Den 15 april var jag, Lisbeth Forsberg, och Carina Wellton på socialdepartementet och pratade med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll om sjukförsäkringen. Vi pratade om både stora och övergripande frågor och detaljfrågor. Sådant som rör och påverkar många och hur man kan nå de där “enskilda fallen”. Vi tycker att vi fick ett konstruktivt samtal och vi är positiva till att ha blivit inbjudna och få chansen att dela med oss av våra erfarenheter och synpunkter. Vi ser fram emot en fortsatt dialog.

*Det här är en lång text som innehåller merparten av det som sades. Vill ni veta mer om vad Solrosuppropet tycker behöver förbättras i sjukförsäkringen så läs gårdagens inlägg.

Med på mötet var också Johanna Storbjörk, politiskt sakkunnig åt socialförsäkringsministern, som började med att prata om de insatser som gjorts det senaste året, från januari förra året och framåt, vad som var intentionen och vad som blivit konsekvensen. Hon berättar att regeringen har olika verktyg i sin låda att använda och man försöker att använda så mycket av dem som går. Vad kan man göra på kort sikt som inte kräver lagstiftningsförändringar och vad kräver att man gör utredningar och en översyn över lagstiftningen som då är en annan process som tar längre tid. De har tittat på vilka uppdrag som kan ges till myndigheter för att få en mera kortsiktig effekt och för att få samverkan att fungera. De har sett konsekvenserna av en myndighet som inte är en del av ett sammanhang utan till stor del har vänt sig inåt (vilket vi i Solrosuppropet tolkar som att myndigheten inte lyssnat på direktiv eller lagstiftning om samarbete) vilket i slutänden får väldigt många konsekvenser i många led. Dels för de individer som inte får det stöd  de behöver men det har också varit mycket tydligt från fackrörelsen, arbetsgivare, kommuner och landsting, hälso- och sjukvård att man inte möter Försäkringskassan i det vardagliga arbetet, varken på strukturell nivå eller på en individnivå. Det är delar som är viktigt att de fungerar för att helheten ska kunna fungera. Försäkringskassan har lagstadgad samordningsuppdrag och det är ofta det brister och de nödvändiga kontakterna tas inte. Storbjörk berättar att det ett tag var ett läge där läkare inom primärvården pekade på att Försäkringskassan som deras största arbetsmiljöproblem och samtidigt angav handläggare på Försäkringskassan att läkarna var deras största arbetsmiljöproblem. Det var tydligt att samarbetet inte fungerade och att det skapade stor frustration från alla håll. Därför lades flera uppdrag för att möta upp problemet, bland annat lades uppdraget om “Nolltolerans” mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillbaka. Debattartikel på regeringen.se.

Det fungerar inte att man bara ser till sina egna myndighetsgränser eftersom det alltid skapar glapp utan man behöver se till människan som ska röra sig mellan de olika aktörerna före att få stöd och hjälp, säger Storbjörk. Det gavs också uppdrag till Försäkringskassan och Socialstyrelsen som döptes till Dialoguppdraget där de i sin tur skulle arbeta med hälso- och sjukvården och läkarförbundet för att se till att få fungerande strukturer för att läkare levererar det de kan göra och för att Försäkringskassan ska få det de behöver. Storbjörk ifrågasätter om de båda uppdragen egentligen är uppdrag som man kan verkligen skulle behöva ges, om det egentligen faktiskt inte är saker som bara skulle kunna fungera men det var tydligt att man behövde skicka dessa signaler genom uppdrag.

Det lades också ett uppdrag enbart till Försäkringskassan om att de behövde se över sitt arbete med stödet till människor, vilket är inom ramen för deras lagstadgade samhällsuppdrag, där det står att de ska se till att rehabiliteringsbehov utreds och att rehabilitering utförs vilket är ett ganska långtgående ansvar. Storbjörk ser att när det inte fungerar får människor inte de insatser som behövs för att de ska komma i arbete och det måste finnas någon som driver på så att man får de insatserna, det är inte alltid arbetsgivarna bäst på. En arbetsgivare kan ha tagit in en vikarie och ser att det fungerar mycket bra med den och då tappar man i viljan att rehabilitera tillbaka sin anställda. Vilket man som arbetsgivare faktiskt kan ha varit delansvarig för att den hamnat där den hamnat i sin sjukskrivning.
Strandhäll fyller i att under 2017 hade man från departementet upprepade dialoger om detta med Försäkringskassan och andra aktörer, att man såg att samarbetet mellan dem, Arbetsförmedlingen och i viss mån arbetsgivare inte fungerade. Det resulterade bland annat i de uppdrag som lades under 2018.

Storbjörk fortsätter med att det är inte alltid Försäkringskassan som ska vara avsändare för dessa insatser utan det kan vara Arbetsförmedlingen eller arbetsgivaren som ska göra de olika insatserna men Försäkringskassan har ett ansvar att insatserna kommer till och att man identifierar behovet av insatser.

Regeringen behövde vara tydlig och i april 2018 justerades regleringsbrevet och man bytte generaldirektör på Försäkringskassan vilket var en direkt konsekvens av att man inte såg effekterna av de uppdrag som givits i januari. Då tillsatte regeringen två stycken utredare, dels Claes Jansson, som tidigare arbetat på LO/TCO rättsskydd, som lämnat sitt första delbetänkande om särskilda skäl (Länk till direktiv och till delbetänkande) och lämnar ett slutbetänkande senare i höst som då handlar om normalt förekommande arbete. Han har också ett uppdrag att se över den gruppen i sjukförsäkringen som består av framför allt kvinnor, som är behovsanställda. Ofta jobbar de inom äldreomsorgen som vårdbiträde och får aldrig den fasta anställningen utan man jobbar månad för månad. När de blir sjuka, för det blir de, förlänger man inte deras kontrakt utan de blir arbetslösa vilket gör att de då bedöms redan från dag 1 i sjukförsäkringen mot ett normalt förekommande arbete på hela arbetsmarknaden. De får då också sjukpenning på a-kassenivå.  Förslagen i delbetänkandet innebär ganska mycket för de som har en ansvarig arbetsgivare eftersom vår sjukförsäkring bygger på att man har en inkomst från en fast heltidstjänst och en arbetsplats med en stark facklig närvaro. Stora delar av arbetsmarknaden ser ju tyvärr inte ut så där sjukskrivningstalen är som högst, konstaterar Storbjörk.

Det är något som vi i Solrosuppropet konstaterat också, att de förslag som ges i delbetänkandet kommer att innebära stora förbättringar för de som har en fast anställning men att de som inte har det inte omfattas av förslagen. Men om det i nästa del, slutbetänkandet, ges lösningar på det kan det bli det en stor förbättring för de utan fast anställning.
Storbjörk pratar om Claes Jansson som fick direktivet från regeringen och uppdrag att se över flexibiliteten i sjukförsäkringen, där kan han komma med förslag på lösningar för den här gruppen. Han ska titta på både de som är behovsanställda och de som är arbetslösa sjukskrivna. För den gruppen med arbetslösa krävs ju också att Arbetsförmedlingen fungerar i sammanhanget, det är inte riktigt den gruppen han ska undersöka men man kan prata om anställning som en friskfaktor, har du en koppling till en arbetsplats så visar forskning att du mår bättre och det går bättre med rehabiliteringen och du kommer snabbare tillbaka till hälsa och arbete.

Storbjörk ser också att vårt sjukpenningsystem gör att människor är rädda för att testa sin arbetsförmåga. Man kan vara orolig för att man kanske inte klarar mera än en kort period och då är man orolig för om man ska kunna gå tillbaka till sin heltidssjukskrivning. Här är det viktigt att man skapar en trygghet så att människor vågar testa att gå tillbaka till arbetet utan att oroa sig för att det ska tolkas som att man har arbetsförmåga.

När det kommer till sjukersättning har vi just nu ett extremt lågt beviljande av ansökningar, men även där bör man titta på “rätten till sysselsättning”. Man hamnar lätt i två olika lägen, antingen är sjukersättning lätt att få eller också låser vi i människor som faktiskt borde ha rätt till en sysselsättning. Där ses det nu över hur man kan få båda bitarna att fungera, både en trygg ersättning och en rätt till sysselsättning. Dessa delar ska kunna has i kombination, man ska kunna ha sjukersättning på heltid men samtidigt men även omfattas av någon form av rätt till sysselsättning. Den begränsning som finns idag med de skrivningar som finns behöver ses över. Man ska våga att vara engagerad i föreningar, menar både Storbjörk och Strandhäll.

Vi i Solrosuppropet.se ser ofta att människor med hel sjukersättning är rädda för att vara aktiva på ett sådant sätt att det kan tolkas som att man har arbetsförmåga. Man vågar inte engagera sig i sådant som skulle kunna vara något som riskerar att man blir av med sin försörjning. Det kan vara allt ifrån hobbies till föreningsarbete eller förtroendeuppdrag. När det kommer till rädslan för att organisera sig politiskt är det ett reellt hot mot demokratin. Det är i så fall en stor grupp som blir utan organisationsrätten.

Strandhäll berättar att när man tittar på sjukersättningen så gjorde Försäkringskassan 2016 en prognos om att årsbasis skulle ligga på ca 18000 personer, resultatet blev, förra året 5 500 personer, utan några lagstiftningsförändringar förutom i en positiv riktning genom rätten till ökad sysselsättning och rätten att få hel sjukersättning från 19 år ist för som innan 29 år, för dem som kan förväntas att aldrig kunna försörja sig genom arbete. Detta för att de ska slippa tvingas göra nyansökningar för aktivitetsersättning var tredje år. Så trots att detta var de enda lagstiftningsförändringar som gjorts så blev det den utvecklingen. Strandhäll säger att det föranledde dem att under förra året, tillsammans med bland annat finansdepartementet, titta på vad som kan göras för att möta de behov som finns i verkligheten. Som det är just nu så antingen trillar människor mellan stolarna eller också går man på sjukpenning under väldigt, väldigt lång tid. Strandhäll säger att där har man nu kommit långt i sitt arbete och hoppas komma med förändringar inom en inte allt för lång framtid.

Vi undrar vad Försäkringskassan säger om så låga siffror för beviljade sjukersättningar.
Försäkringskassan har gjort en rättslig kvalitetsgranskning inom de olika förmånsområdena och där deras (FK:S) rättsavdelning kommit fram till att man tillämpar lagstiftningen på ett felaktigt sätt.

Strandhäll konstaterar också att myndigheter trillar så himla lätt ner i sina stuprör vilket är ett grundläggande problem. Man ser bara till sin myndighets uppdrag och om ansvaret kan släppas över till någon annan myndighet så släpper man den försäkrade och så slipper man den. “Det är så det ser ut på många håll och man blir provocerad över hur vårt välfärdssystem fungerar till slut”, säger Strandhäll. Därför tillsatte de under förra året en nationell samordnare för sjukskrivningsprocessen, Mandus Frykman, för att kunna titta på helheten. För att “följa människan” genom hela resan, från det att man går från frisk till sjuk och hela vägen tillbaka till hälsa och arbetsförmåga. Man tittar på hela sjukskrivningsprocessen men inte så mycket sjukersättningsfrågorna. Frykman har genom uppdragets direktiv ansvaret att både främja samverkan men också att lagstiftningsändringsförslag som han tycker krävs för att man ska få en sammanhängande helhet runt människan ska formuleras. Frykman lämnar sitt delbetänkande den 30 april och uppdraget ska slutredovisas senast 30 april 2020. ( Nationell samordnare för en välfungerande sjukskrivningsprocess) Första delbetänkandet kommer inte att innehålla några förslag för lagstiftning utan kommer att vara en kartläggning av hur det ser ut och vilka utmaningar som finns.

Vi påtalar att det delbetänkande som lämnats från Claes Jansson inte innehåller några direkta kommentarer om sjukersättning utan vänder sig till sjukpenningfrågan samtidigt som Jansson påpekar att båda ersättningarna bör behandlas i ett sammanhang. Vi får svaret att det pågår en skuggutredning på departementet parallellt med Janssons utredning.
Sjukpenning, sjukersättning och arbetsförmågebegrepp behöver vara samstämmiga, därför pågår det nu utredningar på flera håll och därför finns det en del “tajmingfrågor” att lösa. För att vissa saker skulle kunna skötas snabbare så såg man att en del saker kunde lösas inom departementet. Därför fick Jansson ta hand om sjukpenningen och inte sjukersättningen, förklarar Strandhäll.

Inom kort kommer man att presentera ett nytt regleringsbrev men man vill inte avslöja något om innehållet i det.

Vi i Solrosuppropet tar upp att man som sjuk har ett väldigt stort ansvar för precis allt, från vårdkontakter, där det inte alltid är lätt att få en tid för besök och hjälp, att man ska ta in sjukintyg samtidigt som man ska söka vidare hjälp inom vården och dessutom hålla ett öga på vilka regler man måste följa och var i processen man befinner sig. Vi ser att en samordnad process där inte hela ansvaret åligger den sjuke vore bra.
Strandhäll säger att hon ser problemet och menar att myndigheter måste kunna balansera sina uppdrag, tex balansen mellan en rättssäker tillämpning av sjukförsäkringen och att människor får det stöd de behöver via samhällsuppdraget. Det får inte tippa åt ena eller andra hållet för när pendeln slår åt ena eller andra hållet är då individer kommer i kläm.

Strandhäll hoppas och tror att de åtgärder som är på gång framför allt ska stärka tryggheten i sjukförsäkringen och förbättra tillämpningen av försäkringen. Det kommer att vara “toppprio” den här mandatperioden och behövs för att öka förtroendet för myndigheten.

Vi påpekar att för att sjukförsäkringen ska få ökat förtroende så måste folk både känna och se förbättringar. Den delen med sjukersättningar som man vill se en generösare bedömning av är verkligen en del som skulle ge försäkringen ett bättre förtroende. Där kan man skicka en viktig signal. Som Claes Jansson skriver i sitt delbetänkande, har man varit sjukskriven med sjukpenning i två år finns det stor anledning att se över om det inte är dags för den sjuke att gå över från sjukpenning till sjukersättning. I en av de domar som kom från Högsta förvaltningsdomstolen skrev man att när Arbetsförmedlingen bedömer att en person är helt utan arbetsförmåga så bör det för Försäkringskassan vara vägledande i sin bedömning.
Strandhäll säger att när hon träffar och talar med människor så märker hon att det är det stora kruxet att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan gör olika bedömningar. Det är en springande punkt.

Även det förslag som Claes Jansson ger i sitt delbetänkande om möjligheten att en sjuk med anställning ska kunna skjuta upp bedömningen av sin arbetsförmåga mot en “normalt förekommande arbetsmarknad” i upp till två år om det är stor sannolikhet att man ska kunna gå tillbaka, kan också vara något som skulle kunna göra stor skillnad för de med anställning och kanske sätta lite mera fart på arbetsgivare att ta sitt ansvar. Ett ansvar som arbetsgivaren redan idag har men ofta smiter undan utan konsekvenser. Om man får en mera samordnad planering för rehabilitering där både arbetsgivare, Försäkringskassan och kanske vårdgivare samarbetar med att planera och utvärdera arbetet med rehabiliteringen så är vi ganska nära det förslag som vi i Solrosuppropet talat om. Att man ska göra individuella planer istället för att ha fasta tidsgränser som är samma och gäller för alla. Vi har hela tiden kritiserat de fasta tidsgränserna i rehabiliteringskedjan. Då skulle man lättare kunna uppfatta Försäkringskassan som en samordnande och stödjande myndigheten istället som för den kontrollerande myndighet som bara tittar inåt som den upplevs som nu.
Strandhäll ser den komplexitet som finns i många fall nu, inte minst i den psykiska ohälsan, som gör att den tid då myndigheter kunde bara titta inåt är förbi. I stället behöver myndigheter tillsammans samverka med externa aktörer som hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen istället för att bara titta smalt på sitt kärnuppdrag. Det gamla sättet att se på hur saker ska fungera håller inte längre utan nu måste man enligt henne se det komplexa och ta resurser från flera håll och samarbeta tillsammans. De uppdrag som lades i januari – 18 pekade tydligt i den riktningen och hon säger att “vi är beredda att göra det som krävs för att det här ska lira på ett bra sätt”. Sedan fortsätter hon att hon oroas av de förändringar som nu sker med Arbetsförmedlingen, vilken förmåga kommer Arbetsförmedlingen att ha att prioritera de grupper som är “våra” och som står långt från arbetsmarknaden. Det finns ett tryck nu från många organisationer som ser en risk med den snabba förändring som nu sker med Arbetsförmedlingen. Strandhäll berättar att regeringen förbereder ett uppdrag till Arbetsförmedlingen kopplat till just de här grupperna eftersom hon ser att samverkan för de här grupperna behöver öka och det måste på något sätt säkerställas.

Vi kommenterar att de som är i störst behov av hjälp och insatser från Arbetsförmedlingen är ju just våra grupper. Friska och starka är inte alls lika beroende av hjälpen på samma sätt.
Strandhäll berättar att hon på en S-kongress träffade två arbetsförmedlare som kom fram och berättade för henne att det är just detta som oroade dem mest. Det finns ett missförstånd om det arbete som utförs på Arbetsförmedlingen idag där det är många som tror att man går till Arbetsförmedlingen och så ger de en ett jobb. Johanna Storbjörk, Strandhälls sakpolitiskt kunniga, tar återigen upp arbetsgivarens ansvar och berättar att när Mandus Fykman är ute för att träffa “de goda exemplen” bland arbetsställen, de ställen där de jobbar med låga sjuktal, då gör de inte ett dugg mera än vad lagen kräver att de ska göra. De följer lagstiftningen och det får effekt men tyvärr så ser många arbetsmiljölagstiftningen som en “valfrihetslagstiftning”. Vi hoppades, säger Storbjörk, att den nya lagstiftningen som kom förra sommaren skulle göra skillnad, den om att den som har en anställd som beräknas vara sjukskriven i minst två månader ska inom 30 dagar göra en plan för den anställda. En plan för återgång i arbetet ska göras ihop med Försäkringskassan och eventuellt med vården, det skulle få en effekt att man tvingades till att fundera på hur man bäst kunde agera för en bra återgång till arbete, hur hjälps vi åt för att guida tillbaka till hälsa och arbete. Johanna Storskog fortsätter med att minnas ett av det mest hatade lagförslag de lagt, det om Hälsoväxling, i det förslaget skulle arbetsgivare som inte tog sitt ansvar få betala. Förslaget gick aldrig igenom.

Vi vill här göra en koppling till det försök som gjorts med arbetsgivares medfinansieringsansvar.

Strandhäll berättar att sedan 2016 finns det ett arbete med samtliga sektorer på arbetsmarknaden. Det är staten, kommuner och landsting och privat sektor, de träffar  arbetsgivare och fackliga organisationer separat för vardera sektor. Där man går igenom de skriftliga åtaganden som varje sektor gjorde mot att regeringen drog tillbaka förslaget om Hälsoväxling. Men fortfarande kan man se, till exempel hos kommun och landsting, att risken att hamna i ohälsa är precis lika stor fortfarande som det var 2016. Det är 40 procent större risk att du drabbas av ohälsa om du jobbar inom äldreomsorgen än arbetsmarknaden i övrigt. Det är helt oacceptabelt och där kommer vi att öka krav för vi måste se att arbetsgivare kliver fram i det här och tar sitt ansvar, säger Strandhäll.

Här ser vi, Solrosuppropet, att det kan vara så att arbetsgivare får incitament att ta tag i sitt ansvar för arbetsmiljön om man flyttar fram gränserna för när man prövas mot ett “normalt förekommande arbete” i stället för emot sin arbetsgivare. Nu kan en arbetsgivare bara låta tiden gå och så blir de av med den där människan som är sjuk och kostar. Har ni fått några indikationer på att det blivit någon skillnad?
Johanna Storbjörk berättar att när man vid dag 90 ställer frågan till arbetsgivaren om de finns några andra arbetsuppgifter som den anställde kan utför så är svaret i 97 procent att ” nej!”. Och det är ju inte sant för så ser det för det mesta inte ut. Det är ingen som gör någon utredning, det är ingen som testar någonting, det är ingen som ser över möjligheten att göra något annat. Det är klart att det på de flesta arbetsplatser finns något annat som människor skulle kunna göra, iaf någonting. Det är klart att arbetsgivaren tycker att det är rätt så skönt att komma undan. Det finns nog arbetsgivare som tycker att det är bra att prövningen mot arbetsmarknaden skjuts upp från 180 dagar till 365 så de slipper att ställas inför fullbordat faktum att de ska se över vad de kan göra i sammanhanget.

Johanna Storbjörk konstaterar också att det är inte så ofta som folk sägs upp vid dag 180 utan vad som händer i ganska stor utsträckning är att folk lång tid går omkring med en 25-procentig sjukskrivning. Man kan rehabilitera tillbaka till 75 procent, ofta när det gäller en psykisk diagnos, men man blir lätt trött och man är nedsatt. Man får inte det stöd man behöver när man kommer tillbaka till jobbet. Vi ser det bland lärare, sjuksköterskor. Det är ställen där det är våra partikamrater som är arbetsgivare ute i kommuner och landsting. Man får fortsätta med sin 25-procentiga sjukskrivning därför att man på arbetsplatsen inte ställer om och det är ju det man behöver göra.  Meningen med rehabilitering är ju inte att du ska komma tillbaka och så ska allt vara exakt som det var innan du blev sjuk utan då måste man göra anpassningar. Antingen så hamnar man i ett läge där det är individen som får bära hela kostnaden för sin sjukdom eller också i en situation där staten får ta det. Hellre staten än individen men det kanske är så att det är arbetsgivaren som behöver ta ett större ansvar?

När man under Göran Persson införde 11-punktsprogrammet som liknade dagens rehabiliteringskedja, fast utan fasta tidsgränser, såg man att då hände inget istället. Det var en av anledningarna till att man sedan införde fasta tidsgränser.

Johanna Storbjörk tittar på det här med arbetsgivares ansvar i ett internationellt perspektiv.  I Nederländerna  har arbetsgivaren ansvar för sjuklönen i två år och tiden kan dessutom förlängas om arbetsgivaren inte gjort någon för att rehabilitera personen tillbaka.  I Storbritannien har arbetsgivaren ansvar för sjuklönen i sex månader. Om en arbetsgivare i Finland har en anställd som går i “förtidspension” så blir arbetsgivaren skyldig att betala en procentsumma av ersättningen. Så i ett internationellt perspektiv är Sverige extremt generöst mot arbetsgivare med vem det är som tar kostnaden, framför allt när det gäller den arbetsplatsrelaterade ohälsan. Man kan fundera på om man faktiskt vet att det är arbetsplatsen som är avgörande både för att man inte ska bli sjuk  och dessutom för om man ska kunna komma tillbaka och hur riggar man då systemet för det?

Annika Strandhäll tycker att det är intressant att när man tittar på det Holländska exemplet så var det en gigantisk förändring man gjorde när man införde systemet och det blev nästan uppror, inte minst bland arbetsgivarorganisationerna.  Idag är alla parter nöjda med systemet. Det är spännande att se att det finns andra sätt att göra det på om man ser att man inte får den effekt som man behöver. Det finns också, enligt Strandhäll. en annan faktor som gör att arbetsgivarnas intresse kommer att öka och det är att det är en stor kompetensförsörjningsbrist på arbetsmarknaden, inte minst i de sektorer som hon nämnde har 40 procent högre risk för ohälsa. Strandhäll berättar att hon träffar lokala företrädare från t.ex. SKL och går igenom vad de kan göra mera gemensamt förutom det här att bli friska arbetsplatser, för att se till att deras lokala företrädare kliver fram i sina arbetsgivarroller och prioriterar dessa frågor. Ska man rekrytera en halv miljon nya medarbetare fram till 2026 så måste man se till att de människor som råkar ut för ohälsa ges en möjlighet att komma tillbaks och allra helst att de inte drabbas av arbetsrelaterad ohälsa. Detta kommer att behöva vara en prioriteringsfråga för både arbetsgivare och för politiker på den nationella nivån för annars kommer vi inte att kunna leverera välfärd på en vettig nivå. Redan nu är det ju så att man inte kan fylla alla de hål som finns efter medarbetare inom välfärden, konstaterar Strandhäll. Hon menar att de måste få åtgärder på plats som faktiskt ser till att de gör det som de egentligen vet att de måste göra.

Vi i Solrosuppropet ser saker i delbetänkandet som vi tror skulle få skillnad för den enskilde individen, bland annat att man får längre tid på sig att komma tillbaka utan ett stort hot hängande över sig att bli av med jobbet och prövas mot en hel arbetsmarknad. Och om vi pratar om att arbetsgivarna inte tar sitt ansvar så måste vi också prata om att Försäkringskassan inte tar sitt samordningsansvar som de ska. Och vad händer egentligen om en arbetsgivare inte tar sitt ansvar för rehabiliteringen?
Johanna Storbjörk svara att i den där 30-dagarsreformen från förra sommaren så ligger det med att Försäkringskassan kan anmäla arbetsgivare som struntar i rehabiliteringen till arbetsmiljöverket. Försäkringskassan har anmält arbetsgivare men då har det inte varit för att en plan är dålig utan då har det varit arbetsgivare som genomgående är dålig. Efter det drar arbetsmiljöverkets hela process igång och arbetsgivaren kan dömas till vite. Så det har redan gett effekt bara sedan i juli och det visar ju på att man är på gång.

Men då hänger det mycket på den enskilda handläggaren på Försäkringskassan? Igen?
Johanna Storbjörk svarar att så är det och man ska komma ihåg att Försäkringskassans handläggare har också en extremt tuff situation och ett väldigt tufft sammanhang och regelverk men är också i väldigt stor utsträckning folk som brinner för att hjälpa andra människor. Det är också viktigt att de kan känna stoltheten för det arbete de utför på sitt jobb på Försäkringskassan. Strandhäll håller med men lägger till att samtidigt är det väldigt viktigt att det här måste fungera bättre och det har vi varit väldigt tydliga med. Hon säger att de kommer att fortsätta att stämma av med de verktyg för styrning som de har. Först och främst när det gäller förbättringar av samordningsansvaret där de måste se ytterligare prioritering från Försäkringskassan. De har både överlämningsmöten och avstämningsmöten.

Men vi vet ju att dessa möten för avstämning eller överlämning ofta inte alls hålls?
Strandhäll svarar att det är bland annat sådant som de kommer att ha koll på. Storbjörk fyller på med att i regleringsbrevet från april -18 så var det en sak man tryckte på, att dessa möten skulle hållas. Hon fortsätter med att säga att det viktiga är ju inte egentligen att antalet möten ökar utan att stödet ökar. Man vill inte att folk ska bli sjuka av sina jobb och blir de det så vill man ju att det ska få snabb hjälp och stöd för att bli friska och kunna gå tillbaka till sina jobb. Det finns en risk i att sätta ett mål med ett antal möte om innehållet inte är bra. Och gör man planer så ska de också ha ett bra innehåll.

Vi tar upp det att det inte räcker med att Försäkringskassan bestämmer att det ska göras insatser och att det ska göras efter en viss tidsplan utan man måste även ta ansvaret för samordningen. Annars sitter individen själv med allt ansvar för att det sker något.
Strandhäll håller med om att det fortfarande ligger en stark viktning på individen och håller med om att det är viktigt att individen får vara med och planera och bestämma för att ha ett ägarskap av situationen och sin egen planering. Det man gjorde under förra året som är kopplat till vården var att de vidareutvecklade rehabiliteringskoordinatorer inom hälso- och sjukvården , främst inom primärvården. Det har man nu i nästan alla landsting. Det är statliga medel som har bekostat den utbyggnaden. Tanken är att de ska komma tidigt in i ett sjukfall och stötta individen med det som behövs och det kan vara kontakten med Försäkringskassan, arbetsgivaren, en stöttning till individen att orientera sig i det här. Strandhäll berättar att de har en plan om att i kommande höstbudget permanenta den här här nya yrkesgruppen inom hälso- och sjukvården och därmed avsätta medel avsedda för detta till hälso- och sjukvården så att man kan tillhandahålla den tjänsten över hela landet.

En annan sak som vi vill ta upp innan vi måste avsluta är att Försäkringskassan beställer arbetsförmågeutredningar som de sedan inte följer resultatet av i sina bedömningar. Hur är det ens möjligt och vad kan man göra åt det?
Storbjörk svarar att man sedan i januari har ett nytt regelverk på plats för försäkringsmedicinska utredningar. Nu är det lagstadgat kring hur det arbetet ska gå till men vi har inte sett utfallet av det arbetet ännu. Det är en sak som vi gärna ser att ni hjälper till att ha koll på, om ni ser att inget förändrats. Vi såg att det såg väldigt olika ut i landet hur man använde sig av utredningarna och vilka som utförde dem. Det fanns olika namn och bokstavsförkortningar som egentligen inte sa så mycket om utförarna.

Vi berättar att vi har sett många berättelser om människor som gått på dyra utredningar som Försäkringskassan beställt. När sedan utredningen ger ett resultat som klart visar på nedsatt aktivitetsförmåga och arbetsförmåga så kan Försäkringskassan iaf göra en annan bedömning och en sjuk nekas sjukpenning eller sjukersättning. Det här vill de gärna ha in fallbeskrivningar på för det är ett problem som de inte verkar ha känt till. Därför samlar vi i Solrosuppropet in berättelser från de som gått en av Försäkringskassan beställd utredning och där resultatet av utredningen inte speglas i beslutet från Försäkringskassan.

Vill du berätta för oss? Vi kommer att plocka bort alla personuppgifter och avpersonifiera det du i så fall kommer att skicka till oss. Vi kommer sedan att göra en sammanställning för att lämna den vidare till socialdepartementet vilket du godkänner genom att du skickar texten till oss.
Vi vill gärna veta vilken bedömning som gjordes i utredningen och hur Försäkringskassans bedömning skilde sig från det. Gärna när utredningen gjordes och av vem. Hur mycket du vill dela med dig av bestämmer du själv.

Om du vill vara med så skriv och skicka till lippe@solrosuppropet.se

Eftersom mötet bara var ca en timme förstod vi att vi inte skulle hinna med att prata om hela sjukförsäkringen. Därför hade vi tagit fram en ny skrivelse med förslag,  “Tankar om en trygg sjukförsäkring”, vilken vi överlämnade till Annika Strandhäll.