Många lämnar arbetsförmedlingen innan FAS 3. Varför då? Jo för att de inte längre får någon ersättning för att deltaga i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De får inte länge något aktivitetsstöd. Ja detta gäller givetvis inte de allra flesta, för då hade inte FAS 3 kunnat vara Sveriges största arbetsgivare. De som uppbär ett s.k. a-kassegrundat aktivitetsstöd, det vill säga, de som är med i a-kassan, fortsätter att få ersättning även i FAS 3. MEN, de som INTE har varit med i a-kassan får inte längre något aktivitetsstöd. De nödgas söka försörjningsstöd. Dock är det så att om man över huvud taget ska få försörjningsstöd från kommunen, så krävs det i de allra flesta fall, att man deltar i FAS 3.
Det är OCKSÅ så att om man har en sambo/make/maka eller någon annan som anses kunna försörja en så 
kan man inte heller få försörjningsstöd. Man blir alltså utan någon som helst ersättning. Det är dessa personer som förmodligen lämnar Arbetsförmedlingen INNAN de går in i FAS 3 eller strax därefter, när de upptäcker (om de nu inte informerats om detta i tid) att de inte längre får något aktivitetsstöd. De försvinner sedermera ur arbetslöshetsstatistiken.
Precis som Robert Hedberg kommenterade till vår gästskribent, Björn Alvebrants inlägg, Sysselsättningsfasen – där arbetslösa hålls i förvar.
“I så fall innebär detta att om du inte lyckas få jobb innan dag 450 och inte har rätt till ersättning, att samhället släpper dig för vind och våg och glömmer bort att du existerar.”
Jag undrar hur många som är medvetna om detta dilemma? Jag råder alla jag möter/träffar/samtalar med, att gå med i a-kassan så fort de har ett jobb. För skulle olyckan vara framme. Att du blir arbetslös. Ja då väntar ett utanförskap som man väl inte i mannaminne skådat för arbetslösa människor i Sverige.
Men vår statsminister, Fredrik Reinfeldt, har faktiskt uttalat sig så här i den saken:
“Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner, eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”
Alltså är det helt enkelt så här man har tänkt sig det hela. Jag kan inte se någon annan förklaring. Många har fått sälja hus och hem och andra värdesaker för att över huvud taget kunna få hjälp på socialkontoret. Jag kan tänka mig att det även har lett till en och annan skilsmässa, då det är fruktansvärt tärande på förhållanden med en sån här ekonomisk situation som man hamnar i . Det vet jag av egen erfarenhet, även om jag själv hade aktivitetsstöd på 65 % av en tidigare a-kassegrundad inkomst (som ej var på maxbeloppet) när jag var i FAS 3. Min man försörjde mig och barnen. Jag fick bara lite “fickpengar” i aktivitetsstöd. Utan min man hade jag bott på gatan.
Är det inte fantastiskt!?
Varför ge sig ut i gatan?
Vi har ju trottoarer.
Jag menar om Reinfeldt har uttalat;”Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”, pratar han om trottoarerna då???
Nej, smack i backen! Ut på gatan!
Det är långt ifrån självklart att alla berörs av de mänskliga rättigheterna.
Och jag, min klantskalle, borde ha tänkt på vilka föräldrar jag skaffade mig.
Provrörsföräldrar kanske kunde va nåt?
Fast det där att du skulle ha stått på gatan utan din man, stämmer ju inte. Hade du inte haft din man, så hade du ju fått fullt försörjningsstöd med hyran betald och allting. Jag tycker inte heller att det är rimligt att man ska kunna ha kvar t.ex. en villa, en sommarstuga eller en onödigt dyr bil på samhällets bekostnad hur länge som helst.
Om man inte har en inkomst är det så att man har oerhört svårt att få hyra en bostad, dessutom är det bostadsbrist i Sverige. Jag känner till en kvinna som råkade ut för just detta, hon skilde sig och försökte få bostad när hon var i FAS 3, men hennes barn och hon fick bo på härbärgen för att till sist flytta till Norrland, där hon hittade ett hus att hyra av en godhjärtad människa, trots FAS 3 och ingen inkomst. Fick dock lämna sina barn i Stockholm.
Hon bor nu helt isolerad i urskogen och har förlorat allt. Ska det vara så verkligen?
Utan min man hade vi fått sälja bostadsrätt och bil och om jag sedan fått någon bostad att hyra är ytterst tveksamt.
Nu har jag ju fått arbete, men endast 1.5 procent av de i FAS 3 lär gå vidare till arbete. Det är flera tusen ungdomar som står i kö idag för att hamna i FAS 3. Dock tycker nu AF att just dessa personer inte är oanställbara. Som om det inte funnes fullt av människor redan nu i FAS 3 som skulle kunna ta ett jobb i morgon dag, om det funnits tillräckligt med jobb?
Den du skriver låter so sjukt. Du vill att folk som jobbar hella livet och skaffa sig bil hus och annat sen ska sälja allt bara för staten kan inte skaffa jobb? Vi betalar dem att vi ska också leva minst hälfte so bra dem gör. Va jobbar du med ? undrar bara om din mentalitet du har och skriver här. Alla rika tänker inte längre på vanliga folk och det är skrämmande. Det skulle man nästa vanliga folk se över och tänka hur framtiden ska se ut for dem. För att ska man få kanske en gång hjälp med social bidrag tillfelig betyder inte att man ska sälja allt och vara en nulla.
Och det var en sak till det ärt inte vanliga folk som belastar samhället utom dem politikerna som kör och äger dyra bilar , lägenheter , dyra resor som ingår hela familjen m.m köpta saker på skatte pengar finns so många exempel. Skilnaden är att en vanlig mäniksa jobba hella sitt liv för att skafa sig nåt i livet medan en politiker jobba inte so hård att få allt dem har och skaffar sig. Man ska inte snacka om att dem vill aldrig sluta och blir en vanlig mäniska som andra.Men man förstår varför.
Det märkliga är ju, att flyktingar jämt får lägenhet i de kommunala bostadsbolagen, trots att de bara har socialbidrag (eller introduktionsersättning). Vad jag förstår så går socialen in som garant för att hyran ska bli betald. Problemet är ju att de inte vill göra det, när det är en svensk med socialbidrag som har samma problem. Och nu menar jag inte att hetsa mot flyktingar eller något sådant, utan bara att det borde vara samma villkor för alla. Då skulle problemet försvinna…
För jag anser fortfarande att det inte är rimligt, att lågavlönade som aldrig i sitt liv har råd att själva bo i villa, över skattsedeln ska betala för andras villor i åratal… Däremot borde existensminimum – inklusive en hyreslägenhet i rimlig storlek – verkligen vara garanterat för ALLA människor på riktigt.
Det finns människor som arbetat i trettio år på samma företag och alltid skött sig väl och betalat skatt. Sen blir de uppsagda på grund av arbetsbrist och när man är kanske 50-60 år så är det idag ofta väldigt svårt att hitta en ny arbetsplats som vill ta emot en. Man är utsatt för åldersdiskriminering, men detta är förstås oerhört svårt att bevisa. Själv tycker jag inte att man i detta läge ska bli tvungen att sälja alla sina ägodelar som hus och bil, som man jobbat hårt för som anställd lönearbetare i trettio år på samma firma… för att inte arbetsmarknadspolitiken fungerar. Men det är min personliga åsikt. Dessutom har man oftast en billigare boendekostnad i sitt eget hus än om man skulle nödgas hyra en lägenhet idag. Bostadsbristen i Sverige och detta särskilt vad det gäller små lägenheter, trissar priserna uppåt.
Hurivida dina påståenden angående flyktingar stämmer eller inte kan jag inte uttala mig om, men jag vet att det är mycket skrönor om detta som figurerar i samhället. Även angående deras ersättningar. Jag tycker inte att man ska vända grupper mot grupper i samhället.
Men det är ju ändå billigare att bo i ett hus, särskilt om man haft det ett tag, än att bo i en hyreslägenhet. Vi flyttade från en trea på 100kvm till ett hus på 120 och mer än halverade månadskostnaden.