I regeringens förslag för att få ner sjukfrånvaron, den så kallade Hälsoväxlingen, finns 25 punkter på 7 områden. En av punkterna handlar om arbetsgivares medfinansiering vid anställds sjukdom. Från och med dag 90 i en sjukskrivning föreslås att arbetsgivaren ska betala 25 procent av kostnaden för sjukpenningen. Nu är högern orolig. Ekonomiska incitament mot företag vill de inte se och därför pratas nu om oro och bördor och de verkar ha svårt att ta sig till informationen. Vad man gör är att man nu sprider denna oro till företagarna med hjälp av organisationer som t.ex. Svenskt Näringsliv.

Tidigare har de ekonomiska incitamenten för sjuka att återfå arbetsförmåga mest legat på individen men nu föreslås att arbetsgivarnas incitament ska förmå dem att bättre genomföra det ansvar som faktiskt redan ligger på arbetsgivarna. Det är alltså inga nya insatser som ska göras utan de som redan finns ska göras i större och bättre utsträckning. Det föreslås nu en rörlighet i kostnaderna för sjukfrånvaron, att de arbetsgivare med hög sjukfrånvaro bland sina anställda ska genom ekonomiska incitament se att de lönar sig att sköta om arbetsmiljön och att göra tidiga insatser. Tyvärr är det många som bara ser att det kan straffa sig att inte göra det och att det då innebär en större kostnad. “Alla blir inte sjuka av sitt arbete, en del får cancer” är ett argument som ofta dyker upp i argumentationen mot medfinansiering. Det kommenteras från regeringen i promemorian om Hälsoväxlingen så här:

I de fall sjukfrånvaron är hög på en arbetsplats och arbetsgivaren får ökade kostnader är det enligt arbetsgruppen inte sannolikt att frånvaron beror på att arbetsgivaren skulle ha ovanligt många arbetstagare som plötsligt har drabbats av svåra, ej rehabiliteringsbara, sjukdomar. Snarare tyder forskningen på att det just handlar om faktorer i arbetsmiljön.

Ekonomiska incitament är inte för alla?
När Alliansregeringen införde den bortre tidsgränsen (utförsäkringarna) var en av motiveringarna att det ska löna sig att arbeta, att vara sjuk skulle straffa sig och högern applåderade detta ivrigt när det genomfördes i riksdagen. Lika mycket som man då var ivrig är man nu orolig, hur ska det nu drabba oss? Det finns många uträkningar om hur det kommer att drabba, eller rättare sagt, om hur det kan komma att drabba arbetsgivare. När man räknat på det har man sällan tagit med de faktiska förändringar som förslaget i sin helhet innebär. Det viktigaste man missat är att man faktiskt får friskare anställda. Det ska löna sig att ha friska anställda. Mer om detta i ett senare inlägg.

Att se risker med reformer är viktigt.
När vi ser tillbaka på till hur det gick till när Alliansen gjorde sin reform av sjukförsäkringen så ser vi en hafsigt genomförd reform där man trots varningar genomförde den. De risker som påtalades ignorerades och sjuka blev utförsäkrade, sjukare, fattigare, hamnade i försörjning genom försörjningsstöd eller anhöriga. Efter kritik och rapporteringar om folk som for illa och hamnade mellan olika stolar genomförde man vid flera tillfällen ett lappande och lagande av sjukförsäkringen men bra fick man aldrig till det. Försvaret då var att det drabbade “bara enskilda” och om det nu gjorde det så var det nästan inte sant utan benämndes som “myter”. Dessutom drabbade det ingen arbetsgivare.
Med nya förslaget om medfinansiering ser regeringen att det finns en risk för att  små företag att drabbas och det finns en risk för att individer med sjukdomshistoria eller funktionshinder får det tuffare på arbetsmarknaden. Det har man i förslaget tagit stor hänsyn till och infört olika undantag för att minimera riskerna. Det känns bra, att man inte bara som Ulf Kristersson sa om sin sjukförsäkringsreform säger att vid reformer kommer alltid några i kläm.

Interpellationsdebatt om medfinansieringen av sjukförsäkringen.
Tisdagen den 10 maj hölls en interpellationsdebatt mellan å ena sidan Annika Strandhäll (s) och å andra sidan Lotta Finstorp och Katarina Brännström, båda moderater, om företagens medfinansiering av sjukpenningen. Finstorp och Brännström hade skrivit var sin interpellation (fråga från en ledamot i riksdagen till en minister i regeringen) där de frågade om socialförsäkringsministern kunde lova att den föreslagna medfinansieringen av sjukskrivningskostnaden inte “kommer att medföra ytterligare bördor för arbetsgivarna samt vilka åtgärder som tas för att den inte kommer att leda till att personer med sjukdomshistorik, kroniska sjukdomar, funktionsnedsättning eller någon annan riskprofil får svårare att få arbete”.

Ytterligare bördor för arbetsgivare?
Strandhäll svarar att i förslaget till hälsoväxling ingår att arbetsgivaravgifterna sänks med 0,16 procentenheter vilket skulle betyda att arbetsgivarna som helhet inte får någon ökad kostnad. Däremot får man en mer rörlig kostnad för sjukfrånvaron. Den arbetsgivare som jobbar aktivt för arbetsmiljön och för att hålla sina anställda frisk ska det löna sig för och den som inte tar ansvar får större kostnader. Arbetsgivarna kommer inte att få ett större eller vidare rehabiliteringsansvar enligt arbetsmiljölagen eller socialförsäkringsbalken än vad de har idag. För småföretagare föreslås ett fribelopp på 33 500 kronor.
De stora arbetsgivare med mest sjukfrånvaro är kommuner och landsting, där skjuts till 10 miljarder årligen. Det skulle kunna ge ca 10 000 nya anställningar i de yrken där det behövs flera anställda. Om det här förslaget i Hälsoväxlingen går igenom så kommer fortfarande 92 procent av kostnaderna att ligga på den allmänna och gemensamt finansierade sjukförsäkringen.

Svårare för arbetssökande med sjukdomshistoria att få anställning?
Strandhäll fortsätter svara att vid anställning av någon som har sjukdomshistoria eller
som kan riskera längre sjukskrivningar görs undantag. Arbetsgivaren behöver då inte betala 25 procent av sjukpenningen efter 90 dagar och inte heller någon sjuklön de första fjorton dagarna som nu är. Undantag görs också för de med funktionsnedsättning och för de med särskilda svårigheter att få jobb. Lönebidragsanställningar och instegsjobb kommer inte arbetsgivaren att behöva ha sjukkostnad för heller.
Effekter av förslaget ska dock noga följas upp i det avseendet också.
(slut på referat från interpellationen)

 Är det skillnad på ekonomiska incitament för sjuka och för arbetsgivare?
Alla vill ju att folk ska vara friska och behålla sin arbetsförmåga, ingen vill att det ska vara dyrt. Men kostar gör det och när nu de anställda är de som fått dra med incitament själva, är det inte då dags att lägga större krav på arbetsgivarna att faktiskt genomföra det arbetsmiljöarbete och rehabiliteringsarbete det faktiskt redan är ålagda att göra? När stora arbetsgivare och företagarorganisationer går ut och uttalar sig blir det väldigt cyniskt. Man har inte”råd” att ta det ansvar för sina anställda som redan åligger dem utan ser hellre att kostnaderna helt ligger kvar på de anställda. De som betalar i fattigdom för de ekonomiska incitamenten och med lidande för sin sjukdom. Den oro som arbetsgivare känner är inte att jämföra ens med en utförsäkrad sjuk.
Att kvinnor är de mest sjukskrivna kanske inte beror på att de är särskilt svaga? Man kanske ska titta på de arbetsplatser som har flest kvinnliga anställda och då upptäcker man att de män som finns i samma yrke hos samma arbetsgivare inte ligger långt ifrån samma nivå. Därför är det ju särskilt sorgligt att se SKL:s uttalande.

Det är skillnad på reformer och reformer.
Om man har genomfört en reform som inte gav önskat resultat – varför vill man då återinföra den?
Om man avskaffat en reform innan den utvärderats – hur kan man då säga att den inte fungerat?
Är det ideologi som styr de politiska besluten mera än resultaten i sådana fall?
Det ska jag fundera på i nästa inlägg!

Tills dess: Följ och gilla oss på Facebook, Twitter och nu även Instagram!