När regeringen ville driva genom sin arbetslinje så var en del att att sänka skatter och en annan att klämma åt de som var lata eller fuskade. Det skulle löna  sig att arbeta, sa man, inte att gå omkring och vara arbetslös. Men när lönade det sig inte att arbeta och aldrig har väl arbetslösa  haft god ekonomi. Men som det är nu så straffas du som inte har ett jobb.

När man gick ut med sin slogan “det ska löna sig att arbeta!” så vände man sig till dem som redan hade jobb. Klart att de vill att det ska löna sig! Så sänkta skatter – ja tack!
Och inte vill man heller att grannen som inte går till jobbet tidigt på morgonen utan bara är hemma hela dagarna ska ha lika mycket pengar som en själv? Han eller hon får väl bara se till att ta sig i kragen och börja jobba. Och får denne granne inget jobb så ska han iaf inte vara hemma och softa hela dagarna utan han ska aktiveras. Bara det att arbetslösa har aldrig haft lika mycket som de som har jobb, det var en bild man ville måla upp. Och folk köpte tankesättet även om de visste att det inte var sant. För det ska löna sig att arbeta!
Och så föddes FAS3.
Varje månad går 5 000:- per person skattefritt ner i anordnarens ficka som får betalt för arbetskraft.
Hur många finns det i FAS3 nu och hur mycket kostar det?
Inskrivna i sysselsättningsfasen (FAS3)  var förra veckan 35 409 stycken.
 Om vi tar det gånger 5000:- får vi 177 045 000:- på ett år blir det hissnande 2 124 540 000:- (tvåmiljarderetthundratjugofyramiljonerfemhundrafyrtiotusen!)

Bara för att folk som jobbar inte ska störas av att arbetslösa är “lediga” hela dagarna. För inte har det visat sig ge några riktiga jobb. Och finns det inte jobb så kan man ju inte få jobb – hur gärna man än vill och behöver.

Men det lönar sig att jobba i alla fall! Eller….
IFAU kom med en rapport, som SvD Näringsliv nämner, där man skriver att effekten i plånboken minskar eller uteblir på grund av utebliven löneförhöjning, det blir visst så när skatten sänks. Löntagaren har ju redan mera i plånboken.
Men sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar då? Den satsningen får vi ju nu höra är helt avgörande för om ungdomar ska få fortsätta att arbeta inom vården och med att vända hamburgare.
Joorå, det gav några jobb.  Enligt IFAU till en kostnad av 1-1,6 miljoner per jobb. I mitt stilla sinne undrar jag vad som händer när arbetaren fyller 26 år. Om det nu var så att de där andra skulle bli så dyra vid en återgång till likvärdig arbetsgivaravgift att ingen kunde ha dem kvar? När kommer vi se Arbetsförmedlingarna fyllas med nyblivna 26-åringar?

Vi stödjer en arbetslinje, säger regeringen, vi har satt till så och så mycket pengar och lättnader i avgifter.
Men resultaten då? De är så små och svårtydda att de inte ens själva kan redogöra för hur eller vilken effekten som varit eller hur den sett ut. Har haft diskussionen ett flertal gånger med en riksdagsman och när jag och flera med mig pressar honom säger han:
– Men…ni vet ju inte hur det hade sett ut om vi inte genomfört det!

En gång när jag var på återbesök hos en läkare för utvärdering av ny medicinering frågade läkaren mig om effekten.
– Svårt att säga, svarade jag, varken bättre eller sämre faktiskt.
– Odugligt medicin i så fall, sa läkaren.
Tänker på det ofta när det kommer rapporter och utredningar om effekterna av den förda politiken, en medicin kanske inte funkar bara för att den är besk för dem som får ta den!