Om man behandlat bilförsäkringen lika hänsynslöst som sjukförsäkringen hade nog både flera människor och Finansinspektionen reagerat.

Du har kraschat din bil och försäkringsbolaget meddelar att ingen ersättning kommer utbetalas. Du förstår inte vad de menar, du har ju helförsäkring och anser att du har rätt till ersättning. En skadeinspektör har dokumenterat skadorna så bevis finns för att bilen är oduglig att köra med. Vänstra sidan är intryckt, två dörrar går inte att öppna och ena framlyktan hänger och dinglar i sina sladdar. Något är också fel på elsystemet då allt bara lägger av ibland. Försäkringsbolagets handläggare skriver att du kan krypa in från högra sidan och sätta dig på förarplatsen. Om du bara kör när det är ljust ute kommer du inte sakna lyktan och om elsystemet lägger av får du stanna till vid sidan av vägen. Du svarar att visst skulle det kunna gå men det kommer komplicera ditt liv väsentligt och det blir både trafikosäkert och svårt att veta om jag kommer fram i tid. Och vem vill köpa en trasig bil om jag vill byta ut den mot en annan? Vem?

Du är helt häpen och berättar om saken för din vän och du förväntar dig att vännen ska bli lika upprörd som du eller visa lite sympati. Istället så ifrågasätter vännen dig. “Men kan du verkligen inte köra med bilen som den är? Jag tycker att försäkringsbolaget gör bra bedömningar. När jag krockade var det inga problem att få ut ersättning.”

Du blir häpen och inte så lite besviken. Vännen tror alltså inte på dig, eller på den som dokumenterat skadorna. Bara för att vännen inte själv varit med om att inte få ersättning för en skada kan vännen inte sätta sig in i hur du har det. Nu har du förlorat både ersättning plus förtroende för vännen.

Du börjar kolla upp om fler drabbats av det du varit med om och hittar mängder av artiklar och en massa stödgrupper på internet. Till din förvåning läser du om ett nytt mål som är satt. Målet syftar till att sänka antalet utbetalda ersättningar för krockar. Du blir intresserad och tänker att det ändå kan vara en bra idé att få ned antalet ersättningar om bedömningarna görs korrekt. Du undrar såklart hur det förebyggande arbetet för att undvika krockar kommer att se ut, om färre behöver reparationer kommer premien att sänkas och det är ju bra. Med tiden inser du att det bara är mycket små förändringar som gjorts för att undvika krockar, detta samtidigt som man varje år höjer hastigheten på vägarna något. Hastighetsrelaterade krockar blir fler samtidigt som färre kommer tillbaka upp på vägen igen. “Lite plastic-padding på det och ut i trafik igen” är det som de flesta hastighetsrelaterade olyckor får som standardlösning. Du inser att det är många bilar som rullar utan att vara trafiksäkra, de kan närsomhelst få en ännu värre skada eftersom den ursprungliga inte togs omhand på rätt sätt.

I stödgrupperna läser du om de som inte orkar kämpa mer. De parkerar sina bilar på ödetomter och i skogen, några väljer t.o.m. att köra dem till skroten. Sen finns det de som verkligen måste ha en bil för att ta sig fram, de har ingen som kan skjutsa dem. De kör sin skadade bil, mycket väl medvetna om vilka risker det innebär. Men de har inget val.

Vilket slöseri med fina bilar tänker du. Alla bilar som kan borde repareras och är de så svårt skadade att de inte kan repareras borde de få stå i ett varmgarage istället för att rosta sönder ute. Det är inte värdigt att sluta så som bil. Du önskar också att det vore lättare att sälja en bil som gått lite längre och har en del skavanker. En bil som inte kan köras i trafik kan ju användas till en massa annat. Den kan göras om till en liten lekstuga eller växthus, den har ett värde oavsett körduglighet.

Ovanstående är såklart en liknelse med hur sjukförsäkringen fungerar för allt fler. Avslagen på fortsatt sjukpenning har ökat dramatiskt sen regeringen införde sitt mål om sänkta sjuktal. Men liknelsen är inte helt trovärdig, jag är nämligen övertygad om att om det var våra bilars försäkringar som styrdes av mål för hur många som ska få ersättning så skulle folk gå man ur huse för att stoppa det. De skulle kräva att alla med en krockad bil får ersättning från sitt försäkringsbolag och att det här målet om utbetalda ersättningar omedelbart tas bort. Alternativet är att sluta betala till försäkringen, för om tilliten är borta faller betalningsviljan. Även de som ännu inte blivit nekad ersättning skulle engagera sig. “Till slut skulle förmodligen Finansinspektionen ta bort försäkringsbolaget från marknaden

Vi som i ett decennium arbetat med att försöka vinna våra medmänniskors solidaritet för sjuka är rätt luttrade. De som inte själva råkat ut för en skada eller sjukdom verkar ha svårt att sätta sig in i hur livet kan vara med nedsatt arbetsförmåga, solidariteten räcker liksom inte till för någon annan utanför sin egen familj. Det som under de här åren varit svårast att förstå är de sjuka som inte tycker vi behöver arbeta för en mer rättssäker sjukförsäkring med motiveringen ”det funkade ju för mig”. Är du den personen? Ifrågasätter du om din långtidssjuke vän eller granne är så sjuk att den inte kan arbeta bara för att Försäkringskassan nekat ersättning? Vi i Solrosuppropet vet att det sjuka och skadade allra högst önskar är bättre hälsa. De vill ha ett arbete om de har förmåga nog, en vettig ekonomi, finnas i sociala sammanhang utan ifrågasättanden och de vill ses som jämlikar. Vi har en lång väg kvar dit.