Sysselsättning.. vad menas?
En av de stora politiska frågorna i dag är hur vi ska få igång sysselsättningen i Sverige. Förresten… vad menas med sysselsättning egentligen?

För mig är det skillnad på sysselsättning och lönearbete. Sysselsättning har jag hemma när jag hugger ved, städar eller deltar i en föreningsaktivitet, lönearbete däremot är det som ger en lagstadgad lön för utfört arbete.

Detta är en avgörande skillnad som jag så gott som dagligen upplever att många politiker, oavsett partifärg, samt andra prominenta personer, tillika experter har förvånansvärt svårt att förstå…och därmed placeras därför arbetslösa människor som främst behöver en lön, i gratisarbete (sysselsättning) istället, samtidigt som exekutörerna av regelverket tror sig ha gjort en god gärning.

Likt osjäliga kreatur.
När ovan nämnda personer konfronteras med arbetsmarknadsfrågor ser de oftast ensidigt till marknadens tänkta behov av arbetskraft, ungefär likt chefen för en djurfabrik som massproducerar kött för att tillfredsställa marknaden och utan att ägna slaktdjuren en vänlig tanke. Så… vem orkar eller vill se de närmast berörda i arbetsmarknadsfrågorna, de utstötta, de arbetslösa, köttstyckena som anses oätliga? Väldigt få frågar dem hur de mår och varken vill eller förmår se vad som fattas just dem för att de på ett rimligt sätt kan pussla ihop sina liv och försörja sig och sina familjer.

 

Hur kan jag påstå det?
Jo, ta exempelvis den i dag så aktuella frågan om ungdomsarbetslösheten. Är verkligen ungdomarnas upplevda situation, problemen med försörjning, bostad, utbildning o jobb, det som ligger politiker och näringsliv varmast om hjärtat eller är det kanske snarare i första hand en tänkt framtida arbetskraftsbrist inom vissa områden som ger huvudvärk… samt kommunernas växande kostnader för försörjningsstöd… osv.?

Samma sak med migrationspolitiken.. Är problemet i första hand verkligheten … hur människor mår, alla dessa spända möten mellan nyanlända och svenskar, arbetslösheten, boendefrågor osv. eller är det snarast en rent teknokratisk, rationell fråga … eller kanske rentav mest en propagandafråga?

Omtanke byggd på lös sand.
Det är politiskt korrekt att framstå utåt som någon som tar ungdomars och/eller nyanländas parti, som värnar och visar hjärta, sådant ger poäng den saken är klar, men grunden denna ”omtanke” vilar på är byggd på lös sand och lika trygg som nattgammal is.
Men om vi nu tar exemplet med de arbetslösa unga igen och ställer det mot långtidsarbetslösheten för andra grupper, vad ser vi då?
Jo, i jämförelsen ser vi en i det närmaste total ignorans för funktionshindrade, 50 plussare och andra grupper som kämpar i motvinden på arbetsmarknaden.

Varför?
Svaret är mycket enkelt och knappast politiskt korrekt. Äldre arbetslösa och funktionshindrade är idag inte efterfrågade på arbetsmarknaden och ses även som förbrukade, alternativt obrukbara. En sanning de allra flesta aktörer inom näringsliv, fackföreningar och politiska partier är eniga om, åtminstone innerst inne.
Ungdomar, svenska såväl som nysvenska yngre personer kan däremot ”omdanas” till produktiva enheter inom exempelvis vård och andra serviceyrken, därför är de intressantare.
Inga konstigheter egentligen, det är exakt det här samhället majoriteten strävar emot vare sig man är fullt medveten om det eller låtsas som något annat. Vad kan man kalla detta? Kanske rationell människohållning.

Lika förbaskat så finns vi där, vi som är en börda och en ”pain in the ass” för samhället, i synnerhet vi som högljutt protesterar emot att placeras i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 för att virka luft eller utföra reguljärt arbete som någon annan får skörda frukterna utav. ( 5000 kr/månad i anordnarbidrag)

 

Nu har även vissa ungdomar hamnat i Fas3 och skulle jag vara lika empatilös och cynisk som arbetsmarknadens eget regelsystem är utformat, så skulle jag lyriskt utropa, äntligen!
Varför? Jo, för nu plötsligt så går det upp för många människor att man inte behöver vara knepig, lat, utsliten eller allmänt ”eljest” för att hamna på arbetsmarknadens överskottslager, man kan även vara 25 år, vältränad, välutbildad och välartad son till ingenjör Andersson för att hamna där.

Kan man bli annat än förbannad?
Hur kan det vara möjligt att någon enda hederlig, arbetsvillig människa i detta välfärdsland får gå osedd hela vägen genom först stämpling, sedan Fas1, Fas2 och x antal omgångar som oavlönad i Fas3 utan att någon enda stark kraft i samhället reagerar? Detta är en ynkedom av ett land som av tradition hört till de främsta när det gäller att värna de mänskliga rättigheterna och gärna tar sig brösttoner gentemot andra länder. Jag väntar fortfarande på ett rejält brandtal från fackliga ledare och politiker riktat direkt emot detta Fas3, jag är hjärtligt trött på att alltid höra ordet Fas3 inlindat som en liten begränsad del ur ett större perspektiv. 

Varför törs ingen se sanningen? Sanningen är den att många som idag är i Fas3 till stor del eller helt och hållet kan känna sig ”rökta” på den öppna arbetsmarknaden. Detta är provokativt att säga i ett land där man inför medias mikrofoner helst ska göra sken av att ”ingen skall lämnas utanför” osv.. man ska vara politiskt korrekt.

Regering…opposition, alla gör samma historiska misstag som alltid. Alla dessa utbildningar och coacher, de hjälper i första hand den, för all del stora grupp arbetslösa som varit en kort tid i arbetslöshet och kanske mer av en tillfällighet hamnat där. Den mindre, men snabbt växande skaran långtidsarbetslösa möter trots genomförda utbildningar oftast en skoningslös arbetsmarknad, samma arbetsmarknad som av olika skäl ratade dem på ett tidigt stadium. Alla dessa, i de flesta fall, skötsamma, fantastiska människor blir då hänvisade till resten av åtgärdspaketen i form av redan tidigare prövade praktikplatser, och alla dessa satans förkortningar som skiftar mellan decennierna.. typ, ALU, AGA, APR, AC/DC, LSD, Plus, Minus, Fas 1,2,3,4,5 och allt vad de heter. Otrygga, undermåliga åtgärder som med vissa få undantag för det mesta inte leder någon vart.

Man kan räkna si och så i statistik och hänvisa till antalet personer som kommit i jobb på grund av diverse åtgärder, men då är man bara intresserad av just antalet personer och försöker inte ens nå de mest utsatta grupperna.

Resultatet av denna förljugenhet blir att en växande skara 50 plussare och funktionshindrade får finna sig i att köa i evighet till de ytterst få jobb som de har en teoretisk chans att få till närmast groteska subventioner, då nästan 100 procentiga. Dessa subventionerade jobb, som också är en gröt av olika specialregler tar förmodligen slut samma dag som subventionerna.

 

Istället för de utlovade jobben så väntar för det mesta en evighet i hopplöshet och usla ekonomiska villkor eventuellt kryddat med tragikomiska ryggdunkar av coacher och tillkämpat optimistiska förmedlare. Alla vet ändå bättre. Förmedlarna vet det, coacherna vet..politikerna vet.. och framförallt de arbetslösa, de som tragedin handlar om men som får spela andrafiolen.
Ingen högkonjunktur varar tillräckligt länge och är tillräckligt stark för att ge de som är längst bak i kön en realistiskt och mätbar chans till ett fast lönearbete, för innan kön är slut så börjar nästa dip i konjunkturen och så hamnar vi ännu längre bak igen.

Mitt förslag.
Sanningen är inte vacker, men den finns där lika förbaskat, så varför inte införa en bortre gräns för hur länge en människa behöver gå arbetslös?
Låt oss säga att man efter x antal månader eller år tilldelas ett, som jag kallar det, reträttjobb. Ett jobb med justa villkor och lön med placeringar inom sektorer där samhället behöver förstärkning. Jobben måste vara individuellt anpassade efter var och ens förmåga och möjligheter, det skall vara en stor flexibilitet för att var och en ska komma till sin rätt, ingen skall behöva känna sig dumpad på en plats där kropp eller själ tar stryk, för det har vi fått nog av för länge sedan.

Är inte det bättre än andra kortvariga sysslor, EU-projekt, subventionerade korttidsanställningar? För att inte tala om den största arbetsmarknadspolitiska skandalen i modern tid Fas3, där du varken får skälig ersättning, semester eller någon som helst förmån.

Naiva, ofinansierbara önskedrömmar?

Varför det?

Hur mycket kostar människovärdet?
Idag skänker staten anordnare av Fas3 5000 skattefria kronor för varje månad/person de tar emot. Varför inte använda dessa pengar till någon arbetande person istället, i en verksamhet som gagnar oss alla istället för en jobbfabrik där människor förnedras enligt löpandebandprincipen.

Det blir absolut problem med finansieringen enligt den fördelningspolitik som råder idag. Frågan är om svenska folket är beredda att betala för att var och en av oss som vill och kan arbeta ska ha möjlighet att få göra det efter sina förutsättningar och genom egen försörjning?
Kostnaden för detta projekt, som jag helt saknar kompetens att se storleken på, bör ändå vägas mot de förmodat minskade kostnaderna för sjukvård och försörjningsstöd.
Jag vill att vi ska se detta med nya fräscha ögon.
Kan vi inte ställa oss frågorna:

– Hur mycket är det värt att visa människor respekt, att ge dem en tro på framtiden?
– Vad vinner vi på att låta bli?
– Skall man överhuvudtaget mäta grundläggande människovärde, det sätt man bemöter sina medmänniskor på i pengar?

Bland dessa långtidsarbetslösa personer finns de funktionshindrade, de lite äldre som ändå har 10-15 år till pension. Där finns de som saknar vassa armbågar… somliga har stukat självförtroende… somliga försöker komma tillbaka efter ett stökigt liv.. och somliga har helt enkelt bara haft oflyt.
Där finns också sådana som inte vill längre för att de är för sjuka för att arbeta, varför piskar vi dom?
Men en sak har alla gemensamt, alla är vi en fullvärdig del av vårt samhälle, samt medmänniskor och det är upp till oss alla hur vi vill bemötas den dagen vi inte har tillräcklig attraktion på arbetsmarknaden.

Jag vill ha ett mänskligt Sverige där vi visar respekt och hänsyn till varandra i livets alla skeden.

Hur vill du ha ditt Sverige?