Jag vill inte börja tvekande. En ska aldrig erkänna osäkerhet. Men så är det. När jag sätter mig vid datorn nu vet jag inte om det kommer finnas ork att avsluta texten. Jag har inte orkat mycket på väldigt länge. Sjukskrivningarna har återkommit mellan perioder av jobb eller studier men det är första gången jag är utförsäkrad. Det fanns inte ens på agendan när jag som 16-åring fick träffa läkaren som sa att jag borde skjuta upp gymnasiestudierna och göra ett nytt försök året därpå. I skrivande stund har jag snart genomlevt…nej, överlevt 3 månader som utförsäkrad och är i sämre skick än när jag för ett par år sedan återigen blev sjukskriven.

Detta är vad jag kommer skriva om. Inte min sjukdom eller min upplevelse av utförsäkringen men om en väntan på sjukförsäkringspolitik som inte hotar med indragen inkomst bara för att en råkar vara sjuk. Den väntan. Och vad som sker, eller snarare inte sker från politiskt håll. För det här är inte försäkringskassans misstag som många påstår utan det är en lag som måste förändras.

I september var det många som hoppades, i december hördes det jubel över att den bortre tidsgränsen  skulle bort. Jag var för deprimerad, kunde inte tro på något alls och var tyst. Nu pratas det i media igen om att politiker är överens att utförsäkringarna ska upphöra. Jag har letat efter ”när” och vilka motkraven är. Varför står det inget om när?

Socialförsäkringsutredningen har pågått i flera år med syfte att ta reda på hur människor ska undvika sjukskrivning och stanna kvar i arbete eller snabbare återgå i arbete. Däri ligger fokus. Inte hur vi med långvariga/kroniska sjukdomar ska leva ett rimligt liv, må så bra som möjligt, få ork och förmåga att arbeta om sådan möjlighet finns. Det verkar inte existera en oro över att alltfler blir sjuka utan det är snarare ett missnöje att såna som jag kostar pengar och inte arbetar. Det heter att göra rätt för sig.

Resultatet är ganska intetsägande, i alla fall om en lyssnar på utredningens ordförande när han berättar. Det är kontroll och åtgärder och om och när. Det finns inte heller en färdig överenskommelse ännu. Men i grova drag handlar det om mer kontakt med försäkringskassan, fler och täta kontroller av arbetsförmåga. Hur det ska göras eller finnas utrymme på den redan överbelastade myndigheten förklaras inte. Den bortre tidgränsen försvinner när förslaget är färdigt, när alla dessa kontroller är införda och när det får önskade effekter. Sen. Hur många fler hinner utförsäkras innan ”sen” inträffar? Det är viktigt att människor inte ”fastnar i långa passiva sjukskrivningar” säger man och det pratas om ytterligare kontrollstation (vad det nu är) innan tidsgränsen tas bort.

Jag lyssnar och förstår inte hur allt det här går ihop. Hur förväntar en sig att de positiva effekter som aldrig kom med utförsäkringarna ska dyka upp med utförsäkringar i systemet samtidigt som den sjukskrivne ska genomgå fler kontroller och myndighetskontakter? Hur får en önskade effekter innan otryggheten som en utförsäkring innebär åtgärdas? Samtidigt, tänker jag att det här kanske är alliansens sätt att backa från en obstinat politik kring tidsgränser i sjukförsäkringen utan att faktiskt behöva erkänna fel. För borde inte regeringen egentligen kunna stryka tidsgränsen med nästa budget utan alliansens krav? Nej, jag vet fortfarande inte vad som sker. Jag väntar, precis som många andra, på en lag som kan ge oss en trygghet vi borde ha rätt till men som ständigt skjuts på framtiden.

Agnieszka Lipinska

@Nieszkas på Twitter