I dag publiceras en debattartikel i Göteborgs Fria, skriven av Monica Armini, där hon debatterar det här med begreppsförskjutning.
Är det något våra politiker gör med en mening, en anledning eller beror det på okunnighet och slarv? Och spelar det någon roll om man kallar ersättningar för bidrag? Vi tycker att det är viktigt att man kallar det vid dess rätta namn eftersom det i politiska debatter används för att försvara och motivera nedmonteringar av våra trygghetsförsäkringar.

Monica skriver:

 Att börja kalla sjukpenning för bidrag är en farlig förskjutning – likaså a-kassa, som även den är en försäkring man betalar till sig själv så länge man arbetar i händelse att man blir av med jobbet. Allt oftare får vi höra att vi är bidragstagare. Det är inte bra. Bidrag har vi också i samhället, men det är något annat. Bidrag får man om man exempelvis får barn eller om man går på ekonomiskt bistånd (tidigare kallat socialbidrag).

När politiker börjar tala om sjukpenning och a-kassa som bidrag är vi illa ute. Det är en begreppsförskjutning som inte gynnar någon. Redan i riksdagens partiledardebatt i oktober 2011 kallar Reinfeldt förtidpensionärer (som egentligen är personer med sjukersättning) bidragstagare. 147 personer om dagen skulle enligt Reinfeldt ha förtidpensionerats innan reformen (egentligen bara 51). Men det viktiga är att han kallar det bidrag. Och det är illa.

Hela artikeln kan du läsa HÄR.

Så vad är då skillnaden? Vi har tagit upp det här innan men det finns anledning att göra det igen och säkert kommer vi att göra det framledes också.
Att få pengar från sjukförsäkringen är inget bidrag – det är ersättning. Det är en försäkring som du betalat in till när du arbetat för att ha en ekonomi om olyckan eller sjukdom skulle vara framme. Har du försäkrat din bil, ditt hem? Skulle du säga att du får bidrag vid en skada på något av dem när försäkringsbolaget ersätter dig?

Monicas artikel väckte många tankar hos mig. För tretton år sedan brann mitt hus ner efter ett blixtnedslag. Allt försvann och jag hade bara kvar det vi stod och gick i. Det fanns då folk som sa: – Vilken tur att du får ut från försäkringsbolaget.
Vad då tur? Jag hade i många år betalat på den försäkringen just för att få hjälp till nytt boende om det värsta skulle hända.
Jag tycker att det går att jämföra med när kroppen “brinner”, när den inte fungerar längre. Nu kan man ju inte bara riva kroppen och bygga en ny utan man får kämpa på andra sätt. Precis som en totalbrand av ett hus innebär en stor sorg och förlust så innebär en svikande hälsa det. När huset brunnit måste man hitta ett nytt ställe att bo, när kroppen förändras av sjukdom eller skada måste man hitta nya sätt att “bo” i sin kropp. Förlusten man upplever vid en brand, foton, minnessaker, ärvda möbler eller bara den känsla som fanns i just det huset är i stort sett samma som när kroppen sviker, man förlorar en massa möjligheter som förr var självklara och plötsligt är livet aldrig mera sig likt. När man börjar komma ur känslan av sorg och förlust behöver man mycket hjälp, pengar är inte allt men utan klarar man inget.

Ingen kan väl tycka att man inte skulle få ut ersättning från sitt försäkringsbolag efter en brand? Vem skulle kalla det för bidrag?
Inte heller ifrågasätts och misstänkliggörs man på ett sådant sätt som man gör i sjukförsäkringen. Ja, det är klart att det kommer en polisrapport där det fastställs brandorsak, att man inte tänt på själv.
Ingen tycker att man är en parasit eller snyltare för att man får ut sin ersättning.
Jag vet inte vilket som är värst; när huset brinner upp eller när kroppen ger upp.
Men jag vet skillnaden på ersättning och bidrag, jag vet och har fått känna på skillnaden mellan fungerande och icke fungerande försäkring.
Jag bor i ett nytt hus och har varit utförsäkrad sedan november 2010.