I DN Debatt skriver Ulla Andersson (V) om de stora sjukskrivningarna inom bland annat vården. Vi vet vad det kostar på individnivå. Människor betalar med både hälsa och ekonomi men vad är kostnaden för samhället? Det handlar om de människor som ska ta hand om oss när vi blir sjuka och skadade så problemen och kostnaderna får en dominoeffekt när vården inte fungerar.

Många inom vården jobbar med visstidsanställningar med allt vad det innebär, rätten till semester, regler om hur många ringsignaler som får gå fram innan de svarar i telefonen, hur många samtal som ska hinnas under en dag, hur vårdcentraler har samma krav på sig oavsett upptagningsområde och patientunderlag. Det finns vårdcentraler i områden där det bor en friskare befolkning än den i ett annat område där det dessutom kanske behövs tolk. Det pressar tidsåtgången och det blir omöjligt att ta emot lika många patienter under en dag. Men det kravet finns.

Ulla Andersson skriver om de gånger hon besökt människor som jobbar inom vården, hon har sett hur de springer fortare och fortare, hur de inte hinner ta sina raster, som tvingas göra uppgifter de inte känner sig kvalificerade för som tex medicinhantering. Hon har åkt med på hembesök där en enkelresa kan ta tre kvart och det inte finns med i budgeten för sådana restider och sträckor. Tiden är intecknad minut för minut och fortbildningarna uteblir.

När man frågar väljare vad som är viktigast frågan i valet hamnar alltid vård, skola och omsorg högt upp. Särskilt när folk upplever att det inte fungerar. Det är de viktigaste bitarna i vår välfärd och det är dags att se över varför det inte fungerar, vad som kan göras och vad som behövs och gör det nu!

Otryggheten i de här yrkena ökar och stressen har gått över gränsen för vad människor kan mäkta med, folk blir sjuka och går hem, de som är kvar får springa ännu fortare. Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation för att försöka hitta en form för en annan styrning men enligt Ulla Andersson räcker inte det, hon vill se en kommission som utreder och kartlägger bristerna i välfärden och som belyser de allvarliga konsekvenserna. Det som man vill att man ser över presenteras i sex punkter.

1. Vad är kostnaderna för uteblivet arbete på grund av ohälsan?

2. Vad är kostnaderna för belastning på sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten?

3. Vad är kostnaderna för samhället och den enskilde för utbildning av de arbetstagare som valt att sluta eller tvingats sluta på grund av för hög arbetsbelastning?

4. Hur stor påverkan har ohälsan på personalförsörjningsbehovet och möjligheterna att rekrytera personal i framtiden?

5. Vad behöver göras för att arbetarna ska orka, kunna påverka, ha inflytande och deras kompetens kunna tas tillvara? Vilka stödorganisationer fungerar bäst, vilka ny befattningar behöver införas och vilka av de gamla behöver återinföra?

6. Ta fram goda exempel som t.ex. hemtjänsten i Skönsmon i Sundsvall där arbetstagarna tillsammans med de gamla utformar verksamheten och sprid dem.

Kostnaderna för detta har aldrig kartlagts utan det har alltid varit individen som själv stått för det genom sämre hälsa, raserad ekonomi och otrygghet men kanske att det skulle bli lättare att få till förändringar på riktigt närsamhällets kostnad i kronor beskrivs?

Läs hela debattartikeln i Dagens Nyheter.