Regeringen vill i sin budget för 2014 ta bort bidraget till företagshälsovården på 346,5 miljoner och ersätta det med ett mindre, mycket mindre, bidrag på 30 miljoner som går direkt till arbetsgivare i stället. Vad kan effekten av det bli och vad är tanken?
Stötta sjuka, förebygga sjukdomar?

Solrosuppropet.ses Carina Wellton skriver idag i Dagens Arena om det.

Man undrar hur de tänker där. När de tar bort bidraget till Företagshälsovården så minskar det förebyggande arbete med sjukdom och skador som utförts av godkända och kunniga anordnare och ger istället bidraget till arbetsgivare att använda när skada eller sjukdom redan uppstått.
Tanken med Företagshälsovården är att de ska arbeta förebyggande och långsiktigt och nu när ansvaret och bidraget ges till arbetsgivaren försvinner den delen. Och har inte den anställde kunnat rehabiliteras till arbete inom 180 dagar har kan diskussionen om egen uppsägning eller avsked komma på tal.
När jag tittar på olika rehabiliteringstjänster som går att köpa hittar jag på ett ställe att man rekommenderar arbetsgivare att ta juristhjälp för att på rätt sätt göra sig av med icke arbetsför anställd dag 181 och att det är viktigt att ha dokumenterat det rehabiliteringsarbete  som gjorts.
I Arbetsgivarverkets Om sjukfrånvaro och rehabilitering – en vägledning för statliga arbetsgivare läser jag att :
Arbetstagare som, trots vidtagna rehabiliteringsåtgärder, inte kan återgå i arbete hos arbetsgivaren kan en uppsägning på grund av personliga skäl bli aktuell. Eftersom arbetsgivaren har en tung bevisbörda för att det är saklig grund för uppsägning bör man noggrant kontrollera rehabiliteringsutredningen och omplaceringsutredningen innan eventuellt beslut fattas om uppsägning . 

 Hur fungerar det när en arbetsgivare ansvarar för rehabiliteringen?
Det vi alla vet är ju att man kan få andra, mera anpassade arbetsuppgifter, kortare arbetstid, utbildning eller rehabilitering från sjukvård eller företagshälsovård eller liknande aktör. Men hur går det och hur många kommer tillbaka till arbetet efter de insatser som just arbetsgivaren står för.
Jag letar runt och hittar Försäkringskassans rapport Arbetsgivares insatser i rehabiliteringskedjan Del 2 med underrubrik Sjukskrivnas erfarenheter av de nya reglerna i  sjukförsäkringen.
Där har man  till personalansvariga och fackliga representanter ställt frågan om hur ofta olika åtgärder sätts in och de har fått svara på om de är vanliga eller mycket vanliga. De sjukskrivna har fått svara på frågan om vilken åtgärd de fått.

Den här tabellen kanske man inte kan dra för stora växlar av men jag ser att det är oroande stora skillnader i en del av resultaten. I stapeln för insatser från Företagshälsovården är stor skillnad och så också vad gäller utbildning. Skillnaden består alltså i att de olika grupperna inte har samma uppfattning om vilka insatser som genomförts.
Men det som är mest oroande när jag läser den här rapporten, som också innehåller fakta om hur många som sade upp sig och hur många som blev uppsagda, är just osäkerheten. Dels av vilka åtgärder som sätts in men också kontrollen och möjligheten till utvärdering.

Om vi tittar på hur det ser ut när det gäller avslutade anställningar ser det ut så här:
Om man har ett arbete som man inte klarar trots att man genomgått rehabilitering så finns det risk för att man pressas till att säga upp sig på grund av att man är en belastning för sin arbetsgivare. Om man får höra att man är en kostnad och belastning så kanske man självmant säger upp sig, det finns en risk i detta.
Här har människor fått svara på anledningen till varför de sade upp sig:

Av det här diagrammet kan jag se att de som blev uppsagda på grund av sin sjukdom i stor utsträckning inte har någon ny arbetsgivare och att de som själva sade upp sig i större utsträckning gick till ny arbetsgivare.
Det som vore intressant är att se hur de som sade upp sig eller blev uppsagda nu får sin försörjning men det är här som många försvinner i statistiken när de blir utförsäkrade.
Jag kan alltså inte få säkra svar på frågan ovan om hur det fungerar när arbetsgivaren tar ansvaret för rehabiliteringen.

Man tar alltså massor av pengar från en Företagshälsovård som jobbar både förebyggande och rehabiliterande och ger en mindre summa till arbetsgivarna som gör insatser när skadan redan är skedd.
På nittiotalet pratade man mycket om gröna och röda kronor, om att göra rätt från början för att spara på både ekonomi och kraft. Kanske skulle ta upp den idén igen? Nu när sjukskrivningarna ökar igen kan jag inte för mitt liv se nyttan av att ta bort det förebyggande arbetet med hälsa. Om man ser att det inte fungerar fullt ut som det var tänkt med Företagshälsovården så vore det bättre att lägga kraft på att ta reda på varför. Sedan kan man utifrån de resultaten utarbeta en plan för förbättring. Det vore bättre än att lägga pengar på ett annan, sämre fungerande fungerande modell.

Vad som verkligen skulle finnas vore en myndighet bestående av forskare och sakkunniga som bevakade och utredde arbetsmiljön. Som kunde komma med utvärderingar och åtgärdsförslag. En myndighet som arbetade med arbetsmiljöns alla delar. Med arbetsrätt, arbetsorganisation, belastningsskador, arbetsmiljöteknik, hälsoeffekter av  arbetslivets psykosociala problem, arbetsmedicin, allergi, påverkan på nervsystemet samt kemiska riskfaktorer och toxikologi.
Men vänta nu, det låter ju precis som Arbetslivsinstitutet, det som lades ner av regeringen 2007.

Oroande att man ger rehabiliteringspengen till en form som dels har varit svår att utvärdera och som dels skulle kunna vara den sjukes motpart när eller om meningsskiljaktigheter uppstått.
Vi har påpekat det förut, gör det igen och lär med all säkerhet återkomma i ämnet. För att minska sjuktalet, vilket för oss betyder friska människor och inte människor utan ersättning, måste man se varför människor blir sjuka.
Man måste jobba och lägga kraften på att förebygga att människor far illa och när de ändå gör det ska det finnas en pålitlig och relevant rehabilitering att tillgå.
Där en ekonomisk ersättning som går att leva på faktiskt är en del av rehabiliteringen.
Som Carina skriver: det sparar både pengar och lidande.