller. Detta är ett slag i ansiktet på alla oss som blivit utförsäkrade av handläggarna. Gränserna togs bort men gällde inte retroaktivt, så 86 000 är kvarvarande utförsäkrade. Jag vädjar till regeringen att dra tillbaka sitt förslag, i humanitetens intresse. Jag och många andra får leva på socialbidrag, 4000 plus hyra. Det räcker inte till alla räkningar. Vi utnttjar inte systemet eller kräver ersättning för att luras.
Upphäv utförsäkringarna. Höj sjukpenningen till 90 procent och socialbidraget till tolv tretton tusen
Martin oskarsson
Såggatan 63
41467 GBG
0700380862
Inga profiter i vården
Den offentligt finansierade privata vården sysselsätter idag 120 000 personer framförallt i vårdcentraler men också ett antal sjukhus. Det motsvarar mer än en tredjedel av de 330 000 som jobbar åt landstingen. I borgerliga tidningar hyllar man denna så kallade valfrihet.
”Släpp vinsten loss och svensk sjukvård blir »en glimrande framtidsbransch«, skriver Expressen (3/8 2004). Låt sjukvården lära av dagligvaruhandeln så får vi »allt mer och allt bättre varor att välja på för allt mindre pengar«, står det i Svenska Dagbladet (7/3 2005). »Vinstdrivande vård krävs för att rädda välfärden« skriver förre fp-ledaren Bengt Westerberg och tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i Dagens nyheter 4/7 2006
De hundra största privata vårdföretagen fick 32 miljarder i skattepengar 2011. Sedan dess har det troligen ökat. De sju största hade en vinst som motsvarade fem procent av intäkterna på två miljarder. Det är hundra miljoner, ingen dålig siffra jämfört med personalens löner som för sköterskor ligger på tjugofem till trettio tusen. Eller de som är sjuka och lever på sjukpenning som i bästa fall är 16 000 efter skatt, för att inte tala om de som är utförsäkrade eller lever på socialbidrag av andra skäl. Då for du nöja dig med endast fyra tusen plus hyra. Av de sju stora ägs alla utom Praktikertjänst och Aleris av riskkapital. Praktikertjänst tillhör drygt 2 100 läkare och tandläkare. Aleris har familjen Wallenbergs investmentbolag Investor som huvudägare. Praktikertjänst startade redan 1960. Företaget drog 2011 in nästan 9 miljarder, hälften på tandvård, och är landets största vårdkoncern. Drygt en miljard blev resultatet i rörelsen. Det ger en unikt hög rörelsemarginal, 8 procent. Av de riskkapitalägda är skandaliserade Carema störst. Carema hade intäkter på 6,5 miljarder förra året. Rörelsevinsten blev 280 miljoner kronor.
Trots att de tillåts tjäna pengar på oss sjuka och skattebetalarnas pengar ojar de sig, med hänvisning till de stora börsbolagen vars avkastning ligger på 12 % i snitt. Men då kan de ju lika gärna lämna vården och satsa på industriell verksamhet istället!Varför satsar de då på vård istället? Ja troligen för att det ger säkra intäkter. Helt privat finansierad verksamhet går ju upp och ned allt eftersom konjunkturernas rörelser. Ena året är det höga vinster, andra år förluster. Offentlig verksamhet som vård och skola ger däremot stabila intäkter som kompenserar för att avkastningen ett enskilt år är lägre. Så de har inte mycket att klaga på. Detsamma gäller skolföretagen. Ändå borde staten göra slut på deras klagan genom att återkommunalisera vården och skolan. Det ska inte vara tillåtet att göra vinster i välfärden. Skälet, förutom att det kostar, är att det snedvrider resurserna. Bertholds som är läkare på Skövde sjukhus skriver i läkartidningen:
”Privatiseringsförespråkare tycks bortse från att marknadsstyrning förutsätter drivkraften att generera ekonomiska vinster, medan sjukvård i sig huvudsakligen skapar humanitära vinster. Sjukvård genererar ofta mer kostnader ju effektivare den blir. Patienter med sjukdomar som för några år sedan hade lett till döden kan idag med hjälp av nya behandlingar leva många år till, innebärande humanitära vinster men också ökade kostnader bland annat i form av längre tids behandling med dyra läkemedel och flera medicinska kontroller.”
Den så kallade ”Valfriheten” medför också att vårdcentraler inte startas där de behövs mest utan där de så kallade ”kunderna” är flest och lönsamheten är störst. Redan idag ser vi i Sverige privata kliniker främst inom opererande specialiteter med snabb patientomsättning, inte inom till exempel geriatrik och demenssjukvård, där lönsamheten är lägre men sjukvårdsbehoven inte mindre. Vinstdriven vård ökar således risken för onödig, kostsam vård eller överbehandling. I länder med en stor andel privat sjukvård används med antibiotika jämfört med Sverige, vilket också leder till fler problem med resistenta bakterier. Det är dessutom inte bara onödiga undersökningar, läkemedelsbehandlingar och återbesök som vinstdriven prestationsersättning leder till. Även onödiga operationer utförs av lönsamhetsskäl. Detta har lett till så stora kostnader i till exempel Schweiz – ett land med privat sjukvård – att flera företag erbjuder rabatter om patienten accepterar en sk ”second opinion” ikring frågan om operationens nödvändighet. Bland de ingrepp som denna klausul innefattar kan nämnas kejsarsnitt, höft- och knäproteser och diskbråcksoperation.
”Westerberg och Feldt skriver att »på en konkurrensmarknad överlever bara de företag som erbjuder brukarna sådana tjänster som dessa vill ha«. Men hur skall patienten veta om hon behöver få (vill ha!) livmodern bortopererad? Om titthålskirurgi krävs för att bedöma det onda knäet? Om ultraljud är nödvändigt för att diagnostisera en urinvägsinfektion? Om antibiotika måste ges intravenöst?”
I själva verket är det mindre komplicerat att beräkna kostnaderna i en offentlig sjukvård eftersom den är planerad. Dessutom kan man pressa läkemedelskostnaderna, vilket alla som idag går till ett apotek kan se, du erbjuds det billigaste alternativet. Dessutom kan pengarna föras över till de områden där behoven är störst, till exempel till att behandla äldre. istället för att hjälpa barnlösa. När sjukvården är vinstdriven påverkas vården av vilka mediciner, behandlingar, undersökningar och operationer som ger störst vinst, det vill säga som gör att patienterna återvänder.
”Det leder till bruket av nya, mycket dyra produkter med liten marginell nytta, till ökat antal kontroller för banala sjukdomstillstånd och till medikalisering av sociala problem och det normala åldrandet.”
Vad är då alternativet? Ja självfallet att all offentligt finansierad vård också bedrivs offentligt och att eventuella entreprenader endast ska få finnas om det finns väldigt speciella skäl, till exempel en mycket skicklig specialist som jobbar privat. Skattepengar är till för offentlig verksamhet och ska inte slösas bort på profiter. Människor måste veta att pengarna hamnar på rätt ställe. Det är en principfråga. Sedan finns självfallet inget hinder att starta privat vård, men då får det finansieras privat också. Till sist måste vården tillföras mer resurser, 2012 lades 327 miljarder på sjukvårds, inklusive tandvård och subventionerade mediciner. Det motsvarar endast tio procent av BNP (procenten hade bara ökat med 0,1 procent sedan 2001) och 14 % av de offentliga utgifterna. Denna siffra behöver höjas med tjugo procent det vill säga 66 miljarder, till glädje för patienter, vars lidande minskar och personal som får en bättre arbetsmiljö. Då ökar också procenten av BNP till tolv procent.
Om även den planerade vården bedrivs i tre skift så kommer köerna till undersökningar och behandling samt operationsköer att betas av snabbt, vilket höjer folkhälsan och minskar sjukskrivningarna. En stor del av merkostnaden betalas således av minskade kostnader för sjukpenning. Om detta inte skulle räcka finns gott om pengar i bankerna. Deras vinster uppgick till nittio miljarder förra året. De statliga bolagen är inte fattiga. Under första halvåret 2017 uppgick deras vinster till ca 11 miljarder en ökning med 22 procent jämfört med året innan. Enbart Vattenfall tjänade ca sex miljarder och Telia 2,54 miljarder. Det räcker till att bidra till en sjukvård som är till nytta för befolkningen och värdig ett potentiellt rikt lands som Sverige. Och om bankerna motsätter sig, eller saboterar ett sådant beslut bör de. överföras till samhället. Egentligen behövs bara en bank, de har nästan samma räntor och räntenetto och lika orimligt höga avgifter. Ett statligt bankväsende skulle också medföra större politiskt inflytande, samt ökat inflytande för personalen