TT rapporterar att ett fattigt liv är lika farligt som ett stillasittande.

Fattigdom är en stor riskfaktor för sjukdom. Då borde en av de hälsobefrämjande åtgärderna vara att minska den ekonomiska utsattheten? Att se till att människor inte behöver leva under fattigdomsgränsen, eller vara beroende av villkorade bidrag och/eller närstående för att klara de mest basala kostnaderna i vardagen.

Blir man sjuk är det inte längre självklart att man får trygghet via sjukförsäkringen, rejäla utredningar och omfattande läkarintyg är ingen garanti för att försäkringskassan ska betala ut sjukpenning eller sjukersättning. Många blir utlämnade till närstående.

Problemen i sjukförsäkringen är en stor riskfaktor för ohälsa, en av orsakerna till att folk inte återhämtar sig. Ohälsa skapar numera ofta ekonomiskt krisläge, och skadorna hinner ofta bli stora och oåterkalleliga innan man är färdigbehandlad.

Att öka tryggheten, höja lägstanivåerna i sjukförsäkringen, a-kassan, socialbidragsnormen och så vidare borde alltså vara en grundläggande insats för att minska ohälsan?

Samtidigt betalar dessa utsatta grupper högre skatt än de flesta. Man pratar om att höja taken i försäkringarna men inte ett ord om bottennivåerna där en sjukersättning på garantinivå ger 5980 kronor i månaden efter skatt. Om man nu får något överhvudtaget alltså. Vem kan leva på det för all överskådlig framtid? Kanske med ansvar för barn också.

Hur lång tid tar det för dig att stoppa utgifterna om du inte får sjukpenning? Hur snabbt kan du avveckla ditt hushåll? Vart tar du vägen sedan?

 

Dagens gästbloggare heter Elenor Bengtsson, är 42 år gammal, sjuk sedan drygt 17 år och har under denna tid varit både sjukskriven, inskriven hos arbetsförmedlingen, utförsäkrad och till slut fått sjukersättning för några år sedan. Ensamstående och mamma till ett tonårsbarn.