Tankar i december. En väl värd välfärd.

Vad är välfärd och vem är “värd” den? Välfärdsstat? Välfärdssamhälle?
Ett samhälle där man lägger stor vikt vid att samhällets välfärd ska komma alla till del, i synnerhet svaga och utsatta grupper. En fördelningspolitik där resurser ges till förmån för individer och sammanhang som behöver särskilda insatser. Kort sagt en fungerande sjukförsäkring, ålderspension och arbetslöshetsförsäkring, LSS, fungerande skola, vård och omsorg. Ett samhälle där man gör insatser för att gynna arbetslivet, arbetsmiljön för att förebygga skador och hälsorisker och där alla har samma rätt till sjukvård och utbildning.

Alliansregeringen tillsatte något de kallade Välfärdsutvecklingsrådet och jag läser igen vad de hade för målsättning. Så här står det:
“Välfärdsutvecklingsrådet ska bidra med kunskap och erfarenheter till regeringen för att förbättra förutsättningarna för valfrihet, mångfald och tillgänglighet inom hälso- och sjukvården, handikapp- och äldreomsorgen, apoteksmarknaden och hushållsnära tjänster genom ökat entreprenörskap och innovativt företagande.”
Inte ett ord om trygghet utan här handlar det om företagande, RUT och ROT, valfrihet och mångfald.

Är vi på väg mot en nattväktarstat där staten står för lag och ordning och allt annat läggs ut på individen, privata företag eller frivilligorganisationer?
Det är inte längre självklart att man får hjälp av det system som man själv varit med att bygga upp och betalat till. Man söka hjälp hos kyrkan, frivilligorganisationer, ställa sig i soppkö eller om man har släkt och vänner kan man be om hjälp där, om de inte tröttnat på att man aldrig kan betala tillbaka. Om ens eventuella barn behöver något extra kan man alltid vända sig till Majblomman eller någon annan hjälporganisation

Skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst ökar, om man inte räknar som Reinfeldt gjorde, att man räknar bort de tio procent som har det bäst och de tio procent som har det sämst, då blir det inte så stor skillnad längre. Smart?!
Jag räknar inte så och den här uppdelningen som vi har fått i “vi och dom” skrämmer mig. Endast i ett samhälle där individen känner trygghet vågar man dela med sig och vara solidarisk. Där behöver man inte bevaka sina tillgångar på samma ängsliga sätt. Politiker har här ett större ansvar än vad de tagit hitintills, genom fördelningspolitik kan man motverka att de människor med låg utbildning, inkomst även får sämre hälsa, vård och kortare livslängd. Varje förslösad skattekrona är en stöld, brukar man säga och alla brukar hålla med om det. Vilka kronor man anser vara “förslösade” kan ju diskuteras och speglar var man vill lägga resurserna.

På 90-talet arbetade jag inom kommunens förskolor och där pratade man om “gröna och röda kronor”. Gröna kronor var de man satsade på rätt sak och på rätt sätt, en röd krona var något som inte föll ut som det var tänkt och allra värst var de röda kronor som fortsatte att kosta och skapade merkostnader i flera led utan att i slutänden ge någon sorts vinst. Det här var en pedagogisk verksamhet och en grön krona betydde alltså inte nödvändigtvis en ekonomisk vinst utan man kunde se andra vinster.

Man kanske skulle fundera på det, att det får kosta lite mera här och nu om det blir bättre där och sedan. Men akta sig för de röda kronorna, de som bara kostar och inte förbättrar något eller iaf inte förbättrar så stort eller för så många att det är värt det.

Artikelförfattare

Lisbeth Lippe Forsberg

Utförsäkrad, fattiggjord och uppretad. Efter steloperation av rygg arbetstränande jag och försökte med alla medel ta mig tillbaka till egen försörjning. Har nu hel sjukersättning. Jag vill se en upprustning av de nedmonterade trygghetssystemen. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Foto: John Ash

Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.