Den senaste tiden har vi sett flera texter där läkare, psykiatriker, professorer, leg psykologer och forskare reagerar på sjukförsäkringssystemet. Det syns i media och i bloggar. Professionella människor med lång utbildning inom sitt område och som då rimligtvis borde ha god kunskap i området, de arbetar i sådan verksamhet där de kommer i kontakt med dem som drabbas av sjukförsäkringen. Och en del har egen erfarenhet av systemet ur patientvinkel. Det är texter som både starkt och tydligt visar att något är galet, att saker borde förändras, att situationen är ohållbar både för dem som jobbar med systemet och för de människor som drabbas orimligt hårt.

Vi har psykiatrikern Niklas Nygren som själv drabbats av utmattningssyndrom och som bloggar. I sin text ”Mayday mayday” visar han i ett målande beskrivning med ett fartyg som grund hur det fungerar på arbetsplatser där man drar ner och sliter ut personalen, hur det skadar inte bara verksamheten utan även personalen.

”På de övre däcken diskuteras visioner och verksamhetsutveckling. Bekymrat rynkas pannor över fartygets låga fart och larmrapporter från de olika avdelningarna. Arbetsgrupper tillsätts och enkäter skickas ut. Fler administrativa tjänster inrättas.
Men varför är det inte någon som bemödar sig om att besöka de nedre däcken? Varför är det inte någon som frågar den bedrövade maskinisten vad hen behöver för att kunna göra sitt arbete och må bra? Varför är det inte någon som sätter stopp för fler pålagor?
Det får fortgå.
För så här ser verkligheten ut. Trots att personal ur olika kategorier går på knäna, gråter och blir sjuka, så görs i praktiken inte något för att minska på belastningen. Snarare ökas den. Effekten av sjukskrivningar och uppsägningar blir dessutom att en allt mindre grupp lämnas att sköta ett proportionellt sett större uppdrag. Med mindre resurser, då enheter måste stängas till följd av personalbrist.”

 

Ruth Mannelqvist, Professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet skriver i en debattartikel i Expressen:

”Med hjälp av läkarintyg förväntas den försäkrade visa sin nedsatta arbetsförmåga, men i praktiken är den enskildes förutsättningar att påvisa detta både beskuren och i vissa avseenden ifrågasatt. Försäkringskassan styr hur läkarintygen ska vara utformade, och detaljkraven är många. Läkarnas bedömningar måste överensstämma med i förväg bestämda sjukskrivningstid för olika diagnoser. Uppfattningen om vilka krav som ställs i arbeten på arbetsmarknaden motsvarar i många avseenden inte verkliga och konkreta arbeten. I stället för reella prövningar av arbetsförmågan bedöms försäkrade kunna arbeta i hypotetiska arbeten som är lätta, omväxlande, utan stress och med möjlighet till pauser.”

 

Specialistläkaren ”Monika” beskriver en stor frustration i en text i Sjukhusläkaren:

”Frustrationen ledde inte sällan till att Monika stod och bokstavligen hoppade i korridoren av ilska, beskriver hon. Ofta fick hon be sina kollegor om hjälp med formuleringarna i sina svar för att inte irritationen skulle gå att utläsa mellan raderna och i slutändan drabba dem hon värnade mest – patienterna.

–Jag visste ju att olämpliga formuleringar från min sida kunde leda till att någon fick sin sjukpeng indragen och blev satt helt utan inkomst. Det var en oerhörd press att hela tiden väga sina formuleringar på guldvåg samtidigt som högen av begäranden om kompletteringar växte sig allt större.”

 

I en målande beskrivning beskrivs väntrummet och situationen i Sjukhusläkaren där företagsläkaren och reumatologen Ylva Rangnitt intervjuas:

”Väntrummet är nästan fullt på företagshälsovården i centrala Stockholm denna tisdagseftermiddag i januari. Här väntar kvinnor i dräkt sida vid sida med varselklädda byggjobbare. En person har armen i gips – en annan har foten i ett tjockt paket. Men de flesta har ingen åkomma som syns utanpå. Några – men naturligtvis inte alla – är här för att diskutera sin sjukskrivning med någon av företagsläkarna på plats. En av dessa läkare är Ylva Rangnitt som i dag har hoppat över lunchen för att hinna med att diskutera en av Svenska Företagsläkarföreningens mest brännheta frågor just nu – de ständiga begärandena om kompletteringar från Försäkringskassan.
– Det är som att de har gått och blivit ordpoliser allihop och fått en tro på att all sjukdom syns i rummet”( …)

Där förklaras vidare ett stort problem inom sjukförsäkringen och vad som brister.

”– I samband med de här nya direktiven från regeringen om att sjuktalen ska ner upplever jag att man har missat i utbildningen av handläggarna. De klarar inte själva av att se vad syftet med sjukskrivningen är utan vill att vi som läkare ska leverera statusfynd och beskriva i detalj så till den milda grad att det blir ett hinder i arbetet och ett arbetsmiljöproblem för oss.
Det handläggarna inte heller är tillräckligt medicinskt utbildade för är att förstå att patienter med utmattningssymptom är väldigt olika svårt sjuka, menar Ylva Rangnitt.
– Kommer det någon i akutfasen så visst, då kanske det går att se att någon är väldigt stressad och bara gråter. Är man djupt deprimerad så kan man se tecken på det som nedsatt ansiktsmimik, psykomotorisk hämning och så vidare. Men efter någon vecka när patienten har kunnat vara hemma och kanske kunnat sova behöver hon inte alls uppvisa den typen av symptom i rummet.

En viktig infallsvinkel är att man som läkare inte sjukskriver utifrån om patienten klarar av ett läkarbesök – utan utifrån om man klarar av att utföra sitt arbete, menar Ylva Rangnitt.

– De flesta klarar av att hålla skenet uppe en timme här hos mig. Och diagnosen­­ utmattningssyndrom ställs helt utifrån subjektiva symptom. Inget av det jag går på i min bedömning behöver vara fysiska tecken, säger hon och visar upp ett papper med de diagnostiska kriterierna för utmattningssyndrom.”

 

Man kan med anledning av vad tre välutbildade o meriterade män skriver i en debatt i SvD se en allvarlig brist i Socialstyrelsens förslag till nationella riktlinjer kring KBT och PDT, alltså den åtgärd som många med stressrelaterad ohälsa får som åtgärd när de söker hjälp. Stressrelaterad ohälsa är den kategori som ökar mest bland sjukskrivningarna.

”Mot bakgrund av våra erfarenheter drar vi därför slutsatsen att Socialstyrelsens förslag till nationella riktlinjer helt enkelt är ett haveri. Remissversionen borde omedelbart dras tillbaka och en ny projektledning med bredare representation och mindre partiskhet behöver ta över. I den nya projektledningen behöver ett antal kunniga psykoterapiforskare ingå, med representation från olika terapiinriktningar och helst från andra länder än Sverige, för att bryta inskränkthet och låsningar.”

Avslutningsvis får intensivvårdsläkaren Christin Edmark beskriva sin och systemets absurda situation såhär:  ”Eftersom sjukdomen är ovanlig, och komplikationerna ännu ovanligare, med totalt två drabbade i hela landet, är vården förlagd där expertisen finns, nämligen på Huddinge Sjukhus. Där jobbar det fåtal doktorer som i nuläget har kompetens att handlägga detta tillstånd.
Men på Försäkringskassan vet man bättre.
Redan efter två dagar kunde min nya handläggare frejdigt konstatera att det inte föreligger några medicinska skäl till att jag inte kan arbeta.
Det min doktor på Huddinge Sjukhus reser världen runt för att föreläsa om har handläggaren på Försäkringskassan redan full koll på. Klart som korvspad. Slut frågor kom.”

Där står också om Försäkringskassans iver och okunskap:
”Den nya är enormt ambitiös och noggrann och ställer entusiastiska frågor till min ansvariga läkare på Huddinge kring huruvida det finns något mer än mikroskopisvaret som stödjer min diagnos.
Det finns det, blir svaret, men då diagnosen per definition fastställs medelst just mikroskopi blir frågan filosofiskt utmanande.
‘Finns det något annat än förekomsten av bröstcancerceller i preparatet som stödjer bröstcancerdiagnosen?’ är en giltig parallell.
‘Finns det något annat än röntgenbilden som fastställer att benet är brutet?’
‘Kanske något ytterligare förutom att huvudet är skiljt från kroppen som kan bekräfta att patienten är död?’ ”

 

Är det inte dags att lyssna på proffsen snart?