Måndagen de 24 augusti var tre representanter från Solrosuppropet.se hos socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för att lämna över ett yttrande om sjukförsäkringen. Vi lämnade också över den namninsamling vi haft här på sidan för att avskaffa utförsäkringarna och FAS3. 

Vi träffade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, politiskt sakkunniga Sanna Fransson, chefen för socialförsäkringsenheten Maria Hemström Hemingsson och Peter Wollberg från socialförsäkringsenheten. Vi från Solrosuppropet.se var Carina Wellton, Anette Forssander och Lisbeth Forsberg.
Vi har delat in vårt yttrande i sex olika delar och del ett handlar om tidsgränser i sjukförsäkringen.

Viktigast av allt: avskaffa den bortre tidsgränsen.

Sjukdomar kan inte tidsbegränsas, samma sjukdom tar olika lång tid för olika individer
att läka och återhämta sig ifrån.
Man kan ha olika grad av sjukdom eller skada samt olika förutsättningar för
tillfrisknande. Den oro som det innebär att ha en tidspress är inte till nytta utan snarare
tvärtom.
Oron för ekonomin och den otrygghet som följer med densamma kan vara motverkande.
Att inte veta hur man ska ha råd med mediciner, behandlingar, mat och boende dränerar
den energi och kraft man kunde använt till återhämtning.
Men ska man få vara sjukskriven hur länge som helst?
Ersätt den frågan med: får man vara sjuk hur länge som helst?
I den bästa av världar blir alla friska och återfår sin arbetsförmåga inom överskådlig tid
men när så inte sker bör man inte kastas ut ur sjukförsäkringen utan att i sådana fall gå
vidare till ett annat system som ger ekonomisk trygghet.
Vi ser många sjuka, med läkarintyg, som nu återfinns i socialförvaltningars och
Arbetsförmedlingens siffror samt ofta i FAS 3.
Det brukar kallas för att de “är närmare arbetsmarknaden” men de är inte friskare – bara
fattigare och otryggare.
Vid en sjukskrivning som inte antas avslutas inom kort tid bör man inrätta individuella
tidpunkter för stöd, inte allmänna tidsgränser.
Intentionen bör vara att få den sjukskrivne frisk så fort och bra som möjligt, inte så fort
som möjligt ut ur försäkringen.
Med individuella tidpunkter läggs fokus mera på utvärdering av tidigare insatser och
åtgärder samt på planering för fortsatt arbete. Här är viktigt att alla aktörer är med och
tar ansvar, alla från individ till myndighet och vård. Någon kanske behöver stöd vid
tätare tidpunkter och någon mera sällan. Om individen själv får vara med och planera
och utforma sin plan är förutsättningarna mycket bättre än om man bara upplever att
samtal och möten är för kontroll och att beslut tas utifrån en redan fastställd och allmän
mall.
Vid borttagande av bortre tidsgränsen är den försäkrades SGI skyddad på ett annat sätt
än nu då den efter varje utförsäkring sjunker eller kan förloras.
Efter införandet av den bortre tidsgränsen ökade inte avslutningssannolikheten efter ett
års sjukfrånvaro utan var i stort sett oförändrad. Det som minskade var avslutade
sjukfall innan ett år.
Den bortre tidsgränsen har inte varit en reform som fungerat för att sänka sjuktalet
vilket vi anser bevisat genom att sjuktalen sjönk innan den infördes och återigen steg
samtidigt som konsekvensen av den samma började drabba sjuka vid årsskiftet
2009/2010

Att utförsäkringarna skulle avskaffas var inget att diskutera. Ingen blir frisk av otrygghet och fattigdom samt att det inte påverkat sjuktalen på det sätt som det hävdades att det skulle göra när det infördes.. Det var alla vid bordet överens om.

Vi fick däremot detaljerat beskriva hur vi tänker oss att individuella tidspunkter och handlingsplaner skulle kunna se ut. Vid ett sjukfalls början kan finnas en fast tidpunkt för att fastställa hur den följande tiden ska se ut. Alla kan ha olika förutsättningar för läkning och återhämtande. Därför bör vid första kontakt bestämmas vad och hur mycket som ska göras och av vem samt en tid för återkoppling och utvärdering sättas.
Ett sådant uppföljningsmöte skulle kunna se ut så att den sjuke ska delta i någon behandling, söka hjälp hos specialist eller annan insats för att komma vidare. Handläggaren kan få i uppgift att kolla upp eller ordna med någon hjälp från sitt håll. Man lägger ansvar på både individ och myndighet och en förutsättning är också en fungerande vård.

Vi påpekade även att när någon är mycket sjuk kan det vara värdefullt att bara ha kontakt och då kan ett telefonsamtal räcka. Ett som i förväg är satt till dag och tid och där man hör sig för hur den sjuke mår. Finns det nu möjligheter att gå vidare i vård och rehabilitering? Vad kan myndighet, individ och vård göra för insatser och åtgärder? Det viktiga är att man får de här mötena och samtalen en karaktär av stöd och hjälp där den sjuke har möjlighet att påverka och vara medbestämmande. Men alltid uppföljning, utvärdering och planering.

Vi kände att vi fick gott gehör för våra synpunkter bland annat genom att de ifrågasatte våra synpunkter och vi fick motivera och argumentera. Strandhäll berättade att tidig höst ska det komma ett brett åtgärdspaket vad gäller sjukförsäkringen. Vi ser fram emot nya förslag för en schysst sjukförsäkring och vill tacka för att vi fick komma och ha ett riktigt bra samtal.

Namninsamlingen gav 1.893 namn och underskrifter. Tack för er medverkan.
Nästa inlägg handlar om skäliga ersättningsnivåer.