Vi har hört det flera gånger från högern att det sämsta regeringen gjort när det kommer till socialförsäkringarna är att avskaffa den bortre tidsgränsen. I de skuggbudgetar som nu presenterats har det unisont talats om nödvändigheten av att återinföra den. Vi har dock inte hört något förslag om hur man vill minska ohälsan – bara kostnaderna för den. Hur vill de att det ska fungera?

Ulf Kristersson, moderaternas ekonomiske talesman, skrev 1990 en text när han var ordförande för MUF. Det är ett tag sedan visserligen men där hittar vi nog förklaringen till varför man anser att välfärdsstaten är av ondo och man i stället förordar ett välfärdssamhälle. Vad är skillnaden?

En nattväktarstat  ansvarar för rättsväsende, polis och försvar, medan utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi.
I en välfärdsstat står vi för gemensam välfärd och i ett välfärdssamhälle står individen själv för trygghet, vård och omsorg. När man inte själv kan det så ska familj, släkt och vänner ta över. Först när man står helt ensam ska då staten till sist gå in. Ulf Kristersson kallar det för välfärdssamhälle men jag kallar det för nattväktarstat.
Nedan ett utdrag ur texten och när man läser det så förstår man resonemanget om utförsäkringar, sänkta löner, subventioner för arbetsgivare, jobbskatteavdrag, privatiseringar…ja, faktiskt allt!
Och om det är det samhället man strävar efter så har faktiskt högern rätt: återinför den bortre tidsgränsen!

 

I det äkta välfärdssamhället finns det två frontlinjer för välfärden och omsorgen,
som det heter med den moderata framtidsgruppens terminologi. Den första
frontlinjen går i människors “lilla värld”, hos individen själv och hennes familj, anhöriga och vänner. Det betyder att det i välfärdssamhället faktiskt skall vara individen som betalar sin sjukförsäkring, sparar för sin pension och betalar sitt eget boende och familjen som ordnar och finansierar omsorgen om barnen och de äldre. Vård- och omsorgstjänster liksom socialförsäkrings- och pensionssystem kommer att erbjudas människor av konkurrerande privata företag på en välfärdsmarknad.

Valfrihet och mångfald kommer därför att bli välfärdssamhällets främsta kännetecken. I denna första frontlinje saknar staten och politiken helt inflytande.
Det är också i denna första frontlinje som människors frivilliga hjälp och stöd till andra, både inom och utom den egna bekantskapskretsen kan utvecklas och
kanaliseras. För den kollektiva välfärdspolitikens förespråkare är privat välgö-
renhet ett fult ord. Och det är ju förståeligt om man tror att medmänsklighet och omtanke endast kan tvingas fram genom beskattning.

Men det tror inte vi. Vi vet att människor bryr sig om varandra utan att behöva kommenderas till det. Vi vet också att möjligheten för denna omtanke att kunna utvecklas till ett väl fungerande nätverk av enskilda välgörenhetsinitiativ kommer att öka när skatterna sänks.
Det är i den andra frontlinjen som staten kommer in. Det är först när välfärdens
första frontlinje inte finns eller inte klarar av människors behov av hjälp som välfärdspolitiken skall ta vid.

 

Texten ovan utdrag från För en individuell välfärdspolitik.

Gå gärna in och gilla Solrosuppropet.se på Facebook!