Vi har tidigare skrivit om vad som händer dem som trots nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada nekas sjukpenning eller sjukersättning. Hur det inte bara drabbar den som fått avslaget utan också de anhöriga och den kommun den försäkrade bor i. När sjukförsäkringen inte levererar den ekonomiska trygghet som är tänkt att den ska göra läggs ett alldeles för stort ansvar på privatpersoner och kommuner. Anhöriga kan få bära försörjningsansvar och kommunerna kostnad för försörjningsstöd. Utöver det rent ekonomiska får det många andra effekter på människors liv och hälsa.

Vi har som sagt skrivit om det här tidigare och det är inte roligt att behöva göra det igen men nu med högerns krav på bidragstak för dem som har försörjningsstöd kan man som oinsatt tänka att “ja,ja…blir man nekad ersättning från sjukförsäkringen så kan man ju få det gott ställt via kommunens försörjningsstöd.” Vägen till försörjningsstöd är ofta lång, krokig och i nedåtgående spiral när det gäller ekonomin. Och faktiskt när det gäller hälsan också.

Hur och hur mycket varje enskild människa drabbas är naturligtvis skiftande och det går nog aldrig att göra en beskrivning som ger rättvisa åt det som man kan uppleva när man är på väg mot försörjningsstöd och när man väl hamnat där.

Men om man tänker att man går från frisk och arbetande till sjuk med sjukpenning och sedan vidare till sjuk och nekad sjukpenning så har vi iaf en startlinje att börja på. När pengarna inte längre kommer, vad händer då? En del tar kontakt med kommunen för att ansöka om försörjningsstöd och får då en utredning av sin situation gjord där behov och rätt till försörjningsstöd avgörs.

Har du en partner med inkomst kan den partnern bli “försörjningsansvarig” för dig och ni ska nu leva på en inkomst och på den betala boende, mat och alla andra kostnader. Ni kanske har lån? Både på hus och annat? Det blir tufft att klara på en inkomst och hur påverkar detta den redan sjukas hälsa? Hur påverkar det den arbetade partnern? Förhållandet? Eventuella barn? Den sjukes övriga familj och vänner kanske ställer upp och hjälper, iaf en kortare tid. Klarar man inte av sin ekonomi på en inkomst blir det snart en fråga om prioriteringar, vad måste vi betala och vad kan vi undvara? Till sist kan man komma i ett läge där skulder och räkningar inte kan betalas och man hamnar hos inkasso. Kanske man får byta boende efter att allt man kunnat komma på inte räcker längre och man har inte lätt att hitta nytt om man är “hos kronofogden”.

Är du ensamstående så är resan ganska lik den tidigare beskrivna förutom att det antagligen går fortare att hamna i skuld. Det kan också krävas att det du har som är av värde ska säljas för att hjälp ska ges. Och samma gäller där, försörjningsstöd täcker inte skulder och lån. Inte täcker det heller kostnader för internet, även om det kommit en dom om att man från socialtjänsten kan godkänna kostnaden för det. Det är inte lätt att sköta sina kontakter och ärenden med myndigheter utan internet.

Man brukar få ca ett halvår på sig att ordna upp så att man har egen försörjning innan det kommer krav på att sälja en eventuell bostad man äger, en bil eller annat som kan ha ett högt värde. Vi har sedan cirka tio år tillbaka en nollvision om att inga barn ska vräkas från sina hem, ändå händer det. Och det händer allt oftare och oftare

Det du arbetat ihop till och köpt under dina år som frisk med inkomst har du inte längre rätt till. Vid sjukdom kan man förlora rätten till privat ägande.

Men hur kunde det gå så här? Hur kan vi som anser oss leva i ett välfärdsland där vi levt i tron att drabbas vi av sjukdom eller skada så ska vi inte behöva bli hemlösa och hungriga. En del av det hittar vi i ideologin som Alliansen reformerade trygghetssystemen efter – “Arbetslinjen”.
Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket att välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion. De som kortsiktigt vinner överröstar alltid de som långsiktigt har att betala. Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt. Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.
De som lever på bidrag […] skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras. Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.
Han ska även ha uttalat sig angående anhörigförsörjning att “det är väl fint när folk tar hand om varandra.”

Det ovan är ingen sanning huggen i sten – det är en ideologi, den lever i hög grad kvar hos de högerpolitiker som heller pratar om bidragstak än fungerande trygghetssystem.

Nedan en tabell över hur många med försörjningsstöd som år 2019 blivit nekade ersättning eller beviljats otillräcklig ersättning från sjukförsäkringen. Hur många som sökt försörjningsstöd men nekats vet vi inte. Vi vet heller inte hur många som inte brytt sig om att söka eftersom de redan vet att de kommer att nekas på grund av att de har en partner med inkomst. Många får också reda på i en första kontakt med kommunens socialtjänst att man med stor sannolikhet kommer att nekas försörjningsstöd eftersom man har partner.

Ekonomiskt bistånd, Riket, Antal vuxna biståndsmottagare, Båda könen, Sökande alt. medsökande av ekonomiskt bistånd, Ålder: 18-65+, 2019. Källa: socialstyrelsen.se

Det finns mycket och långt man skulle kunna skriva om den stress och oro som ekonomisk utsatthet ger, hur den försämrar hälsan, splittrar familjer, drabbar barn och i slutänden inte är någon ekonomisk vinning med överhuvudtaget. Den ekonomiska kostnaden flyttas från sjukförsäkring till kommunernas kostnad för försörjningsstöd och den enskilde betalar inte bara genom en ekonomisk åtstramning utan får även betala ett orimligt högt pris med sitt mående och sin levnadsstandard.

Men hur löser man det här? Första tanken som slår mig, som iofs numera sitter som en ryggmärgsreflex, är “skapa en trygg och rättssäker sjukförsäkring”! Se till att stoppa flödet av sjuka till kommunens försörjningsstöd. Men hur gör man med dem som redan är i kommunernas system utan att ha fått tillbaka sin arbetsförmåga? Det finns förslag på en “sjukpenningsamnesti” från Reformisterna:
Amnesti skall begäras av den enskilde och skall medges när antingen tolkning av prövning mot ”normalt förekommande arbete”, krav på läkarintygs beskrivningar av nedsatt arbetsförmåga eller krav på ”objektiva fynd” har angetts av Försäkringskassan eller domstol som motiv för avslag.
Hur realistiskt det är kan jag inte säga, men det borde väl inte vara omöjligt? Hur många gånger har vi inte hört att “är du inte nöjd så kan du överklaga”. Så ja..kanske?

Till de som är drabbade av inte bara en sjukdom eller skada utan också en kraschade ekonomi vill jag bara säga, lägg inte till någon sorts skam eller skuld för situationen på dina axlar, ansvaret ligger inte enbart hos dig. Ansvaret ligger främst hos våra politiker och det ansvaret ska vi hjälpas åt att avkräva.