Lottas tal
Med mitt tal, och min frånvaro, vill jag representera de som inte har några brutna ben, röntgenplåtar på tumörer eller rullstolar att visa upp. De som har ont i själen.
Vi med psykiska funktionsnedsättningar är ofta osynliga på den här sortens demonstrationer och i debatter. Delvis på grund av att den mentala orken inte räcker till, men också på grund av att det fortfarande är skambelagt att vara ”lite knäpp i skallen”.
Att jag själv inte är närvarande på demonstrationen beror inte på att jag skäms, utan för att diagnoserna gör att själva resan och alla människor kommer bli för mycket för mig, tyvärr.
Vi med psykisk ohälsa är ofta beroende av de skyddsnät som finns i samhället. Sjukpenning, sjukersättning, boendestöd, kontaktperson, dagliga aktiviteter och gode män. Det finns många insatser, som ser lite olika ut beroende på vilken kommun man bor i, men gemensamt är att de oftast är svåra att få beviljade.
Man måste orka vända ut och in på både ens liv och ens själ. Man måste kunna formulera sig så att beslutsfattaren förstår att även om man inte ser sjuk ut på utsidan så kan dagarna vara lika svåra som för de med fysiska, mer uppenbara sjukdomar. Att man sitter mitt emot dem vid skrivbordet och är välkammad, hel och ren och kan tala betyder inte att man dagen efter klarar av att gå upp ur sängen eller ens tycker att det är värt att kämpa för ett drägligare liv. Att duscha klä sig, borsta håret och gå hemifrån för att möta någon som har makten över ens livskvalitet kan ta dagar att återhämta sig från mentalt.
För så fungerar många av de psykiska sjukdomarna. De är opålitliga och sätter ofta käppar i hjulet för en när man behöver det som minst. Besvären kan komma för att stanna i veckor, dagar, eller kanske bara timmar. Eller så ligger den över en som en blöt filt, hela tiden och sänker ens energi så man kanske bara klarar av de mest basala sysslorna hemma. Man blir tvungen att planera och hushålla med sig själv. Ofta isolerar man sig för att man inte orkar delta i sociala situationer. Hur mycket man än tycker om människorna man skulle kunna umgås med så tar det mer energi än det ger. Tack gode gud för Internet.
Och när man sedan sitter där, och kanske har fått igenom ett gäng ”insatser” från kommunen, kan man luta sig tillbaka och ha ett lite mer fungerande liv med kvalitet? Nej, tyvärr inte. De tjänster som finns att tillgå är ofta sorgligt nedbantade i både personal och funktion. Vikarier avlöser varandra, tider ställs in, omorganisationer förändrar förutsättningarna och det man trodde skulle hjälpa en i ens mående blir istället en källa till mer stress, mer känsla av att bli ifrågasatt, och inte minst – att man får känna sig om en belastning som ska sparas in på. Men det såg ju så bra ut i informationsfoldrarna och beskrivningen på kommunens hemsida.
Med tanke på att psykisk ohälsa är den grupp av sjukdomar som ökar mest och snabbast i Sverige och psykiska diagnoser idag står för nära 50 % av alla sjukskrivningar så känns det som det är dags att börja ta dessa sjukdomar på allvar. Försäkringskassan kräver kompletteringar på våra sjukintyg både en och två gånger, där ens psykiska mående ska graderas, jämföras och beskrivas in i minsta obetydliga detalj, och gärna med fysiska fynd.
Hur ska man kunna gradera smärta i själen? Eller ta ett blodprov för att bevisa att man är livstrött?
Det behövs bättre vård och fler vårdalternativ för psykisk sjukdom. Det behövs fler instanser som man kan förlita sig på när man, ensam, inte mäktar med det vardagliga livet. Det behövs Försäkringskasse-handläggare som förstår att psykisk ohälsa existerar, utan att driva läkare till vansinne med kompletteringsförfrågningar. Dessutom behövs arbetsgivare som värdesätter oss trots våra ojämna formkurvor och minimala stresstålighet.
Så det kanske inte är så konstigt att vi med psykisk ohälsa inte hörs och syns så ofta i debatten. Att krafterna går åt till att slåss mot våra egna demoner, att kämpa för vård och samhällsinsatser. Och att det kanske, i en liten del av vår hjärna sitter något och viskar ”Du är ju faktiskt inte riktigt normal, varför skulle någon lyssna på dig?”
Ha hyfsad ton och sunt förnuft när du kommenterar.