Sjuka och arbetslösa har under en längre tid upplevt försämringar i trygghetssystemen. Både ekonomiska och andra så som oförutsägbarhet och ett icke rättssäkert system. Nu jagar man de handikappade, man drar in deras möjligheter till värdigt liv både ekonomiskt och praktiskt. Vi har sett hur man drar in rätten till assistans och nu i veckan  föreslog en utredning att aktivitetsersättningen för unga, studerande handikappade ska slopas.

I går kunde man läsa i flera tidningar, bland annat i DN, att en utredning gjord av Lars Franzén kommit fram till att aktivitetsersättningen för unga handikappade och studerande borde tas bort. Franzén kallar det väldigt nonchalant för fickpengar och redan där funderar jag på om han verkligen vet vad det är han utrett. Det här är ungdomar med helt andra omkostnader än vad andra ungdomar har. Att de där ca 66.000 :- per år som handikappade får mera än sina andra studiekamrater är inte så stor summa att det skulle vara passiviserande och göra att man inte söker jobb för att man inte vill. För det är precis det Ulf Kristersson antyder i sitt uttalande:
– Men det är ett stort problem med en ersättning som inte alls stimulerar till att börja arbeta, säger han.
Det här är ungdomar med stora omkostnader till medicin och vård och att tro att de pengar de får används till fickpengar och sedan också peka på dem och säga att får de pengar blir de lata får det att vända sig i magen på mig!
Skämmes Franzén och Kristersson!

Och så har vi det här med personlig assistans.
För många handikappade är det assistansen som möjliggör ett liv utanför de fyra väggarna, att de överhuvud taget kommer ut, kan gå på konsert, kanske handla kläder till sig själv, gå på bio, göra läkarbesök eller bara komma ut och få luft och se andra människor. Vi har hört om flera, eller egentligen är de riktigt många, som får sin assistansrätt indragen från Försäkringskassan. Om Försäkringskassan räknar på ditt behov och kommer fram till att du har mindre än tjugo timmar så drar de in rätten och ansvaret läggs på kommunen i kraft av lagen om LSS (Lagen om Särskilt Stöd). Kommunerna klarar inte att leva upp till lagen och det blir den enskilde som blir lidande, som inte kommer ut, som inte får hjälp. Så det liv som personen haft innan blir helt plötsligt omöjligt när hjälpen upphör. Den upphör inte för att personen på något mirakulöst sätt tillfrisknat eller för att lagar ändrats utan för att man tolkar och tillämpar beräkningsreglerna från Försäkringskassan annorlunda och hårdare och att ansvaret på det sättet flyttas från staten till kommunen.

Och ibland så kan det drabba  den som med assistans kunde driva ett företag, ge unga handikappade förebilder, vara en make och familjefar med ansvar och försörjningsmöjligheter. För att inte tala om hur han genom sina föreläsningar peppar och stärker alla människor.
Mikael Andersson är en fantastisk människa, han är armlös, benlös och makalös.
Se dokumentären om honom, den gjordes långt innan han fick brevet från Försäkringskassan där man meddelar att man vill ta bort hans rätt till assistans.
Titta på filmen och känn vad den gör med dig, hur den berör dig och tänk på, ha i bakhuvudet tanken på, att han hade till första juli på sig att överklaga beslutet att han skulle bli av med sin assistans.

Här kan du se dokumentären om Mikael fram till 13 augusti och här kan du se den efter det.

Vi på Solrosuppropet.se lär återkomma i ärendet, igen och igen….

Bild från http://www.mikael-unlimited.se/