Vi har haft årsmöte i föreningen och verksamhetsberättelsen är tunn i år, det är inte mycket vi klarat att genomföra det gångna året men än så länge finns i alla fall puls i föreningen. Vi avslutar mötet med “snick-snack” om våra sakfrågor och vi har fått en förfråga utifrån om vilka hinder vi ser och har sett för vårt engagemang. Vad är det som hindrar oss? Ork, förmåga och sådant som hänger ihop med hälsan, naturligtvis. Men också rädslan.

Vi har alltid vetat att även om man av Försäkringskassans granskats och bedömts till att livslångt inte ha så mycket arbetsförmåga att man kan försörja sig så är inte inkomsten säker. Mycket kan hända, till exempel kan någon i ens närhet tycka att man ser alldeles för pigg ut för att vara utmattad eller ser alldeles för glad ut för att vara deprimerad eller vara psykiskt sjuk. Och gick inte den där med smärta och problem i rörelseapparaten med alldeles för lätta steg? Eller för många steg? När Lippe fick sin sjukersättning beviljad sa hennes handläggare på FK att hon skulle vara medveten om att “någon kan anmäla dig…” med hänvisning till att hon engagerade sig i frågor om sjukförsäkringen. Jo, vi vet det, det har vi lärt oss och blir påminda om lite då och då.

När Christine ansökte om sjukersättning, då sa hennes överläkare i psykiatri att hon behövde tänka på att leva sitt liv med så mycket innehåll hon klarar av ”för du ska ju leva och inte bara överleva”. Och vi människor behöver alla känna oss värdefulla och vi kan må bra av att få sammanhang och få bidra med det vi kan. Det här är inte taget ur luften, det finns det många kunniga på området som både pratat och skrivit om det genom åren.
Vi har också flera gånger fått uppleva att människor inte vågar engagera sig i föreningslivet, det är för stor oro och rädsla, människor begränsas alltså i sin tillvaro och tystas.
Och här tänker vi: Vem ska föra vår talan, vara vår röst om vi inte själva kan höras och vittna om hur det är? Vi vet att det finns fler som för kampen, som har det som sitt arbete och det är vi tacksamma för. Det är en viktig del men att föra ut hur det är inifrån, från människor som själva är drabbade och kan vittna om hur det verkligen är, det är en dimension som är också viktig. Det är något vi fått höra åtskilliga gånger under åren.

Nu med en högerregering ökar rädslan, vad ska de hitta på nu för att jaga människor i arbetslinjens namn? En idémodell som mera är en disciplineringslinje än något annat. Även om vi blivit bedömda utifrån något av västvärldens hårdaste regelverk att sakna arbetsförmåga i tillräcklig nivå för att inte kunna försörja oss bedöms vi regelbundet av Försäkringskassan, ungefär vart tredje år. Vi får då bara ett brev där det står ung att inget nytt kommit till deras kännedom och man är beviljad fortsatt ersättning.

Här tvekar vi att skriva om det som slår oss, är det vettigt att ens andas om det? Är det inte att bjuda regeringen på ett sätt att komma åt den grupp som tidigare i alla fall varit till en viss del skyddad? Fast vi har ju inte fegat tidigare så vi bestämmer att skriva om det och då även om rädslan. Rädslan för att göra sig hörd, att sticka ut hakan, att nyttja sin medborgerliga rätt att påverka samhällsordningen, rädslan för att bli av med den lilla inkomst vi ändå har. Den rädslan bottnar sig i åren av utförsäkring, kamp och förnedring, lassen av skam och skuld som kastades på oss. Men vi kommer på att vi behövs fortfarande, vi har en funktion att fylla. Och vi har i alla fall puls… En puls som ökar och så även ångesten när vi tänker på risken.

Men, tänk om, tänk om det kommer att göras hårda kontroller vart tredje år! Och vips är vi tillbaka i minnena från alla läkarbesök, alla intyg, alla utredningar och allt man gick igenom de där åren man kämpade mot helt horribla regler. Förutom de sjukdomar eller skador man har i grund och botten är vi nog många som kan lägga till “Försäkringskasseutlöst stressyndrom och rädsla”.
Tänk om det räcker med att ha puls!

Lippe Forsberg
Christine Holmberg