I tre av fyra dagar har jag nu varit på bokmässan i Göteborg – och jo, jag kommer vara där även imorgon, söndag. Inte primärt som representant för Solrosuppropet, utan i jobbet. Har stått i en monter som vi, dvs tidskriften SocialPolitik, delar med åtskilliga andra Göteborgs-tidskrifter under namnet Nätverkstan. För mig har det inneburit att springa mellan lastkajen och montern med tidskrifter, dela ut gratis-ex, prata med mäss-besökare samt affischera vår chefsredaktörs tal från det lilla podiet.

Vad är då bokmässan utöver gratis kaffe, dyr mat, böcker, böcker, böcker, pamfletter, flygblad, tidningar, massvis med folk och gott om kändisar? Tja, det är en mötesplats för fackfolk (första en och en halv dagarna är det bara öppet för branschen), men minst lika viktigt: en mötesplats för vanliga människor och den så kallade finkulturen.

Här kan man stå öga mot öga med en livs levande författare. Snacka med riktiga förläggare, chefsredaktörer, journalister och andra som tillhör den tredje statsmaktens elit. Det är fint. Det är demokratiskt. Att det sedan tenderar att bli en smula kaotiskt får man tåla. Allmänhetens kö ringlade sig bort till Scandinavium imorse. Och inne på mässan var det minst sagt trångt.

De första två dagarna var jag lite optimistisk och tänkte gå på seminarier. Hann med Kent Wernes om Ofärdsland i torsdags. Men det var det enda. Idag hämtade jag inte ens ett seminerieprogram. Men jag tittade i alla fall igenom titlarna på programmet och konstaterade att väldigt lite handlade om den sociala utslagning som vi bevittnar i vårt, Solrosuppropets, arbete. Frågan som kom bort i valrörelsen är inte heller en stor fråga på bokmässan. Om man nu bortser från Maria Wallins föredrag från monterscenen. (Och säkert en massa andra småföreläsningar från övriga podier också.)

Men vad har man för känsla då när man kommer hem såhär efter tredje dagens litterära inferno? Ja, Wernes seminarium var helt klar lyssningsvärt – om än i kortaste laget. Bara tjugo minuter. Men sedan är det diskussionerna man minns. Samtal med enskilda besökare. Nya kontakter. Berömmet vi (Solrosuppropet) fick av Anders Löwdin, stockholmsfotograf, t ex, för att vi lyckats nå ut så tydligt med vårt budskap och våra krav. Att vi blivit en maktfaktor. Det värmde.

En önskedröm, om än inte så realistisk, vore att vi skulle kunna ha vår egen monter på mässan. Förutsatt att vår förening fortfarande behövs. Ett fång solrosor på ett bord och massvis med diskussion om socialförsäkringsfrågorna. För det behövs kanske mer än någonsin. Nu när vi står inför ett maktskifte i Sverige. Någon måste bevaka så att inte utförsäkringarna, fas 3 och bristerna i rehabiliteringen glöms bort. Någon måste vara det bevakande ögat. Och det är vi.