Igår debatterade riksdagen bl.a. sjukförsäkringen. SD och allianspartierna (M, L, C, KD) röstade på alliansens motion som vill att regeringen ska se över möjligheten att återinföra det som kallats för stupstocken. Debatten går att se här på riksdagens hemsida. Att ta bort den bortre tidsgränsen var ett av Socialdemokraternas vallöften inför valet 2014.

Så här säger socialminister Annika Strandhäll (s) i gårdagens Expressen:

“– Det här är helt absurt. När jag tog över som socialförsäkringsminister 2014 så hade man ju haft en bortre tidsgräns mellan 2010 och 2014. Resultatet av det var att vi hade en fördubbling av antalet sjukskrivningar, säger hon och fortsätter:

– Det första jag gjorde som socialförsäkringsminister var att plocka bort den. Det man nu överväger att göra, i ett läge där vi håller på att genomföra en politik på det här området, är ett slag i ansiktet på alla sjukskrivna.”

Stefans Löfvens kommentar i samma artikel:

“– Att Sverigedemokraterna gör detta förvånar mig inte ett dugg. Det är ett parti som brukar tala om att det är viktigt att löntagare och alla har bra villkor, men här visar de ju definitivt var de står på för sida.

– Att kasta ur människor ur en sjukförsäkring för att det har gått ett visst antal dagar, det är fel. Däremot ska vi se till att människor får hjälp tillbaka. En riktig rehabilitering så att man faktiskt kommer tillbaka. Men det ska ske under värdiga former.”

Med största sannolikhet blir det inget av motionen denna mandatperiod utan var nog ett sätt att avisera vad som kan komma vid eventuellt regeringsskifte. Ur Expressen igen:

“Rent konkret innebär motionen att man ber regeringen att se över att återinföra tidsgränsen. Exakt vad det senare kommer att landa i återstår att se.

– Det kommer regeringen naturligtvis att göra. Å andra sidan kommer vi att titta på de resultaten reformen hade när den var i funktion. Jag menar, vi har sedan ett antal år bedrivit en betydligt mer framgångsrik politik som dessutom gett resultat. Varför skulle vi införa något som var så impopulärt och dessutom inte gav några resultat? säger Strandhäll.”

 

 

I måndags var jag på seminariet om sjukförsäkringen som LO bjudit in till, kan ses här. Vår Lisbeth Forsberg var en av de inbjudna till panelen. Socialminister Annika Strandhäll (s) och moderaternas talesperson i socialförsäkringsfrågor Johan Forsell var även de inbjudna (mer om själva seminariet framöver). Efter seminariet pratade jag med Johan Forsell och frågade varför Moderaterna ville återinföra den bortre tidsgränsen. Han hade tidigare från scenen sagt att det behövs tidsgränser och att den som kanske inte kan arbeta kvar på ett arbete pga nedsatt arbetsförmåga kan behöva byta bransch eller skola om sig. Vi i Solrosuppropet ser inga problem med att en långtidssjuk kan behöva skola om sig eller byta bransch för att kunna försörja sig med den arbetsförmåga som återstår. Jag har gjort det, Lisbeth har gjort det och väldigt många andra långtidssjuka med. Vi har krånglat med utbildningar, branschbyten och startat företag allt för att kunna arbeta så länge vi bara kunde. Så kravet att göra allt man kan för att försörja sig är inget nytt. I eftersnacket med Johan Forsell pratade jag om det och att det borde göras individuella bedömningar istället för att ha fasta tidsgränser. För några kommer insatserna nu för tidigt vid tidsgränserna och för andra för sent. Viktigast måste väl ändå vara att varje individ ses som just en individ med olika förutsättningar för att uppnå ett bästa resultat.

Johan Forsell sa att det var viktigt att den bortre tidsgränsen återinförs så att allas arbetsförmåga tillvaratas. Jag berättade då att av alla som utförsäkrades kom endast 2 procent i arbete som inte var lönebidragsanställningar, läs mer http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5316143. ”Två procent är ju bättre än noll” svarar Johan varpå jag påtalar att det är inte okej att påstå det han just påstod. Saken är den att ingen orkade, eller hann, mäta hur många som kom tillbaka i arbete innan nya sjukförsäkringen sjösattes 2008. Ingen vet heller hur många timmar de där två procenten arbetade. Den som påstår noll procent kom i jobb tidigare far helt enkelt med osanning, självklart fanns det långtidssjuka som kom tillbaka i arbete även förr och det utan att den sjuke behövde genomgå en utförsäkring med allt vad det innebär. Då den bortre tidsgränsen fanns kvar gick stor del av Försäkringskassans resurser till att administrera just den tidsgränsen. Många som uppnådde 2,5 år i sjukförsäkringen hade inte fått stöd från Försäkringskassan för att återgå i arbete eller fått rehabilitering. När nuvarande regering tog bort bortre tidsgränsen valde de att styra så att Försäkringskassan skulle göra uppföljningar tidigare, vid 90, 180 och 365 dagar med sjukpenning. Det är en av förklaringarna till varför avslagen har ökat. En annan tror vi är Försäkringskassans mål att sänka sjuktalen, målet fick de i regleringsbrev från regeringen. Resultatet har blivit en nitisk myndighet som gör avslag byggda på bedömningar som inte är av tillräcklig kvalitet. Läs mer här.

Vi i Solrosuppropet är starkt kritiska till att sjukförsäkringen behandlas som nån slags försöksverkstad. Reformer ska genomföras så de kan utvärderas ordentligt, vetenskap och statistik ska gå före någons magkänsla eller tillfällig opinion (läs; den överdrivna fuskdebatten runt 2005, eller ökade sjuktal som ledde till regleringsbrevet 2015 till Försäkringskassan som ska sänka sjuktalet). Vi borde istället fråga oss vad som fungerar bäst för den enskilde och för samhället i längden. Uppenbarligen fungerade inte utförsäkringarna såsom många hoppats. Det vi vet är att alla långtidssjuka drabbades av stress och dålig ekonomi. Runt häften kom så småningom tillbaka i sjukförsäkringen, många blev arbetslösa men bedömdes inte ha arbetsförmåga, några hamnade i Fas 3 eller andra hittepåjobb. Några hamnade hos socialen och tusentals bara försvann ur alla register. De återfinns varken i arbete eller i något trygghetssystem. Det är det vi har att förvänta oss igen om stupstocken återinförs. Det är ingen rehabiliteringskedja – det är en utsorteringskedja där många hamnar helt utanför. De utanför försörjs av partners och andra anhöriga eller hamnar på gatan. Vi har redan testat den vägen, låt oss tänka i mer konstruktiva banor nu.

 

Nu väntar vi på de förslag Strandhäll aviserat kommer inom kort, hon medger att det finns brister som måste åtgärdas. Vi vet att den kraftiga ökningen av avslag drabbar svårt sjuka vid främst 180 och 365 dagar. Hur tror regeringen att de ska få förnyat förtroende om de sjuka behandlas som nu? Människor över lag har inte möjlighet att sätta sig in i hela regelverket men upplever det som en stor orättvisa när svårt sjuka skickas till arbetsförmedlingen för att söka arbeten som inte är fysiskt anstängande eller stressiga, de jobben finns nämligen inte. Att en arbetsgivare kan säga upp någon efter 180 dagars sjukdom om den inte kan återgå till arbetet ens om arbetsuppgifterna anpassas ger bara arbetsgivaren ett tillfälle att göra sig av med en sjuk anställd. Hur ser kontrollen av arbetsgivarnas utredningar ut? Det gäller att sätta fart och göra mer än marginella förändringar nu. Sjukförsäkringen är en angelägenhet för alla, inte bara de som just nu är sjuka. Vi måste alla kunna lita på att försäkringen gäller då vi behöver den. 

Det är därför vår kampanj heter Tillsammans för en mänskligare Försäkringskassa. Vi sjuka behöver att ni friska förstår vikten av en sjukförsäkring som är förutsägbar, rättssäker och trygg och att vi arbetar för det tillsammans. Solrosuppropet vill att Försäkringskassan åtgärdar sina brister i handläggningen, något ISF (Inspektionen för socialförsäkringen) starkt kritiserat Försäkringskassan för. De menar att sjukförsäkringsprocessen inte fungerar som den ska. Vi vill att läkarnas intyg och profession ska väga tyngre än nu och att samarbetet mellan myndigheter, vård och den enskilde förbättras. Vi vill att god hälsa och förebyggande arbetsmiljöarbete ska sänka sjuktalen, inte ett regleringsbrev. Vi vill att människor med nedsatt arbetsförmåga ska få vård, rehabilitering och ekonomisk trygghet. Det är faktiskt inte för mycket begärt i ett Sverige som aldrig varit så rikt som nu.