Idag skriver gästskribenten Alexander Forselius hos oss. Han skrev det här inlägget först som en kommentar den 10 augusti till SVT’s nyhet att aktivitetsersättningarna ökar. Vi tyckte kommentaren var en bra liknelse mellan tågsurfning och att som ung, funktionsnedsatt försöka ta sig in på arbetsmarknaden. Solrosuppropets egen respons på nyheten kunde du läsa här igår. Vi tackar Alexander för lånet av texten och önskar lycka till i framtiden med jobb och musik.

 

Så här är det för mig (i metafor):

Jag får hjälp att boka en handikappbiljett (lönebidrag) till anställningståget som går strax. När jag kommer till perrongen med min SIUS (särkilt introduktions- och uppföljningsstöd som man kan få från Arbetsförmedlingen) säger konduktören att jag får sitta mellan vagnarna, eftersom de inte har råd med fler platser. Finns aldrig några riktiga säten till mig trots att jag köpt en dyr biljett. Jag får tågsurfa i 200km/h utanför vagnen. Men först vill han testa om jag kan sitta i vagnen. Konduktören säger då att jag får gå av om det kommer en annan passagerare. Jag hinner åka till nästa station innan en kvinna kommer och hoppar på, och jag får gå av vagnen. Eftersom jag är en VIP-passagerare på IT-banan så kommer strax ett nytt tåg, då säger konduktören att jag får en plats utanför tåget. När tåget åker iväg får jag hålla i mig allt vad jag kan för att inte ramla av. Vid andra sidan fönstret sitter andra i min ålder och dricker kaffe, tar en latte och jag ser flera tomma säten inne i vagnen. Men enligt konduktören är dessa säten förbokade eller så har maxvikten på vagnen uppnåtts och därför får jag inte sitta inne i vagnen för att de måste spara på bränsle och därmed sänkt maxvikten. På nästa station kommer en hel drös med passagerare som sätter sig och konduktören bjuder på både kaffe och bullar. Sedan åker tåget ut på bron och hastigheten ökar. Jag får hålla i mig allt hårdare, kramp i hela kroppen och jag kämpar för att hålla mig kvar. Sen kommer en snabb sväng, och jag tappar taget med ena handen. Jag försöker klamra mig fast, sedan så gnisslar det under hjulen och tåget bromsar in. Jag tappar taget och ramlar av, medan tåget åker vidare. Denna historia är en metafor (en liknelse). För jag är en kille som befinner mig i den situationen att jag har aktivitetsersättning. Jag är en kille som förvisso har utbildning inom dataprogrammering, en hett eftertraktad kompetens inom arbetsmarknaden, men jag har hittills lyckats behålla 0 jobb efter ett år. Noll jobb, du läste rätt. Jag har 50% aktivitetsersättning idag. Jag får helt enkelt åka på tågtaket på mina jobb.
Grejen är den att med min kompetens är det förvisso möjligt att sticka ut och ha ett CV som attraherar arbetsgivare, men när man väl börjat jobba en stund på en anställning/praktik så slutar det ofta med att anställning/praktik avslutas på grund av arbetsbrist eller att det “sociala spelet inte fungerar” eller att man själv inte orkar med pressen. I det fallet där det var arbetsbrist verkar det mer som att arbetsgivaren ville vara “snäll” och inte avsluta på ett sätt som skulle skada för mig (då uppsägning av personliga skäl gör att man mister a-kassa).

Jag har varit i en karusell av praktikplatser, anställningar och utbildningar. Det som är så frustrerande är att jag, genom mina väldigt attraktiva kunskaper ofta knyter kontakten med nya arbetsgivare, men samarbetet eller kontakten ofta bryts innan det något går i hamn, eller kommer “förbi” slutet på första året med lönestöd. Det är liksom som att man aldrig passerar den magiska gränsen, utan bara rinner igenom.

De “normala” kan sitta inuti vagnen och njuta av kaffe och bulle från bistron…De “normala” kan sitta inuti vagnen och njuta av kaffe och bulle från bistron medan jag åker med livet som insats. Livsfarlig tågsurfning! Så är det på arbetet och därför jobbar jag ännu hårdare och pressar mig själv för att göra mig så attraktiv och försöka hålla mig kvar. Skulle man göra så i tågbranschen skulle det bli ramaskri, men det är så jag blir behandlad på arbetsmarknaden. Det värsta är faktiskt inte att jag aldrig får kontakt med arbetsgivare, utan att jag ofta låses in i falska förhoppningar som grusas när vi väl bestämt något med dem, och därmed också jag missar andra chanser i livet för att arbetsgivarna “lurar” in mig i falska förhoppningar. Jag har varit med om detta senast i våras när jag hade a-kassa och det blev mycket, mycket kostsamt då jag ekonomiskt hade förberett för en anställning som brutits precis innan vi skulle börja. Arbetsgivaren håller fast vid att en anställning blir av, sedan några dagar innan vi ska ha uppstartsmöte grusar de alla mina förhoppningar.

 

Det är detta som gör mig så deprimerad i detta. Därför funderade jag på att söka 75% aktivitetsersättning (har 50% idag) och satsa 25% på min musik. För när jag arbetar själv med mitt kreativa, så kan jag göra hur mycket som helst. Jag skriver egen musik på datorn som jag lägger ut, och med lite tur har jag haft många spelningar. Men att leva på musiken är svårt, även om det tillfälligt växer, eftersom det då kommer en massa krav på bokföring m.m. Så jag är lite handlingsförlamad hur jag ska göra men jag vill gärna lära mig bokföring och allt och satsa, det är min förhoppning. Men min musik gör mig lugn och hjälper andra, och jag har över 1,8miljoner spelningar på Spotify.

Nu ska jag försöka gå en tvåårig utbildning på Lernia, på 50% och hoppas att det leder till ett jobb. För jag tror ändå att det är mina kunskaper som väger upp. Men som sagt, det har visat sig vara en regel att de biljetter jag får av arbetsgivarna på sina “resor” är att sitta på taket och ramla av i kurvorna eller som standby-passagerare och vara beredd på att när som helst kliva av tåget. Trots att jag betalat “dyrt” för biljetten i form av mycket jobb för att hitta arbetsgivaren. Nu kastas svårt sjuka ur sjukförsäkringen och jagas med blåslampa. Om arbetsmarknaden var mer öppen för oss skulle de som verkligen inte kan arbeta få sin sjukpenning – det skulle alla vinna på.

 

 

Alexander Forselius
Jag är en kille/tjej med asperger som har datorer och musik som mina största intressen. Jag satt vid datorer istället för att leka med de andra barnen, har utbildning inom IT och musiken har varit viktig för mig hela mitt liv.