Solrosuppropets ordförande, Carina Wellton, uttalar sig i TV4 Nyheterna om sjuka som hamnar mellan stolarna och utanför utanförskapet, dvs inte återfinns hos Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, inte studerar, arbetar eller har försörjningsstöd. De här människorna har ingen inkomst och är utelämnade till andra människors vilja och förmåga att försörja dem. Hur många de är vet vi inte, det har funnits uppgifter om att de 2014 var 16 000 st men det har inte gjorts någon senare undersökning.

Vi i Solrosuppropet har själva försökt få fram uppgifter om detta, vi har bett politiker om hjälp att be Försäkringskassan om uppgifterna, vi har försökt att få den media som under årens lopp intervjuat oss i frågan att ge Försäkringskassan i uppdrag att ta fram siffrorna men ingen har gjort det. Man kan ge Försäkringskassan uppdraget men eftersom det är siffror som inte redan finns och är sammanställda så får man betala för att Försäkringskassan ska ta uppdraget. Men hitintills verkar ingen ha tyckt att det är viktigt nog att betala för, varken någon från media, Försäkringskasan eller någon politiker.

Den viktigaste åtgärden för att förhindra att människor kastas ut ur systemen och hamnar i en ekonomisk kris är att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör likvärdiga bedömningar av arbetsförmågan hos sjuka människor, ett väl känt problem som tidigare uppmärksammats av många och som verkar vara omöjligt att få en lösning på. Det var enligt regeringen självt anledningen till att generaldirektören för Försäkringskassan blev förflyttad. Inte ens tydliga uppdrag till myndigheterna att samarbeta har gett resultat. Man kanske inte har tyckt att problemet varit tillräckligt stort eller att man inte velat ta ansvar för just sin egen del av haveriet? Men en ordentlig undersökning av effekterna av det fallerade samarbetet borde ju vara den givna början av ett arbete att finna lösningar?

Varför gör Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan så olika bedömningar? Det kan jag bara spekulera om men en anledning skulle kunna vara att Försäkringskassan räknar all förmåga som arbetsförmåga utan att samtidigt i räkningen ta med de begränsningar som samtidigt finns och naturligtvis påverkar den faktiska arbetsförmågan. Vi har ju sett motiveringar till avslag på sjukpenning där man motiverat avslaget med att den som fått avslaget kan ta ett jobb där man inte behöver lyfta armarna, inte sitta eller stå längre stunder, där det inte finns krav på att man ska kunna hålla koncentrationen eller ett arbete där man tillåts att ta täta pauser. Sedan kommer den personen till Arbetsförmedlingen och där vet man naturligtvis att de jobben finns inte. Inte som normalt förekommande eller ens på något sätt.

Nyligen hölls det högtidliga öppnandet av riksdagen och statsministern höll sin regeringsförklaring. Stefan Löfven tog där upp sjukförsäkringen och pekade på just vikten av att myndigheterna samarbetar, han sa:
Sverige ska ha en sjukförsäkring som är trygg, rättssäker och begriplig och åtnjuter högt förtroende hos befolkningen. Samverkan mellan myndigheterna måste bli bättre, och regelverket måste vara utformat så att alla får det stöd och den ersättning som de har rätt till.

Regelverkets utformning är något man borde se över. Vi har inte fått så stora ändringar i regelverket utan det som hänt och gett oss en svag sjukförsäkring är att gamla regler tillämpas på ett mycket hårdare sätt. Att vi dessutom har fasta tidsgränser där ingen hänsyn tas till individ, sjukdom, prognos eller behandling och vård är en stor svaghet. En sjukförsäkring där sjuka nekas ersättning oberoende av om man har arbetsförmåga eller ej.

När man diskuterade att ta bort den bortre tidsgränsen höjdes röster från flera remissinstanser att kontrollerna vid de tidigare tidsgränserna i sjukförsäkringen i så fall måste utföras bättre än innan. Så redan från oktober 2015 började kontrollerna öka och med dem avslagna och indragna ersättningar.

Den 1 februari 2016 togs den bortre tidsgränsen bort, men vi i Solrosuppropet fortsatte att få rop om hjälp från sjuka som nekades sjukpenning. Inga regler har ändrats men de som finns tillämpas hårdare och för den som drabbas är resultatet det samma.

En stor grupp av de sjukskrivna är de med psykisk sjukdom och psykisk ohälsa, de drabbas hårt av den hårdare tillämpningen eftersom Försäkringskassan ofta kräver “objektiva fynd” och det är inte möjligt att med röntgen eller blodprov göra just objektiva fynd när det kommer till psykisk sjukdom. Försäkringskassan slösar både sin egen och läkares tid genom att kräva in sådana uppgifter som inte går att få.

När man nu har tröskats igenom alla instanser och beslut för att till sist stå ensam kvar med endast sin sjukdom och skada, hur är det då? Förutom att hantera sin sjukdom med allt vad det innebär så kommer också ekonomin i fara. Utan någon inkomst är det svårt att bo, äta och leva och för att inte tala om hur svårt det är att återhämta sig, bli frisk och kunna få tillbaka en arbetsförmåga. Många får en chock och hamnar i kris.

I ett forskningsprojekt av Niklas Altermark, som studerat just de här människornas mående, de som nekats sjukpenning och ifrågasätts om sin sjukdom samt tas ifrån sin försörjning. Han såg alarmerande tecken redan innan han var klar med sitt projekt och gick därför i förväg ut med en sak han såg; hälften av de som nekas sjukpenning drabbas av självmordstankar.

Hur ska vi lösa det här? För så här kan vi inte bara ha det. Vi vill se varje parti tar det här på allvar, vi vill att varje parti nu uttalar sig och och beskriver de problem de ser och vilka lösningar de vill genomföra.