I sjukförsäkringen finns luckor, falluckor man kanske skulle kunna kalla dem? När det kommer till antal så går det säkert att få ihop 24 stycken, som en adventskalender eller kanske som en önskelista. En önskelista över det vi önskar bort. Vi ska varje dag presentera en brist, svaghet eller annat som behöver åtgärdas inom sjukförsäkringen. Korta inlägg och inte alltid med förslag på lösningar utan bara en problembeskrivning. Du gärna får komma med kommentarer om hur du ser på det. Vi tar idag lucka 8.

Det var 2008 som den dåvarande Alliansregeringen införde den så kallade rehabiliteringskedjan. Detta gjordes eftersom man ansåg att sjukskrivningarna vara alldeles för passiva. Man ville sätta den där blåslampan i rumpan på folk, de skulle ta sig lite i kragen. När man hör “rehabilitering” så låter det som om det skulle vara något bra, något där det finns stöd och hjälp att få. Nu blev det inte så utan istället blev det ett administrativt verktyg med fasta tidsgränser där bedömningarna för varje uppnådd gräns blir hårdare och hårdare, ju längre du är sjuk desto hårdare provas du. Man hade även en bortre tidsgräns, den så kallade stupstocken där folk blev utförsäkrade. Den gränsen togs bort och då kom kritiken att nu kommer folk att bli sjukskrivna i evigheter. Därför gjordes nu istället den hårda bedömningen vid dag 180 och det blev om inte en ny stupstock så iaf ett väldigt smalt nålsöga att ta sig igenom.

Om vi vill ha en sjukförsäkring där sjuka får hjälp och stöd måste hela rehabiliteringskedjan med sina fasta tidsgränser bort och istället ska samordning och samarbete mellan Försäkringskassa, vården, eventuell arbetsgivare och /eller Arbetsförmedling ge stöd åt individen där den själv deltar aktivt.