Ibland räcker orden inte till.

 

Det  sägs att information är makt, och det är troligen en av de där  sanningarna som är riktigt svåra att rubba, men det finns tillfällen när  man får ta del av information och i efterhand undrar varför man  frågade. Inte för att det inte är angeläget eller relevant, men för att  det man får veta är så vidrigt att man riskerar att tappa tron på saker  som är fundamentala för att orka jobba för förändring.

 

Ett sätt att hantera det, är genom att bli arg – jättearg – och försöka kanalisera den ilskan till något konstruktivt.

 

När man läser berättelsen om Mikael som föddes utan armar och ben och nu riskerar att bli av med sin personliga assistans, eller om Jeanette som har gått igenom helvetet på jorden i form av övergrepp som närapå och bitvis lämnat henne rullstolsbunden för livet, och nu även hon ska fråntas sin rätt till personlig assistans.

 Då  är det svårt att förstå hur inblandade beslutsfattare och tjänstemän  orkar leva med sig själva. Skäms man sig inte sjuk? Drabbas man inte av  en omedelbar vilja att ställa saker till rätta med all den makt man förfogar över? Om man inte gör det, är man då rätt person på rätt plats?

 

Tyvärr verkar det inte som att det är så man tänker, för även om dessa bland alla “enskilda fall” de senaste åren framstår som ett par av de absolut  värsta, har vi på Solrosuppropet.se inte direkt ont om material. Vi kan  följa dem tillbaka ett bra tag, och ännu har ingen med makt att  förändra satt ned foten och sagt “hit men inte längre!” Samma ursäkter hörs istället, som en skiva på repeat, när ansvariga får frågan ‘varför’? “Vi kommenterar inte enskilda fall” eller “Det är tråkigt när människor faller mellan stolarna.”

Förresten,  om människor med ett så uppenbart behov och lika uppenbara ömmande  omständigheter kan nekas hjälp, vad betyder det för dig, som  förhoppningsvis inte befinner dig i en riktigt lika tuff situation? Kan  detta göras mot dem, vad kan göras mot dig när du en dag blir sjuk? Hur  många fler finns där ute som inte har styrkan och språket som krävs för  att ställa sig upp och berätta om sin situation för alla oss andra? Som inte orkar, och har dukat under?

Och hur går det för de som dukar under för klimatet på självaste Försäkringskassan, som får bottenbetyg angående arbetsmiljö? När det gått så långt att Statstjänstemannaförbundet skickat ett öppet brev i protest mot arbetsvillkor som man menar omöjliggör rättssäker handläggning? Vad väntar dem?

 

Och vi andra? Vi som alla legitimerade det här styret med vårt valdeltagande 2010? Vad gör vi?

För vare sig vi röstade på den sittande regeringen eller inte har vi erkänt valets legitimitet genom vårt deltagande, och allt som görs av regering och myndigheter under denna mandatperiod görs i vårt namn.

 

“All makt utgår från folket”, står det i regeringsformen. Klingar det falskt? Fråga dig varför.

Det  är nämligen inte tomma ord. Även om du kan känna dig maktlös, som om  beslutsfattare skiter högaktningsfullt i vad du tycker, skulle  makthavarna aldrig kunna genomföra sin politik utan åtminstone vårt  tysta medgivande. Så ser verkligheten ut i en demokrati – den blir  aldrig bättre än sina medborgare, och vi delar alla på ansvaret för hur  de sämst bemedlade behandlas.

 

Deal with it.

 

Vi  kan fråga oss själva hur det kunde bli så här, vem som bär det  juridiska ansvaret och hur vi ska rösta nästa år i ljuset av det som  gjorts. Det moraliska ansvaret tillhör oss alla i någon mån, för vi har  fortfarande alla möjligheter att när som helst resa oss upp och ställa  krav.  Att engagera oss med en timma eller en halvtimma om dagen. Att skicka ett mail till en riksdagsman. Stå med en skylt på ett torg. Du behöver inte göra det med oss om du inte vill – det här är inte ett värvningsinlägg – men gör det någonstans. Demokrati äger rum hela tiden, 24-7, även mellan valen.

 

Bloggaren Opassande bedriver ett liknande resonemang, angående andra frågor, och länkas  därför här med ett tack för inspiration. I det fallet handlar det om  engagemanget i ett politiskt parti som vi på Solrosuppropet.se varken stödjer eller tar avstånd från,  och om kraven utifrån på att “göra något”. Läs den gärna, men för den  vars favoritprogram på TV börjar nu, kan vi stå till tjänst med den  avslutande uppmaningen, som är sann oavsett vilken fråga man än intresserar sig för:

“Du behövs så jäkla mycket att det inte finns, och du behöver veta det.”

 

Hej förresten, den välmående medelklassen. Ja vi menar dig som är frisk och arbetsför och anställd. Detta är ditt jobbskatteavdrag som talar. Hur var Thailand, förresten?