Idag kom besked från Försäkringskassan om att de inte helt överraskande (men ändå lika obegripligt) också överväger att avslå min nya ansökan om sjukpenning. Deras motivering lyder:
“Vid genomgång av det medicinska underlaget görs bedömningen att dina funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar inte är i den omfattning att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.”…”Försäkringskassan bedömer, med all respekt för dina besvär, att det inte är medicinskt styrkt att din arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom.”
I läkarintyget redogör min läkare uttömmande för min situation. Om den extrema belastningskänsligheten, intryckskänsligheten, behovet av liggande vila större delen av dygnet, om svårigheterna att klara det mest basala i vardagen som hygien och samtal. Hen berättar också om att överbelastning ger långvariga konsekvenser. Hen uttrycker tydligt och klart att det inte ens är möjligt att genomföra ytterligare rehabiliteringsinsatser eller tester. Hen sammanfattar:
“Med anledning av ovan nämnda beskrivning så bedömer jag arbetsförmågan nedsatt till 100% gällande alla arbeten på arbetsmarknaden. Inte ens deltidsarbeten med små krav på kognitiva förmågor, stresstålighet, simultan och koncentrationsförmåga är möjlig för patienten att klara.”
Men Försäkringskassan menar alltså att jag kan arbeta ändå – heltid i vilket arbete som helst på hela arbetsmarknaden.
Trots att det nya intyget räknas som ett helt nytt ärende – att jag tvingats göra en helt ny ansökan denna gång – motiverar de också det kommande avslaget med att det nya intyget inte skiljer sig från de tidigare:
“Det som framkommer i nuvarande intyg framkommer även i de tidigare intygen. Det kan inte sägas föreligga ett försämringstillstånd.”
I deras ögon var inte mina besvär tillräckliga för sjukpenning i våras och är det tydligen inte nu heller. Så de styrker sin motivering för avslag ytterligare med att säga att jag inte försämrats något. Frågan är om de ens anser att jag är sjuk?
De säger sig respektera mina besvär. Jag anser tvärt emot att de visar stor brist på respekt både för min situation och för min läkares kompetens. De som står bakom beslutet har aldrig träffat mig. Aldrig ens pratat med min läkare. De har inte heller tagit några som helst initiativ att undersöka situationen närmare. Att jag att jag faktiskt haft godkänd sjukskrivning under 6 års tid utan tidigare avslag och att jag är klart sämre nu än då jag först blev sjukskriven, bryr de sig inte om.
Avslagen på sjukpenning har tredubblats sedan regeringen i sitt regleringsbrev uppmanade Försäkringskassan att delta i sänkningen av sjuktalen. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet handlar det om sex miljoner färre sjukdagar bara under 2016, vilket gjorde att man sparade fyra miljarder kronor.
Jag har bidragit till att sänka sjukpenningtalet och kostnaderna trots att jag inte är arbetsför – och jag vet att jag inte är ensam om det. Tyvärr.
Gästskribent Malin Carlbom
Om jag förstått rätt så bedömer FK din arbetsförmåga, inte huruvida du är sjuk.
Dessutom tas inte hänsyn till arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden vid bedömningen enligt socialförsäkringsbalken kap 27 3§.
FK följer helt enkelt lagen. Vilket de kanske inte behövde i samma utsträckning när sjuktalen var inom budget? Som vi alla, mer eller mindre, blivit varse så är budget i balans viktigare än människor i balans. Konstigt egentligen hur en kringverksamhet (budget) har kunnat bli viktigare än kärnverksamhet (människor).
Som jag ser det finns det två alternativ eller så behövs båda alternativen;
1. Lagen behöver ändras eftersom forskning visar att arbetsförmågan är ett resultat av interaktionen mellan individen och hens omgivande fysiska, psykiska och sociala förhållanden på olika nivåer i samhälle (Den relativa arbetsförmågan, 2014 Ekberg, K). Dvs lagen behöver ta hänsyn till arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden vid bedömning av arbetsförmåga.
2. Vi alla behöver tänka nytt och föra konviviala(*) samtal kring arbetslinjen, människosyn och ekonomiska system.
(*)Konvivialitet handlar om att skapa förutsättningar för varandra, att skapa miljöer där var och en får växa och komma mer till sin rätt – tillsammans.
Fk påstår att man följer lagen? Hmmm, men högsta förvaltningsdomstolen har ju i flera domar korrigerat fk, ändå fortsätter myndigheten att sabotera dessa domar.
Men det är ju klart, dessa går ju emot fk! Sedan säger villkoren i sjukförsäkringen något helt annat än “direktiven” från staten. Detta är ju ingen lag.
Hur man än vänder på detta, så är det pengar som alla vi sjuka och alla dom som jobbar betalat genom sjukförsäkringen. Ändå påstår fk att dom alltid har rätt?
Sedan borde man följa villkoren i sjukförsäkringen då fk bara skall administrera denna. Inte vara domare, jury och bödel i samma person.
Ur led är världen.
ISF sammanfattar problemen på torr myndighetsprosa (ISF 2017:9, s. 49):
”För att den försäkrade ska få möjlighet att återgå i arbete behöver alltså Försäkringskassan fullgöra sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen. I annat fall kan den försäkrade hamna i en situation där Försäkringskassan inte längre kan bevilja sjukpenning utifrån rehabiliteringskedjans regler, samtidigt som myndigheten, i samarbete med övriga aktörer som arbetsgivaren och hälso- och sjukvården, inte gjort tillräckligt för att göra det möjligt för den försäkrade att återgå i arbete.”
Det är dessutom, som påtalas i rapporten, inte första gången som ISF pekar på brister rörande FKs förmåga att hantera lagstiftningen. Samtidigt är det både felaktigt och allt för enkelt att enbart göra Försäkringskassan till syndabock. LO har tidigare i olika sammanhang lyft fram att när det gäller problemen i sjukförsäkringen finns naturligtvis ytterst ett politiskt ansvar.