“Mitt namn är Daniel Blake, jag är en människa, inte en hund. Och som sådan kräver jag mina rättigheter. Jag kräver att bli behandlad med respekt. Jag, Daniel Blake, är en medborgare. Varken mer eller mindre.”

(Från filmen I, Daniel Blake)

Thomas Strand, 49-årig montör, är en av 6000 svenskar som väntar på att Försäkringskassan ska ompröva sitt beslut. I samband med en stor ryggoperation upptäckte läkarna att han hade cancer i ryggen. Han lever sedan dess med ryggsmärta, dålig balans och blir väldigt trött i ben och rygg av att stå eller sitta och orkar därför inte arbeta heltid. Trots att Thomas läkare gjorde bedömningen att han inte kunde arbeta heltid så avslog Försäkringskassan hans ansökan om sjukpenning. När han begärde omprövning av Försäkringskassans beslut fick han veta att det skulle ta 25 veckor innan han fick besked. Vem klarar sig utan inkomst i 25 veckor? Thomas trodde inte att det var sant när han fick veta att det skulle dröja till skolavslutningen innan han fick besked. Han beskriver panikkänslorna och den ångest det innebär att inte veta hur det ska bli med försörjningen.

I den bioaktuella brittiska filmen I, Daniel Blake (Ken Loach, 2016) möter vi Daniel som blir av med jobbet efter en hjärtsjukdom och påföljande sjukskrivning av sin läkare. Daniel, 59-årig snickare och änkeman, kastas in i en byråkrati utan like. I recensioner av filmen liknar man processen som möter honom med en Kafka-roman. Hans läkare avråder honom från att arbeta, arbete skulle utgöra en direkt risk för liv och hälsa, men ändå tvingas han söka jobb som han inte kan ta. Filmen är en lysande beskrivning av hur det kan vara att stå emot en byråkrati kall som is som inte tar någon hänsyn till individens förutsättningar eller hälsa. Filmen visar också den känsla av förnedring som det kan innebära att inte mötas som en individ med rättigheter, som en människa med behov.

Utförsäkringarna av sjuka som vi såg i Sverige under Alliansen och de hårdare bedömningarna av rätten till sjukpenning förekommer alltså inte bara här i Sverige. Brittisk press har skrivit om hur svårt sjuka människor har bedömts vara ”fit for work” och nekats sjukpenning. 2015 rapporterade The Guardian att 2380 personer dog mellan 2011 och 2014 kort efter att ha bedömts vara ”fit for work”. De hårdare bedömningarna är en del av en större trend av nedmontering av välfärdsstaterna i Europa.

I Expressen berättar Birgitta Henriksson, 53-årig ekonom, om sin erfarenhet: ”Det tar idag 180 dagar att bli fattiggjord i Sverige. 180 dagar är gränsen i rehabiliteringskedjan när man, trots sjukdom, skall pröva sin arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. För sjuk för att arbeta enligt doktorn, mirakulöst friskförklarad av FK men inte arbetsför enligt Arbetsförmedlingen.” Det finns också ett problem som det sällan talas om i debatten om sjukförsäkringen och det är konsekvensen av att det inte är medicinskt utbildade personal som gör bedömningen av arbetsförmåga, varken i Sverige eller i Storbritannien. Det är en läkare som skriver sjukintygen men beslutsrätten ligger hos handläggare på Försäkringskassan.

Försäkringskassan brukar beskriva det som att de inte bedömer om du är sjuk, utan om du har arbetsförmåga, men det finns ett tydligt problem med ett sådant system. En läkare kan göra bedömningen att arbete kan vara skadligt för individen. Det kan vara så att man faktiskt kan arbeta men att arbetet utgör en risk för liv och hälsa. Sjukdomen eller skadan kan faktiskt försämras av arbete. Vem står ut med tanken på att tvingas göra något som riskerar hälsan? Jag tror att det är detta som gör att många upplever det som så skrämmande och förnedrande att nekas sjukpenning. Det kan utgöra ett direkt hot mot hälsa och liv. Det man upplever är känslan av att ens hälsa och liv inte ses som viktigt och att ens grundläggande behov av trygghet, mat och husrum förnekas.

I svenska medier kan man ofta läsa om skenande sjuktal och ökande kostnader för sjukskrivningar men låt oss komma ihåg att totalt sett har socialförsäkringarna faktiskt gått med vinst under en lång tid. Under perioden 2006-2015 uppgick det samlade överskottet till 320 miljarder kronor. Årligen handlar det om mellan 20 och 30 miljarder till statskassan. Samtidigt som socialförsäkringarna har gått med vinst så har försäkringsskyddet försämrats, både vad gäller sjukpenning och a-kassa. Överskottet från socialförsäkringarna användes under 1990-talet till att beta av statsskulden och på senare år för att finansiera jobbskatteavdrag. Försäkringar som är till för att garantera trygghet den dag man råkar ut för en sjukdom eller blir av med jobbet har alltså använts till helt andra saker.

Välfärdsstaten som idé handlar just om att skapa trygghet. Socialförsäkringarna brukar också betecknas som just ”trygghetssystem”. Detta är något som vi förväntar oss att en välfärdsstat ska garantera. Urholkas dessa system så innebär det en risk att vi tappar tron på själva välfärdsstaten.

Sedan 1 november har Försäkringskassan möjlighet att behandla varje nytt sjukintyg som en ny ansökan om sjukpenning, trots att det gäller samma sjukdom. Men utredningarna tar tid och innan utredningen är klar har sökande ibland inte rätt till några pengar alls och ett avslag kan komma retroaktivt vilket får förödande konsekvenser för den sjukes ekonomi. Regeringen öppnar nu för att ändra lagen och förhindra retroaktiva beslut. Det är väldigt bra men det krävs mer än så för att återställa den grundläggande tryggheten som socialförsäkringen ska garantera. Förlusten av trygghet är det som skapar de panikkänslor som montören Thomas beskriver. Förlusten av trygghet är det som gör att filmens Daniel kräver sina rättigheter och respekt. Jag ska inte avslöja hur filmen slutar men i filmens sista scen får vi ta del av ett brev som Daniel tänkt läsa upp i rätten när hans fall prövas. I brevet skriver han:

“Mitt namn är Daniel Blake, jag är en människa, inte en hund. Och som sådan kräver jag mina rättigheter. Jag kräver att bli behandlad med respekt. Jag, Daniel Blake, är en medborgare. Varken mer eller mindre.”

 —

Mitt namn är Ina Hallström, jag är stelopererad efter en arbetsskada och skadade ytterligare en disk i ryggen efter min utförsäkring. Jag är en medborgare, varken mer eller mindre.

Jag skulle vilja rekommendera alla, särskilt våra folkvalda politiker och handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, att se filmen – varför inte redan nu i helgen?