Ja, det här är till er på Försäkringskassan som vi vet är inne och kollar vår sida. Vi trodde först kanske att ni var intresserade av att veta hur sjuka och arbetslösa ser på sin situation och de regelverk som ni måste förhålla er till och utföra. Förhoppningsvis beror de flesta visningar av vår sida hos er på det. Vi hyser inget generellt agg gentemot er utan tycker mer synd om er som måste följa nuvarande regler. Att det även hos er finns personer som inte passar för sitt jobb är vi dock smärtsamt medvetna om. Tyvärr så misstänker vi att ni även har andra syften med att kolla igenom vår sida. Vi som skriver här och driver föreningen som står bakom sidan, granskas just nu av er. Vi vet att ni har ögonen på oss. Och det är lugnt, vi har inget att dölja.
“För att öka dina chanser att få sjukersättning – håll käften!” Det är de signaler vi får av Försäkringskassan. Läs gärna Lisbeth Forsbergs inlägg. Vi i Solrosuppropet har valt att gå emot vår rädsla med uppenbar risk att nekas eller bli av med vår ersättning. Det finns också en risk att anonyma som läser oss kan tipsa FK. Jag ska förklara hur vi “jobbar”. Vi är sju i styrelsen och runt tio i medarbetargruppen (de som skriver inlägg), ibland har vi gästskribenter också som vi i styrelsen postar. Sex av sju i styrelsen är sjuka sedan många år. Några har sjukersättning, någon arbetar, någon jobbar deltid, någon har sjukpenning och Lippe, som skrivit dagens inlägg, är utförsäkrad och lever på ett litet arv och på att sälja av sitt hem bit för bit. Hon har kämpat med horribla behandlingar och operationer och gjort allt för att kunna komma i arbete. Jag lovar – jag känner henne. Hon är lika envis med att jobba som jag var (är, fan kan inte riktigt släppa tanken på att kunna lönearbeta).
Försäkringskassan ifrågasätter nu om det Lippe gör i Solrosuppropet går att jämföra med arbetsförmåga. De vill påstå att hon har 25% arbetsförmåga iaf. Jag kan meddela att 2 av 3 styrelsemöten har ställts in i år då vi inte ens fått ihop tre närvarande för att vara beslutsmässiga. Om ni ser en konferenslokal framför er då jag säger styrelsemöte så är det inte så vi gör. Vi har möten över Skype, oftast liggandes i sängar eller uppbuffade i soffan för största komfort. Ändå så är vi oftast för sjuka för det. Har man svår värk hänger hjärnan inte med. Man tappar fokus, minns inget och blir grinig. Andra har psykiatriska diagnoser som de kämpar med. ÄNDÅ så gör vi detta. För att ingen annan gör det och för att vi inte är rädda.
Om bloggande eller Facebookande ska jämföras med arbetsförmåga så vill jag gärna veta var jag kan söka ett jobb som stämmer in på våra förmågor. Vi kan tänka, vi kan skriva, dvs vissa dagar och under mycket specifika förhållanden. Och ca 3-5 timmar per månad. Dock inte alla månader. Vsg att anställa – I´m all yours! ELLER. Är det så att Försäkringskassan jagar oss extra mycket eftersom vi skriver om just sjukförsäkring m.m.? Hade vi knypplat, gått på meditation, kollat Hem till gården eller bloggat/Facebookat om pelargoner, schlagerfestivalen, våra egna liv är jag rätt säker på att vår arbetsförmåga bedömts på ett annat sätt. En skam och ett demokratiproblem är vad det är!
Vi långtidsjuka får ofta höra att vi låses in i utanförskap. Samtidigt uppmuntras vi till att aktivera oss för att inte dra på oss fler problem som övervikt, missbruk och depressioner. Men om vi aktiverar oss med något som går utanför det som är bekvämt för Försäkringskassan ska det straffas. Är det så vi ska tolka er?
Hej!
Jag har kommenterat artikeln i Dagens Arena om Solrosupproret på Twitter utifrån ett psykiatri-perspektiv. Det är väldigt bra att du/ni tar upp denna problematik. Rädslan för FKs vakande öga på dem som aktiverar sig i t.ex. brukarföreningar eller blir inbjudna av psykiatrin(!) att delta i olika arbetsgrupper eller nätverk är helt verklig. och den utgör ett betydande hinder när man vill hitta nya sätt att ta del av egna erfarenheter från dem som vårdats inom psykiatrin. Har bl.a. stött på detta i mitt senaste jobb som Forsknings -och utvecklingsledare på Regionförbundet, Jönköpings län. Försäkringskassan- eller kanske snarare regelverket som styr handläggarna- utstrålar inte precis någon dynamisk människosyn där egna initiativ för att hantera sjukskrivningen ses som något positivt.
Fortsätt att väcka uppmärksamhet kring detta! Är nu pensionär sedan några månader, men fortsatt engagerad i frågan bl.a. eftersom jag också har en roll som anhörig till en person med psykisk funktionsnedsättning.
Hej Bengt-Ove!
Ja, det här är verklighet för väldigt många människor. Osäkerheten om vad man får och inte får göra är stor. Därför avstår sjuka att engagera sig av rädsla, dels för att bli av med ersättningen och dels pga vad omgivningen ska tycka. De som beviljats sjukersättning har rätt att aktivera sig på olika sätt inom rimliga gränser, olika regler dock beroende på om man fått den före eller efter 2008. Men alla de som har sjukpenning och väntar på utredningar, vilket kan ta åratal, har mindre lagligt stöd för att aktivera sig.
Samtidigt pratas det ofta om hur vi långtidssjuka mår bra av aktivitet. Om vi försöker hålla igång, så mycket vi bara klarar av, mår vi bättre mentalt, fysiskt och kommer ha lättare att komma i arbete om vår arbetskapacitet förändras. Senaste årens hets mot sjuka har gjort att många sjuka drar sig undan som du säger. Sjuka väljer att prata i dolda rum på internet. Då slipper de oron och ifrågasättanden. De dolda rummen kan fylla sin funktion eftersom läget är som det är, men att en stor del av befolkningen ställs utanför på detta sätt kan inte vara meningen. Vi ser det här som ett stort problem, både demokratiskt, hälsomässigt och rehabiliteringsmässigt.
Ett förtydligande från Försäkringskassan vore önskvärt. Då skulle godtyckliga bedömningar minska.
[…] Leine Johansson, Fredrik Jansson, Tord Andersson, Olle Ludvigsson, Bengt-Urban Fransson, Carina Wellton, Martin Moberg (igen) och Alliansfritt […]
Ni som driver Solrosuppropet är hjältar och har min största respekt!
Jag tänker ofta att mitt skrivande är det som får mig att orka fortsätta kämpa, för det är ingen lätt kamp när vården gör mig sjukare och rätt behandling inte finns tillgänglig. Tanken på att skrivandet ska vändas emot mig ger mig mardrömmar men jag tänker att jag också ska vara modig och skriva ändå, berätta det som behöver berättas och göra det som faktiskt driver mig framåt.
Hej Patientperspektiv!
Tack för dina uppmuntrande ord. Som du skriver så kan det vara en nödvändig ventil att kunna berätta om hur man har det och hur systemen fungerar. Det kan också göra att man genom internet får kontakt med andra, något som annars kan vara svårt då ens omgivning är upptagen med lönearbete och man själv kanske inte har ork eller råd att ge sig iväg på olika saker. Att vi sjuka ska vara rädda för att uttrycka oss måste få ett stopp. Det är en demokratisk rättighet som vi kommer kämpa för. Reglerna är mycket luddiga och kan tolkas lite hur som helst verkar det som, beroende på handläggarens inställning.
Trevlig helg!
Det känns absurt på nåt sätt, att man som sjuk inte ska tillåtas ha en fungerande hjärna, för det är ju det man säjer med att förfölja och trakassera sjuka som valt att engagera sej i något. Sen är ju solrosuppropet inte en enskilds verk, det är många tillsammans som uppbådar sina små krafter för att berätta hur vi behandlas. Det är inte demokratiskt att vi måste göra det anonymt, pga risken för repressalier från fk. I vilket Sverige lever vi egentligen? Det känns som den där skämtfilmen om fk, där man visst kan ha arbete fast man är förlamad – som skyltdocka. Jag brukar tänka för mej själv, ni vet den där Ebba Grön-låten – Mina tankar är det sista som dom tar. De har plockat av oss allt, försöker få det att framstå som att vi är simulanter, men våra tankar kan de aldrig ta, även om de jävligt gärna skulle vilja det. Stå på dej Lippe, vi är med dej, i med och motgång.
Tack Stina!!
Ja, visst tänker man ett kort ögonblick att det kanske är bäst att lägga ner eller iaf skriva anonymt. Men den tanken hinner aldrig sätta sig. Jag vet och anser mig ha rätt att höras och synas, så det så!
Så tack igen för stödet Stina :)