Christine Holmberg har blivit intevjuad av Dagens Arena om hur det var att bli fattig och samtidigt ha barn. Om stressen över att ekonomin skulle drabba barnen och deras situation. Även om hon säger att hon lyckats parera ekonomin så att barnen skulle få en någorlunda normal uppväxt säger hon till Dagens Arena att ”vi går ju inte på bio, vi åker inte på lekland eller simhallsbesök eller något sådant. Vi håller oss ju hemma”.
Det kan man fråga sig, är det vettigt? Att inte ha råd att ta med sina barn till badhuset? Pratar vi inte mer än relativ fattigdom nu – är det inte en faktisk fattigdom? Att inte ens kunna upprätthålla simkunnighet hos sina barn är ju mer än lyxkonsumption. Det är något av en basstandard för en barnfamilj.
Det är en gripande berättelse som Christine delar med sig av. Läs den gärna på Dagens Arena. Och lämna gärna kommentarer. Christine varnar själv – så som vi så många gånger gjort tidigare – för att långtidssjuka ska ställas mot andra grupper, som långtidsarbetslösa eller flyktingar. Men det är inget som ska blandas samman. Vi lever i olika sammanhang och det är djupt beklagligt att det finns krafter i samhället som utnyttjar brister i socialförsäkringssystemet för att piska upp en främlingsfientlig stämning.