Här kommer litet goda råd från en härdad socionom som tröskat igenom myndighetssverige både framför och bakom skranket (mest bakom).
Såhär gör jag i kontakten med myndigheter för att få litet rappare service (oftast FK, men kan även funka m. kommuner och landsting).
1. Skaffar mig en kontaktperson (t.ex. en kurator eller en släkting m. anställning på en annan myndighet) med “direktaccess” dvs. som kan ringa “tjänsteärende” till myndigheten och på så vis kapa deras omotiverat långa kösystem.
2. Skaffar mig tillgång till deras eget regelverk som ligger offentligt tillgängligt om man bara vet var man ska leta, samt riktlinjer m.m. Läser in mig på det som gäller mig.
3. När jag ansöker begär jag skyndsam handläggning med hänvisning till något som har med barn eller besvärliga faser i livet att göra och ringer sedan upp för att be dem återkomma så snart de har besked om hur det går i mitt ärende.
4. När de återkommer nöjer jag mig inte med förklaringar om hur hög arbetsbelastning de har. Det är helt irrelevant för mig, utan jag vill att de återkommer med besked inom två arbetsdagar vilket är ett av deras egna kvalitetsmål. Det blir på så sätt en blåslampa för dem.
5. När det då blir fort men fel, vilket är mer regel än undantag, kräver jag att få en fast kontakt på myndigheten som hanterar mitt ärende.
6. Levererar de inte en fast kontakt (lär knappast hända så länge de är så högspecialiserade som de är), hänvisar jag igen till deras egna kvalitetsmål (ytterligare en blåslampa) och har därmed fått en myndighet som arbetar för mig istället för emot mig.
Tråkigt, men om man snällt skall följa myndighetens tänkta flöde kan man bli sittande i månader utan varken pengar eller besked. Detta p.g.a. du kan få byta handläggare mitt i processen och den nye inte har en aning om vad den föregående haft för sig eller vad ni varit överens om. Våga vägra detta! Fråga alltid efter ansvarig arbetsledare/chef som vid vilket företag som helst. Ta reda på vem som är ansvarig för kvalitet i processerna, vilket innefattar kundnöjdhet bla. och se till att ha en egen kanal dit. Då skall du se att det rör på sig illa kvickt.
Det här vill INTE försäkringskassan att du skall veta: http://otacksam.wordpress.com/2013/08/09/vad-forsakringskassan-inte-vill-att-du-skall-veta-nar-du-ringer/
Om något skulle “haka sig”, så tänk på att alltid spela in telefonsamtal och möten. Det kan vara väldigt användbart. Så länge du själv är en av de inspelade är det inget problem. http://journalisttips.se/2012/08/30/fem-tips-sa-spelar-du-in-mobilsamtalen/
Fördelar:
- Du minns vad som avtalats
- Du kan citera ordagrant
- Du agerar med bättre självförtroende eftersom du vet att du kan låta någon oberoende lyssna på samtalet efteråt.
Nackdelar:
- Du kan känna dig obekväm i inspelningssituationen.
- Det kan vara pilligt med tekniken innan man är van.
- Tjänstemännen kan känna sig övervakade i kontakten med dig om/när det kommer fram.
Det sista är både en nackdel och en fördel om tjänstemännen glömmer bort varför de arbetar på en myndighet. De är trots allt där för att du skall få hjälp, inte för att administrera en massiv byråkrati. Det är inte ditt problem. Om de gör det till för mycket av ditt problem, så kan påminnelsen svida litet. Tänk bara på att inte hänga ut dem som privatpersoner. De är människor precis som du och jag och försöker göra så gott de kan i en ofta tröstlös kamp emot både klockan och regelkrånglet. När de blivit litet bryskt påminda gäller det att bli snabbt sams igen.
“Otacksamma Socionomen”
—————————————————
Författaren:
I 40-års åldern, utbildad i Umeå. Erfarenhet från både privat och offentllig sektor. När skraja tjänstemän (jag själv ibland) visar civilkurage och ger någon ett handtag så sitter man ofta brunt till om det förknippas med tjänsteutövningen. Därav pseudonym. Efter att ha förlorat ett barn och varit beroende av FK’s beslut för vård av allvarligt sjukt barn, sjukskrivning och assistansersättning, har jag skaffat mig en rejäl insikt i vad det innebär att sitta på andra sidan skrivbordet. Jag har en blogg med utgivningsbevis, där de som har berättelser om myndigheter och sjukvård, men inte vill skylta med sitt privatliv, kan få dem publicerade.
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.