I Sveriges Radio Ekot rapporterades om en kvinna som under sin sjukskrivning drivit en loppis och därför riskerar att bli av med sin sjukpenning och också riskerar att bli återbetalningsskyldig. Vad får, kan eller bör man kunna göra under en sjukskrivning utan att riskera att bli av med sin sjukpenning?

Tänk om jag hade kunnat svara på frågan i ingressen ovan, kunnat skriva som en checklista att “det här kan du göra utan att riskera att bli misstrodd.” För det är en av delarna, att bli trodd eller misstänkliggjord, är din sjukdom eller skada så begränsande som du uppgett?

Tänker inte ge mig in på att kommentera kvinnans situation i Ekots reportage men har lite tankar utifrån hennes situation och om vad fenomenet “anonyma anmälningar” och hur det påverkar människor att ha ett hot hängande över sig hela tiden. Kan jag göra det här? Törs jag lägga ut en bild på sociala medier? Vad händer om jag har en blogg?

Gustav Sjöberg, som är jurist på LO-TCO Rättsskydd, säger att Försäkringskassans utredning ofta kan bestå av en skärmdump från en hemsida eller liknande och inte mycket mera, att de utredningar som görs alltså inte är några utredningar i egentlig mening. Man skulle kunna säga att det räcker med bildbevis? En ögonblicksbild skulle kunna ifrågasätta någons rätt till ersättning? Där vill vi inte hamna, hur långt ska man i så fall dra det, får verkligen en deprimerad skratta? En ryggskadad gå på promenad, en utbränd engagera sig i sitt barns idrottsklubb, en med utmattningssyndrom se pigg ut, en med psykisk sjukdom klara av att vara bland folk om det var det som var huvudproblemet?

Den här diskussionen har så många delar att det är svårt att veta hur man ska begränsa sig eftersom alla delarna påverkar varandra men kanske vi kan börja med att aktivitetsförmåga för det första inte att jämställa med arbetsförmåga och för det andra är en aktivitetsförmåga sällan konstant. Tvärtom så kan en stund eller dag av aktivitet resultera att varken aktivitet eller förmåga går att uppbringa följande dagar. De dagar man inte har aktivitetsförmåga, de dagar man inte orkar, inte kan, inte klarar, blir det inga bilder. Det blir inga observationer från “allmänheten” som kan läggas till i en utredning bestående av bilder när tiden tillbringas med att kämpa för att ta sig genom dagen.

“Du verkar så himla glad och positiv! Det kan ingen tro att du är sjuk!”
“Men så fräsch och pigg du ser ut! Ser inte alls sjuk ut faktiskt!”
“Jaha, du är ute och rör på dig, är du frisk nu?”

Det är lätt att få en känsla av att är man utan arbetsförmåga ska man vara ledsen, negativ utan framtidshopp, se sliten och ofräsch ut och man ska inte vara ute i samhället som vilken människa som helst. Man ska hasa, halta och ha nedslagen blick och eländig ska man se ut.

Nu förstår och vet väl de flesta att det är inte så livet ser ut, det är väl inte heller önskvärt att det skulle se ut så? Gud förbjude att det inte ens skulle gå att få ögonblicksbilder som inte bekräftar förlusten av arbetsförmåga.

Men vad är rimligt att man kan tillåtas göra utan att förlora sin sjukpenning?

Jag tror att den frågan är omöjlig att svara på, det kommer naturligtvis att finnas fall där det är glasklart att bedrägeri förekommit och då ska de naturligtvis åtalas.
Men att ta ifrån någon sin inkomst får inte göras lättvindigt utan ska föregås av noga utredningar, inte av någon ögonblicksbild.

Någon påpekade att vi som lever med sjukersättning borde bli extra arga när det fuskas med ersättningar från våra trygghetssystem och det blir i alla fall jag, på två sätt. Inte bara det uppenbara utan även därför att fall där fusk avslöjats används som argument för att göra det ännu svårare att få sin ansökan godkänd.

Vi i föreningen vill passa på att önska alla en god fortsättning på helgerna och hoppas att vi alla kan ha fått någon ögonblicksbild från julen där det inte syns vad vi inte klarar!